Studio hbl, lundia och varm septemberkväll
12 years ago
När jag cyklade hem genom den ännu ljusa septemberkvällen slog det mig att det var alltför varmt och vindstilla för att slösas bort på en hemmakväll så jag skickade ut Magnus på ett glas vin på innergården.
Min välvilja måste delvis grunda sig i att det hittills har det varit en så jäkla rolig vecka på jobbet. Janne och jag leker ju TV-studio på Hufvudstadsbladet och i dag spelade vi in inte mindre än tre avsnitt av Studio Hbl. Janne intervjuade bland annat Turtschaninoff om hennes nyas roman Maresi och senare samma dag pratade jag design med Daniel Golling och Sebastian Jansson.
Jag passade på att låna Jannes glasögon. Måste snart få dålig syn så att jag kan börja använda glasögon utan att känna mig som om jag var på väg på maskerad utklädd till sexig bibiotekarie.
Efteråt bjöd jag Basse på en öl och tog honom till Lundias kalas i det nya showroomet på Södra Kajen. VD:n Michaela mötte oss vid ingången.
Vi beundrade Johanna Laajistos sjukt snygga System-lådor som officiellt lanserades samma kväll. Drack en öl, åt fem snittar och cyklade hem genom den där varma septemberkvällen.
Min välvilja måste delvis grunda sig i att det hittills har det varit en så jäkla rolig vecka på jobbet. Janne och jag leker ju TV-studio på Hufvudstadsbladet och i dag spelade vi in inte mindre än tre avsnitt av Studio Hbl. Janne intervjuade bland annat Turtschaninoff om hennes nyas roman Maresi och senare samma dag pratade jag design med Daniel Golling och Sebastian Jansson.
Jag passade på att låna Jannes glasögon. Måste snart få dålig syn så att jag kan börja använda glasögon utan att känna mig som om jag var på väg på maskerad utklädd till sexig bibiotekarie.
Efteråt bjöd jag Basse på en öl och tog honom till Lundias kalas i det nya showroomet på Södra Kajen. VD:n Michaela mötte oss vid ingången.
På sistone då?
12 years ago
Ja mest har jag ju varit förkyld i Stockholm, gjort Studio HBL, haft måndagsmiddag och ätit frukost med Sonja.
På söndagen låg jag nedbäddad hela dagen medan Diana och Vidar övade på att rita monster och skriva bokstäver.
Janne pratade svamp med Lissu som i hemlighet verkade förundras över hur det är möjligt att nån vet så lite om svamp som Janne gjorde. Här kan man kolla på klippet.
Den världberömde diplomingenjören/serietecknaren Basse och doktoranden Charlotte gästade mig i Studio Måndagsexamplar. Jag var hes som Al Pacino i A scent of a woman, men gästerna var smarta och bra. Har verkligen haft jäkligt roligt på jobbet de senaste dagarna.
Sedan blev det traditionell måndagsmiddag med familjen Öhman-Heikkonen. Myste lite i soffan med favoritpersoner.
Sedan sms:ade Kailassaari och undrade om jag hinner äta frukost med henne på Story i Gamla Saluhallen. Jag ba "No totta mooses!" Eller det sa jag inte, har aldrig sagt nåt sånt i hela mitt liv. Svarade väl typ "Yeah!". Man vill ju verka lite tuff. Och på tal om tuff så hade Sonja under Iron Viking-tävlingen eller vad det nu hette krockat med ett undervattensrör i Tölöviken och därmed fått en blåtira. Hon sa att det var ett intressant sociologiskt experiment att se hur olika människor reagerade på tiran.
Vi åt varsin gröt, klarade Bechdeltestet och beslöt oss för att boka in en Stockholmsresa å det snaraste. Vi missade ju sommarens traditionella.
På söndagen låg jag nedbäddad hela dagen medan Diana och Vidar övade på att rita monster och skriva bokstäver.
Janne pratade svamp med Lissu som i hemlighet verkade förundras över hur det är möjligt att nån vet så lite om svamp som Janne gjorde. Här kan man kolla på klippet.
Den världberömde diplomingenjören/serietecknaren Basse och doktoranden Charlotte gästade mig i Studio Måndagsexamplar. Jag var hes som Al Pacino i A scent of a woman, men gästerna var smarta och bra. Har verkligen haft jäkligt roligt på jobbet de senaste dagarna.
