Vill inte sjåpa mig inför er, men det brinner pyttelite i knutarna inför emigrationen. Därför usel uppdatering av bloggen. Eller nu överdrev jag, det pågår ingen stress, men nog en massa kärleksfulla människor som vi vill träffa innan vi åker. Och givetvis hästar att rida i sagolikt vinterlandskap. Känner ni också ett stort motstånd varje gång ni ska resa? Vare sig det handlar om att flyga över till Stockholm eller emigrera till Amerika. Varje gång jag ska bege mig iväg känner jag att jag bara vill stanna hemma, ligga i min säng och kolla på Netflix. Nånstans på flygplatsen vänder det och jag kan se framemot äventyret igen.
Hoppas att ni har haft en fin jul. Jag har glidit omkring i yllesockor, badat bastu, gjort en nakensnöängel för att imponera på Magnus (jag ba: "this is Finland" och kastade mig ut i snön), spelat spel med Pyret och Miika, sovit dagssömn, ätit varannan timme och konstaterat att trots skönheten är vintern inget för mig.
Jag har också upprepat i det oändliga: "Vänner är viktigare än saker" när girigheten slagit klorna i mitt barn. Vilka monster vi föräldrar skapar då vi förväxlar kärlek med julklappar och överöser barnen med presenter. Och med "vi föräldrar" menar jag givetvis Maggan och mig själv.
Men på det stora hela har vi fyllt två dagar med bara bra saker. Pyret och Miika har ett så mysigt julehem. Ett sånt skulle Maggie och jag aldrig kunna skapa. Eller kanske Maggie.
På tal om hem så finner jag numera ett lugn i att vara mobil. Vi tar bara med oss varsin kappsäck med kläder till Los Angeles. Innan vi senast flyttade tyckte jag att vi sålde så himla mycket grejer, men nu när jag ser på lådorna i min mammas källare får jag bara lätt ångest av alla grejer vi har.
Nåja, det är lätt att vara självvald (alltså självgod) minimalist. Alla kan ju inte precis välja var de vill bo och hur mycket saker de vill ha/inte ha.
Nu ska vi äta juldagsmiddag med mamma och sen spela spel, dricka vin och äta choko med Pyret och Miika tills det blir dålig stämning på grund av att nån fuskar. "Inte kan reglerna".
Har sällan tålamod att sätta ihop en årskrönika med bilder och minnen (ni får läsa Linns istället). Men kort sagt: Den första hälften av 2014 var jäkligt tuff. Jag har nog aldrig förr jobbat så hårt som på USC för att få ihop MA:n på ett ynka år. Men fasiken så jag älskade att bo i L.A! Efter det var hösten på Studio HBL både choko och rolig. Älskade också Helsingfors. Så många fina människor och så mycket kärlek. Men hörni, tack för att ni fortfarande läser och kommenterar efter alla dessa år! Vi börjar vara som ett gammalt par. Jag önskar er alla en riktigt fin jul!
Magnus fotade och fanns därför inte med i bildspelet. Han hälsar och önskar er en god jul.
I juli 2013, då vi senast skulle göra en Kristina från Duvemåla, ordnade vi en liten avskedsfest för våra bästa vänner. Det var högsommar, Koffparken bredde ut sig framför oss, nästan alla var där och natten var varm. Ibland går jag tillbaka och tittar på bilderna och minns känslan. Sonja var där! Nu är hon i Kapstaden och firar jul. Och vi hade fixat röda amerikamuggar för ölen.
Hanna, Aura, Luggin, Anne, Pyret, Karin Kaj, Niko, Magnus och Tommi var där!
Maggie och jag höll ett kärleksfullt avskedstal.
Mango hade skägg, Calle ringde nån roligare kompis och Petski var där!
Tuffingarna Mango och Janne, mjukisarna Maggie och Rasmus samt hårdingarna Tommi och Anne.
Så jäkla bra kväll! Så jäkla bra år. Nu gör vi ett nytt.
För att återgå till klassiskt detta har hänt-bloggande har vi gjort två saker den här helgen. 1) ritat på innergården eller gjort streetart som man säger om man är lite mer pretto. Detta var före snön.
Sen blev det söndag och brunch med ett par kompisar. Jag bjöd bland annat på en ost som hade möglat på det sättet ostar inte ska mögla på. Magnus och läkaren i sällskapet kom överens om att vi inte kunde äta av den.
Jag kallar den här bilden Varggrinet Öhman. I fredags, på julfesten, pratade vi om att vara lycklig. Jag sade att jag ofta är riktigt lycklig. De andra såg lite lite äcklade ut. Precis som Tolstoj insinuerade är det vanligtvis mer intressant med olycka ur en betraktares synvinkel. På så vis har jag som bloggare failat er.
