äldst, yngst eller mittemellan
12 years ago
Malin har pratat mycket om boken Äldst, yngst eller mittemellan av Elisabeth Schönbeck och lånade mig den i går när vi sågs på Pastis. Ni vet teorin: Äldsta barnen är ansvarstagande, allvarliga och framgångsrika, de har bra självförtroende och presterar. Småsyskon behöver aldrig ta ansvar, är livsnjutare, de blir älskade och gullade med genom att bara existera. Barn omgivna av bröder blir tävlingsmänniskor och mellanbarn är diplomater.
Sen läser jag att endabarn lever med en livslång ångest över att ensamma ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och att de när föräldrar dör är fria men också ENSAMMA. ENSAMHETEN! Schönbeck skriver visserligen att endabarn ofta är framgångsrika och sociala och har ett gott självförtroende, men det enda jag kan fokusera på är den LIVSLÅNGA ÅNGESTEN.
Jag frågar Maggie som är endabarn och han försäkrar mig om att han aldrig önskat sig syskon och att han är mycket ångestfri. Han tycker att endabarn är den perfekta lösningen. Själv älskar jag mina systrar, men har inte minsta lilla längtan i min kropp efter fler barn. Jag kan ändå inte släppa känslan av att ha gett Vid livslång ångest genom att inte producera syskon. Jag försöker ändå tänka så här: Som med det mesta i livet har alla beslut sina för- och nackdelar. Det finns inget absolut rätt och fel.
Hur är det med er, känner ni igen er som stora-, små-, mellansyskon eller endabarn? Eller kanske helt enkelt livslånga ångestbarn.
Sen läser jag att endabarn lever med en livslång ångest över att ensamma ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och att de när föräldrar dör är fria men också ENSAMMA. ENSAMHETEN! Schönbeck skriver visserligen att endabarn ofta är framgångsrika och sociala och har ett gott självförtroende, men det enda jag kan fokusera på är den LIVSLÅNGA ÅNGESTEN.
Jag frågar Maggie som är endabarn och han försäkrar mig om att han aldrig önskat sig syskon och att han är mycket ångestfri. Han tycker att endabarn är den perfekta lösningen. Själv älskar jag mina systrar, men har inte minsta lilla längtan i min kropp efter fler barn. Jag kan ändå inte släppa känslan av att ha gett Vid livslång ångest genom att inte producera syskon. Jag försöker ändå tänka så här: Som med det mesta i livet har alla beslut sina för- och nackdelar. Det finns inget absolut rätt och fel.
Hur är det med er, känner ni igen er som stora-, små-, mellansyskon eller endabarn? Eller kanske helt enkelt livslånga ångestbarn.
Fredag och lördag i helsingfors
12 years ago
En kompis sa att den ultimata familjen/relationen är att leva med en annan man än med fadern till ens barn. I sagor är styvmödrar och -fäder alltid onda (referens: Snövit, Hans och Greta och Askungen. Visserligen hade de ondskefulla styvmammor snarare än -pappor, men det lägger vi på de manliga sagoberättarnas misogyni). Här i modern tid verkar det ofta funka minst lika bra som mer traditionella uppsättningar.
Jag tycker förresten att Finland långsamt håller på att öppna upp sig för olika sorters familjekonstellationer och att det enda rätta inte längre än mamma, pappa och biologiska barn. Fler alternativ kan bara vara bra. Folk är olika och behöver olika sorters lösningar och ju fler kärleksfulla vuxna ett barn har i sitt liv, desto bättre. Bland annat om sånt pratade Malin och jag om igår när vi åt middag på Pastis på Lilla Robertsgatan. Bra ställe förresten.
Vi åt och pratade i nästan fyra timmar och när vi promenerade hemåt mötte vid Skinka som firat sin examen och nu kände sig sugen på en burgare. Vi försökte övertala henne att gå till Fafa's istället, men hon ba: "Eh, kanske...." och försvann sedan mot MacDonald's.