Sedan sms:ade Kailassaari och undrade om jag hinner äta frukost med henne på Story i Gamla Saluhallen. Jag ba "No totta mooses!" Eller det sa jag inte, har aldrig sagt nåt sånt i hela mitt liv. Svarade väl typ "Yeah!". Man vill ju verka lite tuff. Och på tal om tuff så hade Sonja under Iron Viking-tävlingen eller vad det nu hette krockat med ett undervattensrör i Tölöviken och därmed fått en blåtira. Hon sa att det var ett intressant sociologiskt experiment att se hur olika människor reagerade på tiran.
Vad skulle calle göra?
12 years ago
Maria sa: Snälla, skriv ett inlägg om hur man tar mer plats!!! Jag faller alltför ofta i fällan att förminska mig själv, och det är hur löjligt som helst. Ett inlägg med tips skulle vara väldigt uppskattat.
När jag ännu jobbade som chefredaktör på Papper och tampades med farbröder som hade en flicka lilla-attityd brukade jag ställa mig framför spegeln, se mig själv bistert i ögonen och fråga mig själv: Vad skulle Calle Haglund göra? Calle var ju min företrädare och jobbar i dag som försvarsminister. Det kändes alltid som om Calle gjorde ungefär precis som han ville och farbröderna respekterade honom för det. Man behöver ju inte använda just Haglund som förebild, nästan vilken snubbe som helst duger.
Vi är så vana vid att män tar plats att kvinnor som gör samma sak lätt uppfattas som burdusa och aggressiva när de gör precis samma sak. Ni vet det där testet där män och kvinnor i ett rum talar precis lika mycket och ändå upplever betraktaren som om kvinnorna talat mycket mer. När det blir 75% till männen och 25% prat från kvinnorna tycker man att det talas ungefär lika mycket.
Tänk att du måste ta plats av ren solidaritet för andra kvinnor och kommande generationer (kanske din egen dotter en dag). Genom att ta plats och inte förminska sig själv blir normen småningom att kvinnor är värda lika mycket utrymme som män. Obs, att ta plats innebär naturligtvis inte att avbryta, ignorera eller stampa på folk. Tänk snarare Edith Södergran: Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Själv har jag beslutat mig för att detta är hösten när jag omedelbart säger ifrån när någon uppför sig rasistiskt, sexistiskt eller oförskämt på det stora hela. Jag ska inte vara rädd för att vara obekväm eller förstöra stämningen. Häng med på det, tänk att det du gör är alldeles för viktig för att vara tyst eller förminska dig själv. Man behöver träning i det mesta man gör, de första gångerna är de svåraste, sedan blir det lättare hela tiden.
När jag ännu jobbade som chefredaktör på Papper och tampades med farbröder som hade en flicka lilla-attityd brukade jag ställa mig framför spegeln, se mig själv bistert i ögonen och fråga mig själv: Vad skulle Calle Haglund göra? Calle var ju min företrädare och jobbar i dag som försvarsminister. Det kändes alltid som om Calle gjorde ungefär precis som han ville och farbröderna respekterade honom för det. Man behöver ju inte använda just Haglund som förebild, nästan vilken snubbe som helst duger.
Vi är så vana vid att män tar plats att kvinnor som gör samma sak lätt uppfattas som burdusa och aggressiva när de gör precis samma sak. Ni vet det där testet där män och kvinnor i ett rum talar precis lika mycket och ändå upplever betraktaren som om kvinnorna talat mycket mer. När det blir 75% till männen och 25% prat från kvinnorna tycker man att det talas ungefär lika mycket.
Tänk att du måste ta plats av ren solidaritet för andra kvinnor och kommande generationer (kanske din egen dotter en dag). Genom att ta plats och inte förminska sig själv blir normen småningom att kvinnor är värda lika mycket utrymme som män. Obs, att ta plats innebär naturligtvis inte att avbryta, ignorera eller stampa på folk. Tänk snarare Edith Södergran: Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Själv har jag beslutat mig för att detta är hösten när jag omedelbart säger ifrån när någon uppför sig rasistiskt, sexistiskt eller oförskämt på det stora hela. Jag ska inte vara rädd för att vara obekväm eller förstöra stämningen. Häng med på det, tänk att det du gör är alldeles för viktig för att vara tyst eller förminska dig själv. Man behöver träning i det mesta man gör, de första gångerna är de svåraste, sedan blir det lättare hela tiden.