Hej och välkomna tillbaka till feministbloggen! I det här kommentarsfältet förklarar RockPaperScissors mycket tydligt varför föräldraförsäkringen inte är det enda mätinstrumentet på jämställdhet, men också varför det är ett bra sådant. "Faktum är att kvinnors ekonomiska underordning i samhället kostar en helsickes massa pengar. Att kvinnan ses som den självklara huvudsakliga barnomvårdaren i familjen leder till att det i de allra flesta fall blir så att barnen vid en separation bor med kvinnan. När de allra flesta kvinnor då har svårare än män att få trygga anställningar och välavlönade arbeten så leder det till att dessa kvinnor blir en belastning på samhället i termer av bostadsbidrag, ett större behov av barnomsorg osv. Ett mer jämställt samhälle, där även den socialiserade mansrollen innebär omvårdnad och ett delat huvudansvar över barnen, kostar mindre pengar för staten." och "Ett, enligt mig, ganska stort problem i den allmänna samhällsdebatten är det ganska vanliga svar som har börjat slängas ut nästan rutinmässigt så snart man gör ett påstående - har du källa på det?! Enskilda studier ger inte alla svar, det är ju ett vetenskapligt fält det rör sig om som vi pratade om ovan, problemet blir då när man som insatt i området mer eller mindre tvingas välja mellan att antingen spendera ett par dagar med att göra en hel litteraturstudie komplett med 573 referenser bara för att kunna skriva ett blogginlägg eller ett svar på ett forum, eller att helt enkelt hålla käften. Ifrågasättanden och rena åsikter går nämligen utmärkt att basera på en enda källa, att kunna bemöta det och förklara sammanhangen kräver dock lite mer och det gör att man ganska ofta känner att man jobbar i en enorm uppförsbacke. Ingen jävel skulle dock kräva att en teoretisk fysiker skulle kunna förklara sammanhang inom sitt vetenskapliga område så att vem som helst skulle förstå - och hålla med!" Och händelsevis pratar Vargpodden om samma saker med utgångspunkt i Knausgårds konstaterande att alla män funderar på hur det skulle vara att ha sex med de alla kvinnor de möter. Diskussionen mynnar ut i vem som har råd att säga vad och vem som har råd att skilja sig.
(Ni som har läst den här bloggen i mer än några månader kan för övrigt hoppa över det här inlägget, ni vet redan allt.) Några tankar, det var nån i den här kommentarstråden som undrade om det enda mätinstrumentet feminister har är exakt på dagen uppdelad föräldraledighet? Det korta svaret: Nej. Det långa svaret: Det finns många olika människor och falanger inom feminismen, alla tycker inte exakt samma sak eller kan ensas om samma metoder, men just därför är det också så en rörelse utvecklas. En statisk organisation där alla är ense om allt blir fort förlegad eftersom samhället omkring den ständigt förändras. Det som är gemensamt för feminister är att vi jobbar för alla människors lika värde och möjligheter oberoende av kön, hudfärg, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet eller funktionsförmåga.
Och för att återknyta till frågan om föräldraledighet. Föräldraledighet är inte det enda mätinstrumentet på jämställdhet, men om en majoritet av det ena könet (vi förenklar och delar upp världen i kvinnor och män) gör vissa saker (till exempel sköta om barn) och en majoritet av det andra könet sysslar med andra saker (till exempel jobba som ingenjör) blir det svårare att välja fritt för båda könen eftersom de förväntas ha vissa egenskaper och kunskaper bara på basen av sina kön. En ojämställd värld är en lite mindre fri värld. Staten tvingar för övrigt ingen att stanna hemma med sitt barn eller att jobba jättemycket. Mammor och pappor får i dagens Finland dela upp föräldraledigheten precis som de vill. Många feminister strävar däremot efter att staten ska ekonomiskt stöda föräldrar som stannar hemma lika länge med barnen. Det nuvarande systemet (har knappt förnyats sedan 1980-talet) med så kallade mamma- och pappamånader styr nämligen mödrarna att ta ut mer (så kallad) ledighet än papporna. Ett alternativt förlag är 6 + 6 + 6-modellen, men det kan vi prata om en annan gång för nu blir det här så himla långt.
Varför inte köpa romanen Vackra människor. Rör ni er i Helsingfors kan vi träffas och så att jag kan signera den på ett sakligt eller roligt sätt. Perfekt för att ligga i soffan och läsa medan någon lagar smörgåsar åt en i köket och man själv i smyg äter chokladpraliner. Framför en brasa. Medan snön dalar ner utanför i alldeles unika och perfekta flingor. Och barnen leker harmoniskt med de pedagogiska träleksakerna de fick kvällen innan. Vah? Låter inte det helt fantastiskt?
I går, mitt i julfestligheterna, ringde Maggan och sa att USA:s ambassad hört av sig med goda nyheter om våra visum. Så glad! Detta innebär att vi åker den 30 december. Detta innebär också Instagrambilder i lite bättre ljus. Hej Los Angeles! Jag blir såklart jätteglad om ni följer mig där: PeppePeppePeppe.