Det har varit en tung dag på Hufvudstadsbladet och Ksf Media. Precis som på många andra papperstidningar går det åt helvete med ekonomin och i just det här mediahuset kommer 48 årsverken att försvinna. Det är en himla massa folk. Massor av journalister. Det är inte bara sorgligt för att bra människor kommer att förlora sina jobb, utan också för att det i en demokrati är viktigt med en tredje statsmakt som granskar och ifrågasätter. Nån som lyfter fram orättvisor och som inte går enligt bara kommersiella intressen, som vågar ställa obekväma frågor.
Problemet är väl att dagstidningarna var så sent ute med att utveckla sina digitala medier. De gav bort nyheter gratis och från att nästan ha haft monopol på att vara informationskällor blev konkurrensen plötsligt enorm. Läsarna upptäckte att de fick ungefär samma sak och mycket, mycket mer gratis på nätet. Ingen talade om problematiken med att gratis aldrig är helt gratis. Betalar man inte i pengar betalar man med något annat. Tidningshusen trodde på pappret och varumärket och insåg inte att folk i grund och botten är ganska snåla.
Men som sagt, en himla tråkig dag att jobba som tidningsjournalist. Nån sa att det tidningshusen gör just nu är att organisera solstolarna på däcket till Titanic.
Vi pratar som man vanligt om rasism, anti-feminism i Paradise Hotel och HIMYM, dessutom blir det en kort informativ grej om Facebook-uppdateringar. Jag avslöjar också en god nyhet om och för korta män och Magnus skrattar åt mina problem med det amerikanska måttsystemet. Han skrattar åt, inte med.
Min yngsta syster Larisza har nyligen flyttat till Helsingfors och erbjuder nu sina barnvaktartjänster. Larisza är nitton och en erfaren barnhanterare. Maila mig om ni behöver henne.
De senaste tre dagarna har jag, en massa andra journalister och mediahuschefer pratat och funderat på journalistikens framtid och överlevnad. Jag slungades plötsligt tillbaka till USC-tiden då min hjärna användes så intensivt att jag var tvungen att sova varje ledig stund. Sällan känt mig lika mentalt dränerad som den här fredag kvällen. Men fi fan så roligt det har varit!
Ni vet såklart att journalistiken är en viktig del av en demokrati. Att det måste finnas oberoende journalister som granskar makten och pengarna. Att journalist är inte samma sak som mediapersonlighet. Det som vi ändå pratar alldeles för lite om är mediakritik. Skillnaden mellan opinion, reportage, kolumn och annons är inte självklar för alla. Allt som folk säger på radio och TV är inte den absoluta sanningen. Källkritik är oerhört viktigt. Med internet som är genomkommersiellt är det ännu mer relevant att se skillnaden mellan journalistiskt arbete och reklam. Och att också inse att ingen är objektiv. Journalister ska sträva efter att vara oberoende, men alla är subjektiva människor. Önskar att vi pratade mer om detta, också som en strategi för journalistikens överlevnad.
Smygbloggar lite medan andra pratar eftersom jag vill att ni ska läsa den här texten av Nina Åkestam om hur
jämställdheten klampar ut när barnen kommer."Det intressanta är att det spelar ingen roll hur rollerna såg ut innan barnen. Om han tjänade mer är det naturligt att hon är hemma, det andra vore ju ekonomiskt orimligt. Om hon tjänade mer är det också naturligt att hon är hemma, hon har ju slitit så mycket och känner att det är dags att prova något annat. OM VI INTE TÄNKER EFTER HAMNAR VI DÄR. Det har vi alltid gjort. Och även fast jag vet det känns det surrealistiskt när jag ser det hända folk jag känner. Att det kan vara så himla lätt att analysera strukturer och fördomar i andra sammanhang, men när det gäller en själv är det plötsligt så svårt."
Ännu på seminarium där jag bland annat pratar mycket om poddar. Hörni, kan ni berätta hur ni gör.
1. Lyssnar ni på podcaster?
2. När och vilka?
3. Om ej, varför inte?
4. Jobbar du inom media?