Hur gör bokdjur
12 years ago
Ber om ursäkt för rubriken. Kan ej försvara den på nåt sätt.
Ibland mejlar folk och frågar mig hur man skriver en hel bok och trots att jag sannerligen inte är någon expert, jag har ju bara gjort det två gånger tänkte jag berätta hur just jag gör. Det kan väl inte skada nån.
Vackra människor fick sin början genom att jag hörde nån säga att man inte kan äta kakan och ha den kvar (det var också bokens originaltitel). Jag började skriva om en av huvudkaraktärerna (Max) och långsamt skapades en värld kring honom. Flickvän, barn, hem, personlighet, smak, ovanor och ja ni fattar. Snappade upp dialoger som jag omskrev, smykollade på människor, kläder och rörelser och skrev in så mycket jag bara kunde om den magnifika staden Helsingfors. Tänkte att det inte kan skada att till exempel en svensk person läser romanen och blir nyfiken på att besöka vår vackra huvudstad.
Eftersom jag jobbade med en massa andra saker samtidigt (bland annat som journalist på Hufvudstadsbladet) tog det mig två år att skriva skiten. Jag är väl ett typiskt barn av min tid som inte kan sitta ner och skriva i åttatimmars-sjok. Istället skrev jag en kvart här och där. När jag hörde en rolig kommentar eller kom att tänka på ett ljud, en rörelse eller en lukt jag borde beskriva skrev jag in det i min telefon och förde sedan över den till romandokumentet.
Det var hela tiden roligt att skriva boken och det är antagligen en av orsakerna till att jag kunde skriva färdigt. Jag njöt verkligen av att beskriva karaktärerna och var själv nyfiken på hur det skulle gå för dem. Detta betyder inte att jag inte skulle ha känt ett visst motstånd att sätta mig ner och skriva. Tror att det är motsvarande motstånd man känner inför en löptur. Man vet att det kommer att bli skönt, men det är ändå svårt att ge sig i väg.
Äh, jag vet inte, mitt bästa tips är att man måste tycka att det är roligare och viktigare att skriva än att kalla sig författare. Och att övervinna det där första motståndet.
PS Vackra människor finns förresten på stamkundsrabatt på Akademen i september! Kanske ett julklappstips. Kanske? En signerad julklapp tänker jag.
Ibland mejlar folk och frågar mig hur man skriver en hel bok och trots att jag sannerligen inte är någon expert, jag har ju bara gjort det två gånger tänkte jag berätta hur just jag gör. Det kan väl inte skada nån.
Vackra människor fick sin början genom att jag hörde nån säga att man inte kan äta kakan och ha den kvar (det var också bokens originaltitel). Jag började skriva om en av huvudkaraktärerna (Max) och långsamt skapades en värld kring honom. Flickvän, barn, hem, personlighet, smak, ovanor och ja ni fattar. Snappade upp dialoger som jag omskrev, smykollade på människor, kläder och rörelser och skrev in så mycket jag bara kunde om den magnifika staden Helsingfors. Tänkte att det inte kan skada att till exempel en svensk person läser romanen och blir nyfiken på att besöka vår vackra huvudstad.
Eftersom jag jobbade med en massa andra saker samtidigt (bland annat som journalist på Hufvudstadsbladet) tog det mig två år att skriva skiten. Jag är väl ett typiskt barn av min tid som inte kan sitta ner och skriva i åttatimmars-sjok. Istället skrev jag en kvart här och där. När jag hörde en rolig kommentar eller kom att tänka på ett ljud, en rörelse eller en lukt jag borde beskriva skrev jag in det i min telefon och förde sedan över den till romandokumentet.
Det var hela tiden roligt att skriva boken och det är antagligen en av orsakerna till att jag kunde skriva färdigt. Jag njöt verkligen av att beskriva karaktärerna och var själv nyfiken på hur det skulle gå för dem. Detta betyder inte att jag inte skulle ha känt ett visst motstånd att sätta mig ner och skriva. Tror att det är motsvarande motstånd man känner inför en löptur. Man vet att det kommer att bli skönt, men det är ändå svårt att ge sig i väg.
