Det har varit extra kul att få bo i USA medan Obama varit president. Och så är det lite pirrigt att se vem som blir nästa. Redan i höstas slog jag vad med en kompis om vem som sitter på nästa presidentämbete. Han sa att det garanterat blir Jeb Bush, medan jag menade att det givetvis blir Hillary Clinton. Vinnaren köper den andra en flaska champagne. Om vi säger så här: Jag är ganska nöjd med situationen just nu. Det blir ändå svårt att knäcka detta.  

View post on imgur.com

Innan vi åkte på kalas passade Maggan och jag på att spela in ett nytt poddavsnitt. Den här gången pratar vi om att inte vara royalist, men ändå få en tår i ögat av hur mycket det svenska folket verkar gilla kungen. Om hur Amy Schumer gör politisk humor och uppmanar sina fans att verkligen agera. Om Dubai och Förenade Arabemiratens demokratiproblem och bristen på fri press samt om Miljöpartiets handskakar-kaos. Vassegoda!

Visste ni att det var i just Brentwood som O.J. Simpson bodde och mördade (okej, anklagades för att mörda) sin exfru och hennes älskare? Om inte är det verkligen på tiden att ni kollar på American Crime Story. Som tur är händer det också bra saker i Brentwood. I dag firade till exempel vår kompis Majken att hon fyllt ett år. Vi hittade den perfekta presenten i 3D och beslöt oss för att Majken, trots att hon är tjej, visst kan få en rosa ballong. Vårt presentval kanske påverkades av att hela mitt instagramflöde från Finland har spottat ut snygga första maj-ballonger. Ungarna kastade sig i poolen, medan vi vuxna åt smörgåstårta, kanelbullar, hallongrottor och svenskt godis. Majken med sin far, jag poserar som jag uppenbarligen tror att modeller poserar och bredvid mig står Majkens mor och min vän och ridkumpan Frida. Innan Elsa snodde bokstaven A. Våren har varit ovanligt sval här i L.A. men i dag var det så varmt att de flesta valde att sitta i skuggan. Förutom Vidar som tillbringade tre timmar i poolen. Det har som sagt varit svalt hela våren så vi har inte använt vår egen ouppvärmda pool alls. Trots det kunde Vidar plötsligt simma som värsta proffset. Han lärde sig simma under vattnet redan som fyraåring (ja, ja äckligt föräldraskryt), men han har liksom aldrig dragit längder förut. Plötsligt visade det sig att Emil hade fått för lite uppmärksamhet. Emils fru Malin var sådär halvroad. Runt klockan fyra började alla gäster röra på sig. Jag kämpade en stund med att få upp Vidar ur bassängen och nu är det bara att se fram emot kvällens Game of Thrones.

Träffas man i mindre grupp med folk från Norden här i Los Angeles finns det två ämnen som garanterat alltid dyker upp. Först: hur länge man ska bo kvar och sen: den stora jordbävningen. Under det senaste året har den här artikeln från The New Yorker: The Really Big One varit en återkommand referens. Den handlar om hur den riktigt stora jordbävningen kommer att äta upp allt väster om highway 5 (som går från norr till söder längs med hela kusten). Och om den riktigt stora tsunamin som sköljer över allt fram till Arizona. Igår kväll åt vi middag med våra kompisar Johis och Antti och satt i minst två timmar och funderade på olika scenarier för att klara av en lite mindre jordbävning/tsunami. Glasbordet är ett dåligt bord att söka skydd under. Var ska vi träffas om telefonnätet ligger nere? Räcker det med att klättra upp på taket när vågen kommer? Eller ska man köpa dykutrustning och stänga in sig bakom galler som skyddar mot flytande partiklar (t.ex. bilar och telefonstolpar)? Borde man helt enkelt sno en båt och snabbt som attan köra ut på havet? Vattenskoter? Placera en kanot på taket till sitt hus? Eller susa mot Palm Springs i sin bil med vågen i ryggen? Vad ska man ta med sig förutom vatten och extra laddare till telefonen? Och vad händer ifall en zombieapokalyps bryter ut SAMTIDIGT? Detta slutar aldrig vara intressant. Tänker vi stanna här en längre tid är det ofrånkomligt att inte utsättas för en lite större jordbävning.

