På mors dag whatsappade min kompis Johis mig om att James Perse (sjukt roligt om man kan finska och har ett barnsligt sinne för humor eftersom perse betyder röv) hade utförsäljning med priser nedsatta upp till 75 procent i Marina del Ray. Eftersom Maggan klagat på sin dåliga t-shirtsituation använde jag detta som argument för att vi skulle komma iväg. James Perse säljer vanligtvis skjortor för ungefär 200 dollar styck, vill man ha en tröja eller en klänning får man punga ut med närmare 400 dollar och en enkel jacka kan gå för 500. Som ni fattar är det bara rika människor som köper deras kläder. Maggan var lite skeptisk först, men gick med på att prova några t-shirts. När han kom ut ur provrummet lyste det om honom och han ropade: "Peppe, det är som att klä sig i himmelriket!". Så är det faktiskt. Mjukare och skönare klädesplagg får man leta efter. Allt har också det subtila temat: "Modebloggarmyskväll hemma i soffan". Själv hade jag plockat på mig några linnen när jag mötte en lång, beige kofta mjukare än kashmir, lenare än en hundvalpsmage. Jag släppte allt jag hade i händerna och det bildades liksom en tunnel mellan mig och plagget. Koftan lyste längst framme i tunnelns ände och jag staplade fram mot den. Magnus var först lite skeptisk när jag visade upp den, men jag visste vad jag ville. Den är två storlekar för stor och inte nödvändigtvis anpassad för Los Angeles-klimatet, men räknar med att juni i Norden inte kommer med några överraskningar. Och så är kvällarna här nere vid kusten ofta kyliga. Faktiskt. Maggie köpte en hög med t-shirts och ett par grå extramjuka mjukisbyxor. Jag nöjde mig med koftan. Älskar den. Vill aldrig ha på mig nåt annat. Vill vara naken i den. Det är koftan och jag nu.

Vid sidan om en lång artikel om sexarbete, ska det avkriminaliseras, ska sexköp kriminaliseras, bordeller vara lagliga och hur hänger detta ihop med den globala ekonomin var den intressantaste texten i dag en om dieter. Den handlade om hur så gott som alla som går på en hård diet inom fem år har gått upp i vikt igen. Oftast väger bantaren mer än när hen började banta. Tydligen medför bantning stress som gör att man känner starka hungerkänslor och gör av med färre kalorier. Kroppen kämpar stenhårt emot viktminskning. Enligt forskningen New York Times hänvisar till avstannar ämnesomsättningen på folk som bantar, oberoende om man är under-, normal- eller överviktig när man börjar minska kaloriintaget. Alla kroppar har en idealvikt som de kämpar för att bibehålla. Hos vissa är den större, andra mindre. Nu försöker man jobba med olika sorters hormoner (bland annat leptin) för att kväsa hungerkänslorna hos folk som lider av sin övervikt. Det allra viktigaste vore väl ändå om folk skulle bry sig mindre om hur mycket de och framförallt hur mycket andra vägde. Det är fanimig en sån jäkla fälla att inte vara nöjd med sin kropp. All den tid och energi på kroppsmissnöje kunde istället fokuseras på andra mycket kreativare saker som att skriva en bok eller ta över världen och göra den jämställd och rättvis. Samtidigt fattar jag ju att vi alla är fångar i en kultur där vi ständigt uppmanas att vara lite smalare, muskulösare, snyggare och yngre. Vi blir dagligen matade med bilder på hur en rätt kropp ska se ut. Men vi kan alltid försöka. Ett bra första steg är att sluta kommentera och tänka så mycket på sin egen och andras kroppar. Ja, och komma ihåg att det i nästan alla fall är jäkligt svårt och onödigt att banta.

I dag är det mors dag både i Finland och USA och Maggie väckte mig med frukost på sängen, blommor, ballong OCH New York Times och Los Angeles Times. Båda NYT och LA Times är riktigt fläskiga under helgerna med reportage över tre-fyra uppslag. För att inte tala om digra kultursidor, utrikespolitik, inrikespolitik och New York Times Magazine. Plöjde till och med igenom sporten eftersom den hade ett långt reportage om Kentucky Derby. Drack en kopp kaffe och läste lite till. Samtidigt har mina social media-flöden exploderat av mammor med barn och babyn. Bruncher, solsken med familjen, samhörighet, tillhörighet, blombuketter och lycka. Det är fint och extra vackert är det att se folks tacksamhet över sina mammor och barn, men jag känner också alltid en viss ambivalens till mors dag. Flera av mina vänner har kämpat med att få barn länge, en del har gett upp medan andra ännu hoppas. Jag vet hur svår den här dagen är för dem. I en perfekt värld skulle alla bara givetvis glädjas för dem som har det man själv längtar efter, men jag vet att just mors dag också kan vara en smärtsam påminnelse för de ofrivilligt barnlösa. Jag menar inte att man ska slopa skiten, men kanske sända en tanke till de som inte fått det man själv har.