Äh, jag vet inte, mitt bästa tips är att man måste tycka att det är roligare och viktigare att skriva än att kalla sig författare. Och att övervinna det där första motståndet.
PS Vackra människor finns förresten på stamkundsrabatt på Akademen i september! Kanske ett julklappstips. Kanske? En signerad julklapp tänker jag.
Folk i stockholm
12 years ago
Mest har jag glidit runt Södermalm, Kungsholmen och Stureplan. Träffar vänner, druckit ett glas vin, ätit kanelbulle och köpt ett par silverskor.
Men först av allt firade vi Magnus med en lyxlunch på hans gamla arbetsplats Elverket. Det visade sig att Tommy och Frankan styrt upp en mathelg i Köpenhamn som födelsedagspresent. Bästisarna drog i väg mot Arlanda och senare samma dag dök ett halvätet kohuvud upp i min telefon, som en liten hälsning från Köttbyn. Valde att tolka det som en bra sak.
Jag drog vidare, träffade Karkki, Mango och Märtha vid Nytorget. Åt en bulle, planerade nästa veckans pressinbjudningar och köpte ett par silverskor.
Här lägger jag upp nåt slags strategi som ska rädda tidningshusen. Alternativt pratar om onsdagens tighta tidtabell mitt i Helsinki Design Week. Bilden är givetvis Karins.
Var inne på Swedish Hasbeens i mindre än två minuter och kom ut med ett par kraftigt nedsatta silverträskor. Karin sa att varje kvinna ska ha minst ett par silverskor i sin garderob.
Skyndade vidare till Orangeriet där Lena-Fi och Annica satt och pratade om svensk politik. Tillsammans hetsade vi lätt upp oss över föräldraförsäkringen. Klämde i mig en pizza och tog bussen till Stureplan.
Där träffade jag Miina som är chef för finska Cosmopolitan. Pratade mer om digitalisering, gammaldags tänk i tidningshus, podcaster och bloggare.
Blev förkyld och drog hemåt. Nu ska jag jobba och hålla tummarna för att Köpenhamn returnerar Magnus i gott skick.
Men först av allt firade vi Magnus med en lyxlunch på hans gamla arbetsplats Elverket. Det visade sig att Tommy och Frankan styrt upp en mathelg i Köpenhamn som födelsedagspresent. Bästisarna drog i väg mot Arlanda och senare samma dag dök ett halvätet kohuvud upp i min telefon, som en liten hälsning från Köttbyn. Valde att tolka det som en bra sak.
Jag drog vidare, träffade Karkki, Mango och Märtha vid Nytorget. Åt en bulle, planerade nästa veckans pressinbjudningar och köpte ett par silverskor.
Här lägger jag upp nåt slags strategi som ska rädda tidningshusen. Alternativt pratar om onsdagens tighta tidtabell mitt i Helsinki Design Week. Bilden är givetvis Karins.
Var inne på Swedish Hasbeens i mindre än två minuter och kom ut med ett par kraftigt nedsatta silverträskor. Karin sa att varje kvinna ska ha minst ett par silverskor i sin garderob.
Skyndade vidare till Orangeriet där Lena-Fi och Annica satt och pratade om svensk politik. Tillsammans hetsade vi lätt upp oss över föräldraförsäkringen. Klämde i mig en pizza och tog bussen till Stureplan.
Där träffade jag Miina som är chef för finska Cosmopolitan. Pratade mer om digitalisering, gammaldags tänk i tidningshus, podcaster och bloggare.
Blev förkyld och drog hemåt. Nu ska jag jobba och hålla tummarna för att Köpenhamn returnerar Magnus i gott skick.
Resan västerut
12 years ago
.JPG)
En middag för maggie
12 years ago
Magnus fyllde år och jag var usel på att fota. Tell us something new, säger ni kanske nu och då säger jag att maten på Pastor var fruktansvärt god. Så jäkla smaskig att jag inte tog en enda bild under middagen. Gå dit, men ha gott om tid.
Det fanns fler människor på festligheterna än Kaj, men ingen av dem fotades. av mig. Däremot kan ni beundra Petskis akvarell av Magnus på den sista bilden.