I veckans avsnitt av Mellan raderna pratar vi om folk som säger: "I knew Elena before she was famous". Vi går till botten med Ferrante-hajpen. Jag har läst Tana French The Secret Place – vad blir egentligen effekten av magiska inslag? I Schildts och Söderströms höstkatalog katalog ingår godbitar som gravida femtioåringar vid namn Zebra, och spänningsromanernas favoritgrepp: mord på de tryggaste av ställen. Det snackas Shakespeare for dummies och den eviga kampen mot sociala medier-knarkandet.

Jag stal denna lista av min Bokhora-kollega Johanna. Läs hennes blogg, den är bra. Läs också Bokhora. Hur har din dag varit? På bästa sätt. Jag hade ridlektion mellan 9-10 och det gick fruktansvärt bra. Jag var ett sånt proffs, men det får man väl inte längre säga i det här landet. Kändes som en skön revansch eftersom det gick katastrofalt dåligt senast jag red Tony. En av de bästa grejerna med att åka till stallet är att jag samåker med min kompis Frida och får två gånger 30 minuter av exklusivt häng med henne i bilen. Vad skulle du ha hetat om du inte fått det namn du har nu? Pamela eller Christoffer Robin (mor är ett stort Nalle Puh-fan). Vilket är ditt största beroende? Telefonen. Alltså aldrig samtal, men allt annat. Vad gör du när ingen annan ser? Tar små tupplurar. Finns det något helt vanligt en gör som du tycker är ovanligt roligt? På vardagarna stiga upp en halvtimme före alla andra och äta frukost ifred. Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av? Alldeles för svår fråga. Vad beställer du på krogen? Öl, vin eller champagne. Vilken är din största skräck? Att Vidar ska bli kidnappad. Hur gör man för att ragga på dig? Man måste vara rolig, smart och intresserad av mig. Maggan och jag textade varandra extremt roliga (tyckte vi) sms under ett halvår innan vi blev ihop. Det sexigaste i folk är när de är så självsäkra att de inte känner att de hela tiden behöver demonstrera sin förträfflighet. Vad har du funderat över på sistone? Hur det känns allt mer avlägset att flytta till Norden. Men man vet ju aldrig sånt kan förändras. När skäms du? De gånger jag presterat dåliga jobb. Vem är den mest kända människa du talat med? Tony Blair. Vilket uttryck använder du lite för ofta? True that. och Vad fan! Har du någon gång fått en konstig komplimang som varit bra ändå? Att jag har starka ben. Vilket är ditt vanligaste vardagsproblem? L.A.-trafiken, orka tömma diskmaskinen, få sexåring att lägga sig på kvällen/stiga upp på morgonen. Vad gör du när du är ledsen? Blir otrevlig, springer, gråter och beklagar mig för Magnus. Om du bara fick ha på dig en sak för resten av ditt liv, vad skulle det då vara?En mjuk och skön onepiece. Har du någon gång slagit någon? Ja. Vad ser du fram emot just nu? Middag med några kompisar som kommer över ikväll och att träffa Pyret i juni.  

I dag har vi arbetat oss igenom en alldeles vanlig frilansdag i Los Angeles. Vi började med att åka in till West Hollywood för att fråga folk om vilken artist absolut INTE får dö nu när vi redan förlorat David Bowie och Prince. Byxorna: Marimekko och Targets samarbete. Vansinnigt svala och sköna. Sen åkte vi vidare till Hollywood för att ta några bilder av Jukka och Jarno från Duudsonit som vi intervjuat tidigare i veckan. Vi hade proffsfotografen Mathilda med oss så det blev skitbra bilder. Snart i Hufvudstadsbladet nära dig. Och när vi var klara susade vi hem till Santa Monica, jag slängde på mig ridbyxor och i mig två mackor och sen bar det av för en hopplektion. Hade ej fotograf med mig, men red samma Popcorn som under en annan session så den här får duga. DESSUTOM gjorde jag en liten video om dagen. Nu ska jag gå igenom bilderna, klippa ihop Studio HBL, lägga upp Mellan raderna, skriva ut en faktura och sen laga mat åt familjen. LIGGER EJ PÅ LATSIDAN, ALLTSÅ. En dag i Hollywood from peppe öhman on Vimeo.