Eftersom jag är en kärleksfull och heteronormativ hustru svängde jag in via Delish för att köpa chips, dip och gräddfil åt min make. Sedan visade jag mina skor för Malin.
Vi tog farväl och jag promenerade ensam hem genom den ljumma staden. Hade glömt bort den mysiga byastämningen i Helsingfors där man träffar vänner och bekanta i varje kvarter.
Följande morgon steg vi upp och gick till Deli Café Maya för att äta frukost. Gott och trevligt, men så jäkla dyrt. Alltså är inte 44 euro för tre personer lite att ta i? Eller är det bara jag som är fattig (=snål)?
Jag tycker förresten att Finland långsamt håller på att öppna upp sig för olika sorters familjekonstellationer och att det enda rätta inte längre än mamma, pappa och biologiska barn. Fler alternativ kan bara vara bra. Folk är olika och behöver olika sorters lösningar och ju fler kärleksfulla vuxna ett barn har i sitt liv, desto bättre. Bland annat om sånt pratade Malin och jag om igår när vi åt middag på Pastis på Lilla Robertsgatan. Bra ställe förresten.
Vi åt och pratade i nästan fyra timmar och när vi promenerade hemåt mötte vid Skinka som firat sin examen och nu kände sig sugen på en burgare. Vi försökte övertala henne att gå till Fafa's istället, men hon ba: "Eh, kanske...." och försvann sedan mot MacDonald's.
Eftersom jag är en kärleksfull och heteronormativ hustru svängde jag in via Delish för att köpa chips, dip och gräddfil åt min make. Sedan visade jag mina skor för Malin.
Vi tog farväl och jag promenerade ensam hem genom den ljumma staden. Hade glömt bort den mysiga byastämningen i Helsingfors där man träffar vänner och bekanta i varje kvarter.
En behaglig lunch på skatudden
12 years ago
Karkki bjöd på lunch på Skatudden och vi pratade om hur Flow startade på en bakgård i Berghäll och om hur Karin och Mango blev fotade av Liisa på Hel Looks (Karin: "Det kändes väldigt medlet av 2000-talet") om hur befriande det är att säga upp sig, om hur män är vana vid att allt handlar om just dem, om det jobbiga med folk som vägrar ta initiativ och ångesten man som kvinna ofta får när märker att man uppfattas som besvärlig.
Efteråt tog Karin mig till foten av pariserhjulet och visade mig en massa nyöppnade Helsingforsställen. Vi åt varsin glass och jag tänkte på hur roligt det ska vara att återupptäcka staden i höst.
Förresten, den där intervjun Carina gjorde med mig i går sänds på måndagen kl. 07.40. Jag litar på att den också går att lyssna på Arenan när man vaknat. Levererar länken så fort den finns.
Efteråt tog Karin mig till foten av pariserhjulet och visade mig en massa nyöppnade Helsingforsställen. Vi åt varsin glass och jag tänkte på hur roligt det ska vara att återupptäcka staden i höst.
Förresten, den där intervjun Carina gjorde med mig i går sänds på måndagen kl. 07.40. Jag litar på att den också går att lyssna på Arenan när man vaknat. Levererar länken så fort den finns.
Intervjun
12 years ago
Carina (som i tidernas morgon jobbade på morgonprogrammet med Magnus och Petski) tog mig på en promenad genom Rödbergen och passade samtidigt på att intervjua mig om Vackra människor och mina favoritkvarter i Helsingfors.
Under promenaden träffade vi en farbror som berättade att han bott i Rödbergen sedan 1946, hejade på Sylvia Bjon som spelade fotboll i Smedsparken och hjälpte en dam att få ner en boll från ett tak. Dessutom pratade vi om vad chicklit egentligen är, vad en lyckad/lycklig person konsumerar och vad som händer nu. Intervjun sänds måndagen på Yle Vega. Återkommer med exakt tidpunkt så fort jag själv vet.