Det fanns fler människor på festligheterna än Kaj, men ingen av dem fotades. av mig. Däremot kan ni beundra Petskis akvarell av Magnus på den sista bilden.
Försiktiga kvinnor och tvärsäkra män
12 years ago
Tänkte på en grej gällande mitt förra inlägg där jag puffade Studio HBL och avslutade med att lova er att jag ska bli bättre. Det är givetvis inte fel att sträva efter att bli bättre eller att vara lite ödmjuk, men problematiken ligger i att det är så typiskt inlärt kvinnligt att vara lite försiktig. "Inte ska nu lilla jag."
Samma sak på möten, middagar och konferenser. Jag försöker komma ifrån att inleda kommentarer jag har kompetens i med en fråga i stil med "Alltså, kunde det vara så att...?" eller "Det här är kanske helt galet, men om vi skulle..." eller "Rätta mig om jag har fel, men...". Medan snubbar informerar, deltar kvinnor i diskussionen med påstående inlindade i frågor. Så jäkla könat och så svårt att komma ifrån.
Eftersom alla är vana vid det här upplägget blir kvinnor som inte ödmjuk och försiktigt ställer frågor lätt uppfattade som aggressiva och bitchiga i ett samtal. Varje dag uppfostrar vi varandra till att se kvinnor och män på lite olika sätt och förväntas oss olika beteenden och reaktioner på dem.
Nu menar jag inte att jag skulle vara så jävla bra i vitlöksklippet, men det är onödigt att snacka ner sig själv och vara så himla noga med att ingen ska få för sig att man är a) bitchig b) tror att man är nåt.
Samma sak på möten, middagar och konferenser. Jag försöker komma ifrån att inleda kommentarer jag har kompetens i med en fråga i stil med "Alltså, kunde det vara så att...?" eller "Det här är kanske helt galet, men om vi skulle..." eller "Rätta mig om jag har fel, men...". Medan snubbar informerar, deltar kvinnor i diskussionen med påstående inlindade i frågor. Så jäkla könat och så svårt att komma ifrån.
Eftersom alla är vana vid det här upplägget blir kvinnor som inte ödmjuk och försiktigt ställer frågor lätt uppfattade som aggressiva och bitchiga i ett samtal. Varje dag uppfostrar vi varandra till att se kvinnor och män på lite olika sätt och förväntas oss olika beteenden och reaktioner på dem.
Nu menar jag inte att jag skulle vara så jävla bra i vitlöksklippet, men det är onödigt att snacka ner sig själv och vara så himla noga med att ingen ska få för sig att man är a) bitchig b) tror att man är nåt.
Tips & tricks i studio hbl
12 years ago
Basse ritade en serie om en pitch för Tips & Tricks i Studio Hbl. Själv inledde jag tisdagsTV med att slå ihjäl en vitlök tillsammans med Kenneth Nars. Här kan man kolla på det. Lovar att bli bättre under hösten.
 |
| Bild: Hbl. Carolina Husu. |
I dialog med försäkringsbolaget
12 years ago
Under några dagar ringde jag enträget försäkringsbolaget för att få prata med någon om min sons barnförsäkring. När jag äntligen fick tag på en person ville hen att jag skulle betala försäkringen för ett år, men kunde inte garantera att den skulle gälla i USA. Jag var tvungen att ta en ny försäkring där ("för allt är ju så dyrt i USA"). När jag frågade varför jag då också skulle betala för en finländsk försäkring kunde försäkringspersonen inte ge mig nåt bättre svar än att det nog skulle vara bra om jag gjorde det.
Jag tappade nerverna och blev sträng (obs inte elak! jag sa typ "E de här 1800-talet, eller?" varken speciellt elakt eller kvickt) vilket ledde till att jag nu har extremt dåligt samvete för att jag antagligen förstörde någons dag genom att uttrycka min besvikelse för försäkringsbolaget. Stackars försäkringsbolagsperson, liksom.
Jag tappade nerverna och blev sträng (obs inte elak! jag sa typ "E de här 1800-talet, eller?" varken speciellt elakt eller kvickt) vilket ledde till att jag nu har extremt dåligt samvete för att jag antagligen förstörde någons dag genom att uttrycka min besvikelse för försäkringsbolaget. Stackars försäkringsbolagsperson, liksom.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.