I går lyssnade jag en stund på Alex och Sigges podd. Jag lyssnar bara sporadiskt och det slog mig genast hur sjukt proffsiga de är. De har prefekt gehör för varandra, de är välformulerade, roliga och ljudet är alltid bra. Den enda orsaken till att jag inte lyssnar regelbundet på dem är den massiva mängden reklam som är invävt i de personliga historierna. De börjar prata om ett ämne eller berätta en anekdot som nästan alltid utmynnar i Clas Ohlsson, Hitta.se eller motsvarande. Folk ska såklart få betalt för sitt arbete, men det finns nåt som skaver i mina öron när jag lyssnar på just den här podden. Annat som får mig att sluta lyssna på poddar är när folk koketterar med att de är trötta, att de inte är förberedda eller gapskrattar åt inside jokes. När ljudet är uselt och när jag inte lär mig något nytt. Jag har också svårt för poddar som bara handlar om de som pratar utan att ta upp aktuella eller allmängiltiga ämnen. När jag lyssnar på de första avsnitten av Maggans och min podd skäms jag över hur dålig jag var. Osäker och med nåt slags inbillad radioröst. Försökte vara rolig, var sällan det. Magnus var lite bättre, men han har ju jobbat med radio i femton år. Jag säger inte att jag är så himla mycket bättre nu, men jag hoppas att vår podd är behagligare att lyssna på drygt hundra avsnitt senare. Det är svårt att göra en bra podcast. Vad avskyr ni och gillar ni i poddar (nämn gärna specifika)?  

I veckans avsnitt av Magnus och Peppes podcast pratar vi om hur legaliseringen av weed blir big business - för vissa. Om om kvällstidningsrubriker, om hur vi fortfarande är låsta i yrkesroller och könsnormer, om en före detta pojkvän som brukade spela Purple Rain och ifall Magnus har söner och döttrar där ute.

Mitt bästa LA-tips är nog att undvika Hollywood Blvd, ni vet de där kvarteren med stjärnorna på trottoaren? Hollywood Blvd är extremt turistigt med aggressiva försäljare, hustlers och ficktjuvar. När vi har gäster brukar vi vanligtvis övertyga dem om att man på sin höjd kan köra långsamt längs med gatan och se Chinese Theater genom bilfönstret. Karine gick ändå inte att övertala till detta, så vi tillbringade en timme i turisthelvetet. När vi sett stjärnorna, tackat nej till hundra olika star tours och undvikit att ta bilder tillsammans med Spiderman och Optimus Prime tog vi vår flykt till Starbucks där det till Karines stora förskräckelse stod skrivet antalet kalorier på små lappar vid varje bakverk och kaffedrink. Karine stod länge och velade men valde motvilligt till slut en blåbärsmuffins och en cappuccino. Hon sa att njutningen liksom inte var den samma med informationen om hur många kalorier hon åt. Och jag fattar ju att det i en värld där det finns fler överviktiga än svältande och speciellt i ett land som USA där folk verkligen äter alldeles för mycket, alldeles för ofta är en bra sak med information om att en kakbit innehåller massor av kalorier, men det känns ändå så 1900-tal att räkna dem. Att banta känns värdelöst eftersom det i det långa loppet ändå handlar om att, usch vad jag hatar mig själv för att skriva detta, men en hållbar livsstil. För att inte tala om smalhetsnormen. Myten smal = lyckad = lycklig. Ät så lite som möjligt och allt löser sig. Kan man inte få njuta av sin muffins eller annan café- och restaurangmat i lugn och ro utan information om hur tjock man blir om man äter den och istället bara inte äta den varje dag (förutsatt att man nu inte tränar stenhårt eller jobbar på att gå upp i vikt ELLER NU BARA RÅKAR VARA SUGEN PÅ MUFFINS). Som tur var glömde vi fort bort den här obehagliga incidenten och fortsatte att njuta av god mat nere i Dana Point.  