Vi tog en promenad ner till shoppinggatan för att köpa en termos Vidar kan ha soppor och mac & cheese i som skollunch. Det var överraskande svårt att hitta en bra och när vi sprang ut och in i butiker lämnade vi som vanligt cykeln olåst utanför. Inne i Patagonia hittade vi det vi letade efter och passade samtidigt på att strosa omkring i butiken en stund. När vi kom ut var Vidars cykel borta och en man med mustasch pekade upp mot gatan och sa att en annan man precis snott den. Maggan satte av i snabb jogg och mindre än ett kvarter senare såg han snubben som ledde Vidars lilla röda cykel. När han var ett tiotal meter ifrån cykeltjuven ropade Maggie med all sin mest auktoritära röst "YO!". Mannen vände sig om och Maggan fortsatte i samma decibelnivå "Thanks for taking care of my kid's bike. Can I have it back now". Snubben släppte cykeln som om den var brännhet och försvann. Snipp snapp snut, så var (den alldeles sanna) sagan slut.  

Den svenska feministen Lady Dahmer skriver om hur hon och hennes man inte kommer att dela på föräldraledigheten när de får barn om några månader. Om hur kvinnor inte magiskt kommer att bli attraktiva på arbetsmarknaden bara för att papporna stannar hemma, om hur vi måste sluta ifrågasätta amning (vah? har någon någonsin ifrågasatt amning?) och hur föräldraledighetstiden bara är en kort tid i ett barns liv och papporna kan vara aktiva senare och på ett annat sätt. Det ÄR omöjligt att leva ett helt jämställt liv i ett patriarkat. Vi kan skriva om det, prata om det, försöka lära oss mera om hur vi ska bli jämställda, men eftersom hela systemet delar in kvinnor och män i olika fållor med olika status, egenskaper och uppgifter är det svårt, nej vet ni omöjligt, att göra precis allting feministiskt korrekt. Jag fattar ångesten en så berömd feminist som Lady Dahmer känner när hon bryter mot en av de mest grundläggande feministiska strävandena: Båda föräldrarna har lika mycket ansvar för barnen. Och jag håller med henne om att en individ inte ska bestraffas för ett unket system. Det jag inte alls håller med henne är att arbetsmarknaden ändå inte förändras genom delas föräldraledighet. För det gör den visst. Bara genom att jämföra med USA där kvinnor ofta blir hemmamammor bara för att det inte existerar någon som helst föräldraledighet och barndagvård är svindyrt. Och det är inget fel på att vara en homemaker, det är bara det att man då blir ekonomisk beroende av sin man (ursäkta heteronormativiteten här), förlorar em stor del av son pension (redan nu är pensionerade kvinnor de fattigaste i Finland, antar att det inte ser annorlunda ut i USA) och möjligheter att göra karriär för att kunna försörja sina barn ifall den arbetande partnern en dag inte längre finns i ens liv. Att de nordiska länderna har lagstadgad föräldraledighet och dessutom uppmuntrar papporna att ta ut en del av dem har gjort att enormt mycket fler pappor stannar hemma och skapar tidiga band med sina barn samt får en förståelse om hur tungt det är att vara hemmavarande småbarnsförälder. För att inte tala om att långsamt få arbetsgivarna att inse att både kvinnor och män kan bli föräldrar. Fine att vi är låååångt ifrån lika ännu, men rör oss i alla fall åt rätt håll. Föräldraledigheten är inte den ultimata eller den universella lösningen på patriarkatet, men spelar en stor roll. Att papporna kan ta ansvaret senare i barnets liv klingar också lite falskt. Det är extremt svårt att förändra vanor och plötsligt en dag bli jämställda. Den som sköter hem och barn, vabbar och planerar matsäckar kommer med största sannolikhet att fortsätta göra det också efter att hen (who am I kidding: hon) börjat jobba. Mitt eget bästa jämställdhetstips är att vara jämställda från första deijten. Men en individ kan inte ta skulden för att ett system suger, så låt Lady Dahmer göra som hon vill. Men se heller inte det hon väljer som ett gott exempel. Ju fler av oss som visar att kvinnor kring trettio på arbetsmarknaden inte är en större risk än män kring trettio, som visar att pappor kan vara lika viktiga föräldrar som mammor och som anstränger sig för att leva så rättvist som möjligt, desto närmare en jämställd värld kommer vi. Foto: Anna Maria Fotograf.

I måndags gästade Maggan och jag tv-programmet Efter Nio med en fem minuter lång hälsning från en vanlig dag i våra liv i L.A. Full disclosure: en av programledarna en av mina bästa vänner och när hon frågade om vi kunde göra ett litet inslag till deras Amerikatema svarade jag ja utan att ens tänka mig för. Det var svinkul, men tog såklart fruktansvärt mycket längre än planerat. Men här är den nu, om ni har brådis och bara vill se vårt inslag börjar det ca 42:20.