.JPG)
Under promenaden träffade vi en farbror som berättade att han bott i Rödbergen sedan 1946, hejade på Sylvia Bjon som spelade fotboll i Smedsparken och hjälpte en dam att få ner en boll från ett tak. Dessutom pratade vi om vad chicklit egentligen är, vad en lyckad/lycklig person konsumerar och vad som händer nu. Intervjun sänds måndagen på Yle Vega. Återkommer med exakt tidpunkt så fort jag själv vet.
Det är så synd om mig?
12 years ago
Magnus är uppe i Österbotten för att samla in pensionärer för sitt kärleksprogram och jag lajvar ensamstående mamma här nere i Helsingfors. Jag är både ganska bra och helt jävla usel på mitt jobb. Det bästa med mitt ensamföräldraskap är att jag hittar på grejer som att hänga på Eirastranden, baka muffins (eller snarare: "muffins"), dubbelbada i badkaret och ordna lekträffar med andra barn. Ni är kanske inte så imponerade, men det är i alla fall inte enbart dagar fyllda av Netflix.
Det sämsta är att jag tycker så himla synd om mig själv när barnet vägrar äta, klä på sig, sova, gå i samma väderstreck som jag och sedan häller hela burken bakpulver i muffinssmeten. Jag: "Det är så syyyyynd om mig!" Medan hundra sorgsna violiner spelar i bakgrunden.
Alla ensamma (och ojämställda, för det är nästan samma sak) föräldrar: Ni får så mycket kudos av mig. Ni är fan hjältar.
Det sämsta är att jag tycker så himla synd om mig själv när barnet vägrar äta, klä på sig, sova, gå i samma väderstreck som jag och sedan häller hela burken bakpulver i muffinssmeten. Jag: "Det är så syyyyynd om mig!" Medan hundra sorgsna violiner spelar i bakgrunden.
Alla ensamma (och ojämställda, för det är nästan samma sak) föräldrar: Ni får så mycket kudos av mig. Ni är fan hjältar.
 |
| Tack Hanna och Olympus för bilden! |
Anpassa sig till helsingfors
12 years ago
Jag hade förberett mig på att det skulle vara svårt att anpassa sig till Finland efter L.A. men det här vädret har gjort min inskolning i Helsingfors enkel. Jag älskar värmen, speciellt de ljumma sommarnätterna. Min kropp är gjord för detta klimat. Annan ännu bättre grej är vännerna. I går morse kom Sonja över på överraskningsmorgonkaffe, sen träffade jag Marianne över lunch, hörde av mig till Hanna som satt nere vid stranden och joinade henne för ett spontant dopp och avslutade dagen med att Hietanen kom över på middag. Allt är så nära och (nästan) alla är här.
Jag firar den goda stämningen genom att vara bäst i klassen på präktighet och bockar av allt jag låtit hänga. Jag har bokat den där tandläkartiden, lämnat tillbaka lånenyckeln, kontaktat revisorn, betalat försäkringarna, tvättat, tagit ut soporna och uppdaterat kalendern. Jag skulle inte påstå att augusti är det nya nyåret, men känner mig ändå som Wonderwoman. Detta är knappast en bestående känsla, men jag försöker vara effektiv så länge den håller. Tids nog kan jag fylla dagarna med degande, glass och Netflix igen.
Här är förresten några bilder från lägenheten vi bor i fram till slutet på december.
Jag firar den goda stämningen genom att vara bäst i klassen på präktighet och bockar av allt jag låtit hänga. Jag har bokat den där tandläkartiden, lämnat tillbaka lånenyckeln, kontaktat revisorn, betalat försäkringarna, tvättat, tagit ut soporna och uppdaterat kalendern. Jag skulle inte påstå att augusti är det nya nyåret, men känner mig ändå som Wonderwoman. Detta är knappast en bestående känsla, men jag försöker vara effektiv så länge den håller. Tids nog kan jag fylla dagarna med degande, glass och Netflix igen.