Jag noterade att den här bloggen inte levererat så många feministiska eller antirasistiska tester på sistone. Det beror på två saker: 1) vi har haft besök och det är så jäkla intensivt. Gäster som kommer i par eller familj brukar vanligtvis hitta på egna äventyr ibland, medan ensamkommande gäster kräver mer underhållning. OBS! Mycket kul ändå. 2) jag filar på det sista på Livet & patriarkatet och skriver så mycket om feminism där att det liksom inte blir så mycket över här. Jag hoppas för övrigt verkligen att folk ska gilla den, det är så fruktansvärt utelämnande att skriva bok. Den här gången har jag också inkluderat historier som jag förut bara berättat för mina närmaste vänner. Nåja, hatar alla boken kan jag alltid återvända till L.A. och låtsas som om ingenting hade hänt. Byta namn och bara gå under jorden. Från en sak till en annan. En av fördelarna med att bo i L.A. är att man träffar så många otroligt talangfulla människor. För en tid sedan gjorde Magnus och jag en intervju med världens bästa cinematograf Peter Flinkenberg. Han pratar bland annat om hur det var att växa upp på många olika ställen, att få USA:s mest prestigefyllda pris för cinematografer, om hur han blev mobbad i skolan och det gjorde honom till en betraktare och berättare och mycket mer. Lyssna gärna och säg vad ni tycker om den här sortens podd. Vi kommer såklart att fortsätta med den vanliga Magnus och Peppes podcast, men varva med längre intervjuer.

Här kommer ett Los Angeles-tips: Eller snarare Orange County-tips, men funkar bra om man besöker L.A. och vill göra en liten utflykt. Vi velade mellan Palm Springs, Ojai, Santa Barbara och några andra ställen, men Karine hittade ett hotell hon verkligen ville bo på i Dana Point nere i OC så det blev ditåt vi styrde kosan.

Det tar ca en och en halv timme att köra dit, utan trafik. I rusningstid kan det ta hur länge som helst. Sen var det bara att dra ner till stranden och ta det lugnisch. Det är kanske lite ovärldsvant, men jag älskar verkligen att bo på hotell. Bada i badkaret, mjuka men manglade lakan, tv och jättebred amerikansk säng. Sover alltid som en sengångare i hotellsängar. Det var verkligen magiskt att sitta och blicka ut över havet och se ett gäng delfiner långsamt simma förbi och sen plötsligt märka att det också fanns valar på avstånd. Jag råkade eventuellt somna i en solstol och Magnus passade på att ta 200 bilder av mig. När jag ber honom om att fota mig för bloggen eller Insta tar han EN bild. När jag somnar och kanske dreglar lite tar han ett 32G:s minneskort fullt av bilder av mig ur olika perspektiv. Sen gick vi upp till hotellet och åt en middag på terrassen. I ärlighetens namn var det svinkallt och vi lindade in oss i filtar och sökte skydd under värmelampor, men utsikten och maten var fantastisk. När vi följande dag styrde norrut mot Santa Monica kändes det som om vi varit borta i tre dagar trots att vi bara övernattade. Ja och så fick vi in en fullträff med fredagstrafiken så det tog lite längre än beräknat. Om man med "lite" menar "mycket".

Imorgon åker Karine hem till Dubai och tre timmar innan hennes flyg avgår kommer en svart bil och plockar upp henne från Santa Monica. Jag tycker att det är sjukt eftersom detta innebär att hon kommer att driva omkring på LAX i två och en halvtimme. Eller dricka champagne i loungen, men ändå! Sån slöseri med tid som hon kunde tillbringa i L.A. med oss. Jag är den typen av person som hellre åker i sista minuten än tillbringar onödig tid bland vatten som kostar sju dollar och tax free-fresteler på flygplatsen. Jag vet att detta är irriterande för folk som inte vill få magsår av stress i kön genom säkerhetskontrollen och som gärna läser en god bok vid gaten istället för att vara den sista som glider in i planet. Den här frågan delar uppenbarligen folk och nu undrar jag vilken typ ni är: Sista minuten eller i god tid?

I veckans avsnitt presenterar vi stolt vår första och bästa samarbetspartner förlaget Schildts & Söderströms. Vi pratar om författare som inreder sina hem i helvitt, om Karin Erlandssons Missdåd, om goda litteraturgärningar, om kvinnlig vänskap i och utanför litteraturen, om manlig vänskap och Stephan Mendel-Enk, om hur ofta författare borde uppdatera sina Instagramkonton, Camilla Läckberg, Elena Ferrante och MYCKET MER.

Vi åkte söderut på en liten roadtrip, blev stannade av polisen på grund av att vi genade över två gula streck (han var sträng som fan, rakad på sidorna av huvudet och kortsnaggad på. Vi tror att vi klarade oss med en varning och inte blir tvungna att betala 500 dollar i böter), åt mexikansk mat, kom till ett lyxhotell, åkte ner till stranden och såg delfiner och valar på inte så långt avstånd alls. Det var magiskt. MAGISKT. Nu ska jag rusa ner och äta middag, men hör av mig så fort jag bara hinner. Jag tycker också att det är extremt sorgligt att Prince inte längre finns, men tycker att det är lite jobbigt med folk på Facebook som stylar i vem som sörjer och saknar honom mest.

Det är kanske nåt med våren, men det känns som om folk omkring mig fäster extra mycket fokus på livet och döden och meningen med hela skiten. Linn skriver om vad hon skulle göra om hon bara hade en begränsad tid kvar att leva, Nord & Francke diskuterar i den senaste podden livet och om det blev som du förväntade dig, en god vän fyller 42 och ordnar fest med temat Meningen med livet (för det är ju 42) och i en hemlig Facebook-grupp frågar någon om de andras bucketlists. Mitt eget liv blev inte som jag föreställt mig det, eller ärligt talat hade jag inte föreställt mig något specifikt. Aldrig drömt om ett eget hus till exempel, det är i dag snarare motsatsen till framtidsdröm. Om jag var tvungen att sätta ihop en bucketlist skulle den se ut så här:

1. Bo i Buenos Aires igen.
2. Skriva roman nummer två.
3. Äga en häst (och verkligen ha råd med det).
4. Ta fallskärmshopparlicens (har bara tandemhoppat).
5. Tillbringa minst en månad varje år i tropiskt klimat.
6. Ta med min mamma och pappa (fast olika gånger) på en lyxsemester.
7. Bli riktigt jävla bra på att surfa.

Nu är jag såklart extremt nyfiken om vad som står på era bucketlists. Jag föreställer mig förreste att ett bra lifehack är att vara dumglad och ha minne som en guldfisk. Fort som attan glömma bort alla oförätter och skriva om historien så att allt slutade ganska lyckligt -trots allt. Magnus, som ju är väldigt glad och anpassningsbar, är visserligen en långsint jävel, men det tyder väl bara på att det finns många sätt att gilla livet och läget.  

Min goda vän och Vidars gudmor Karine är här och hälsar på. Hon är värsta lyxliraren och flög hit i business class direkt från Dubai. Själv tycker man ju att det är extrem lyx bara att resa utan barn och med fungerande entertrainmentsystem framför sig. Karine och jag träffades ungefär 2005, hon var tillsammans med min dåvarande killes kusin. Vi gillade genast varandra och fortsatte vara vänner trots att jag och killen gjorde slut (hon och kusinen gifte sig. Alltså inte hennes kusin, utan mitt ex' kusin). Här i L.A. hänger vi på stranden (något Maggan och jag aldrig gör trots att vi bor så nära. För mycket sand liksom), brunchar, lunchar och äter middag, åker till Six Flags och kissar nästan på oss av skräck i berg- och dalbanorna, drar iväg på roadtrip till Laguna Beach, pratar och skrattar och det är så roligt. Men jag hinner inte jobba alls. När jag skriver får jag dåligt samvete så där som jag föreställer mig att vissa nyblivna mammor får när de kollar på sin telefon istället för att ständigt kärleksfullt stirra spädisen i ögonen. Mailen rinner in, WhatsApp och Messenger plingar, jag får hjärtklappning, försöker jobba lite i smyg på kvällen när alla lagt sig och precis före frukost, smussla in telefonen på toa och blogga lite när Karine tar en jetlagtupplur. Känner mig som en dålig vän och en usel frilansare. Den duktiga kvinnans börda. Och så klagar jag bara här på bloggen. Men hörni, tack för era svar om vad ni bråkar om med era partners! Älskade läsningen.