Här är förresten några bilder från lägenheten vi bor i fram till slutet på december.
Greenshaming
12 years ago
I dag lärde jag mig ett nytt ord: Greenshaming. Greenshaming är då en person till exempel lägger ut en bild på sin bil, eller en fet biff på grillen eller kanske en flygbiljett och folk kommenterar att bloggaren förstör miljön. Nina Åkestam skriver om hur okonstruktivt det är att självgott peka finger i syfte att läxa upp andra.
Om man på allvar vill påverka människors beteenden funkar det inte att peka finger. Då måste man ta sig tid att förklara, resonera, komma med fakta och alternativ. Att säga ”du är dum!”, oavsett vilken fråga det gäller, riskerar snarare att få den andra att gå i försvarsställning och verkligen inte vilja ställa bilen, sluta äta kött eller vad det nu må vara man vill ändra på.
Jag antar att fingerpekandet grundar sig i att pekaren själv känner sig lite bättre. Det är ingen ny mänsklig egenskap att lyfta sig själv genom att peka på andra människors brister. Bestående förändring (vare sig det handlar om miljö, feminism eller rasism) är effektivare genom diskussion än genom sarkasm (och sarkasm funkar ändå bara på 2% av internets användare).
Usch, nu låter jag som en mästrande besserwisser, men jag menar att om man på riktigt är intresserad av förändring gör man det inte genom att shaming.
Om man på allvar vill påverka människors beteenden funkar det inte att peka finger. Då måste man ta sig tid att förklara, resonera, komma med fakta och alternativ. Att säga ”du är dum!”, oavsett vilken fråga det gäller, riskerar snarare att få den andra att gå i försvarsställning och verkligen inte vilja ställa bilen, sluta äta kött eller vad det nu må vara man vill ändra på.
Jag antar att fingerpekandet grundar sig i att pekaren själv känner sig lite bättre. Det är ingen ny mänsklig egenskap att lyfta sig själv genom att peka på andra människors brister. Bestående förändring (vare sig det handlar om miljö, feminism eller rasism) är effektivare genom diskussion än genom sarkasm (och sarkasm funkar ändå bara på 2% av internets användare).
Usch, nu låter jag som en mästrande besserwisser, men jag menar att om man på riktigt är intresserad av förändring gör man det inte genom att shaming.
Tisdagen kunde inte blir bättre: podden
12 years ago
Den är här nu, oregelbunden som mens, men lika säker som en medelålders man: PODDEN. Ni vet ju redan vad vi pratar om, men nytt för den här gången är Magnus monolog om sexarbetare och hur vi ser på kvinnor. Jag pratar rasism, digital journalistik (hann inte säga att vi är intresserade av helt andra saker på nätet och i papperstidningen. Det funkar inte att bara publicera samma grejer) och Facebook. VARSÅGODA:
Kvällssolen över helsingfors
12 years ago
Vi har precis spelat in ett nytt avsnitt av podden. Den kommer att handla om rasism, Facebooks ondska och kolonialiserande av världen, klickar och delningar samt en del där Magnus kritiserar Radio Extrems sluthaming av sexarbetare. Lägger upp den om en pytteliten stund.
Men före inspelningen åt vi middag på Skatudden och promenerade sedan hem i sommarnatten. Helsingfors var fint som snus.
Men före inspelningen åt vi middag på Skatudden och promenerade sedan hem i sommarnatten. Helsingfors var fint som snus.
Spaning
12 years ago
Jag vaknade upp i nya hemmet och drog ut på en liten springtur. Noterade följande: Massor av män i kostym som promenerade omkring på stan. Det ser man aldrig i L.A. där folk åker bil överallt. Också: cykelhjälmar, väluppfostrade hundar och leggings (som Sara redan bloggat om). Noterade också att min kondition inte alls är så bra som jag försöker insinuera i den här bloggen. Svettig, röd och andfådd återvände jag till Rödbergen.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.