Igår åkte vi ut till Malibu för att äta middag med ett par kompisar. Eftersom den ena av dem jobbar med reality-tv blev det en hel del snack om hur olika serier produceras och om hur tv i Sverige skiljer sig från den i USA och medan vi satt och pratade simmade det plötsligt ett gäng valar förbi. Kan knappt fatta att jag får bo på ett ställe där valar ibland simmar förbi. Sen blev klockan tio, som i Los Angeles betyder ungefär samma sak som två på morgonnatten i Norden, alla började gäspa och vi åkte hem. Följande morgon stundade nämligen baseballmatch.  Ja, vi är tydligen där nu. Stiger upp tidigt på lördag morgnar för att åka iväg till en park och kolla när barnet spelar sport. Mitt första biämne på universitetet var sociologi och tredje antropologi. Låtsas ibland att jag är en vetenskapskvinna som forskar i en ny kultur och försöker förstå dess sedvanor och bruk. Att infiltrera sig i en typisk idrottsgren är ett steg i min forskning. Efteråt spelade vi RUN DMC och En Vogue skithögt i bilen och sjöng med. Vidar klagade på vår musiksmak och jag fick en flashback till somrarna när mamma körde till lande och vi i baksätet var tvungna att lyssna på Vikingarna. Vi åkte till The Courtyard Kitchen på hemgatan och åt en andra frukost. Jag valde givetvis Eggs Florentine. Maggan tycker att rinniga ägg är äggligt (förlåt), medan jag älskar det. På så sätt passar vi inte alls ihop. Vidar åt en blåbärspannkaka, som i ärlighetens namn inte var supergod. Den smakade liksom lite beskt. Men men, sånt är väl livet. Ibland ger det en beska pannkakor och då är det bara att hålla huvudet högt, gå vidare och hoppas att nästa portion blir bättre. Nu ska jag springa med podd i öronen, bada, läsa bok, laga middag, äta middag och somna framför en tv-serie i soffan. Kunde vara en sämre lördag. Just det. Magnus frågade mig om det är en bra morsdagsaktivitet att åka till Ikea. Det var som att få en örfil. Vem väljer att åka till Ikea om man inte absolut måste för att t.ex. köpa knäckebröd?

I veckans Mellan raderna navigerar vi mellan litterära världar befolkade av sexuellt utlevande hemmafruar, arga italienska stålverksarbetare och talande potatisar, med korta avbrott för att diskutera exempelvis anledningen till det våldsamt växande (miss)bruket av vuxenmålarböcker. Podden produceras i samarbete med Schildts och Söderströms förlag.

Är man journalist, bloggare och författare (visst får man kalla sig författare om ens tredje bok kommer ut inom nån månad?) är man väl ändå kulturarbetare? Hittade den här listan hos Jessica på Mitt Panorama som i sin tur snott den av DN. Det gör jag i sommar: Hänger i Stockholm och Helsingfors, äter rågbröd och läser DN på morgnarna, pratar om Livet & Patriarkatet, är med i en frågesport på tv, hänger med mina vänner, besöker Karins och Mangos föreningshus, umgås med Pyret och hennes familj, badar bastu, simmar i havet och läser böcker. De här låtarna kommer jag definitivt spela i mitt Sommarprat: My neck, my back av Khia, Gin & juice av Snoop, L.A. Story av Sammy Adams, Big Egos av Dr Dre,  Knäpper mina fingrar av Linda Pira och With Every Heartbeat av Kleerup och Robyn. Då hade jag min senaste kris: I februari. Så många flikar har jag vanligtvis öppna i webbläsaren: Runt tio. Då blev jag otroligt starstruck: När Anthony Hopkins satt i bordet bredvid oss på Brentwood Country Mart. Fick jag obegränsat med pengar och tid för ett projekt skulle jag: Solidariska svaret: Satsa på flickors utbildning i mindre utvecklade länder och flyktingkrisen. Den egoistiska: Köpa ett hus i L.A. En historisk period jag gärna skulle tidsresa till: Till 1960-talets L.A. och New York och gå på en massa fester. Föreställer mig att de var roligare då, men mina referenser kommer väl mest från Mad Men och andra produktioner så jag kan ha fel. Sådan är den ultimata smörgåsen: Kunde leva enbart på smörgås: Rågbröd, rostat med ost och tomat. Eller surdegsbröd, också rostat, med posherade ägg och spenat och hollandaisesås. Det tristaste jobbet jag haft: Sålt kaffe på Robert's Coffee. Tonsättningen av mitt liv görs av: Jay Z (betyder dock inte att jag inte skulle vara på Team Bey) Mitt största guilty pleasure är: Tv-serier och sociala medier. Som liten drömde jag om att bli: Brandman (kvinna?). Min största bioupplevelse var: Dirty Dancing. Då är jag som lyckligast: När jag får äta frukost på café med familj och goda vänner, på hästryggen och efter ett dopp. I sommar läser jag: Mycket svensk skönlitteratur. Den konstart jag har svårast att relatera till: Videoinstallationer. Boken jag läst om flest gånger är: Den långa flykten. Den tv-serie jag följt mest slaviskt: Prison Breaks första säsong, Lost, The Walking Dead, Gilmore Girls bland annat. I valet mellan att slåss mot en anka stor som en häst eller hundra hästar stora som ankor skulle jag: Lätt! Givetvis hästarna. Jag bemästrar hästar. Ett verk som fått mig att gråta: Märta Tikkanens Två – scener ur ett konstnärsäktenskap. I valet mellan att behålla månen eller behålla internet väljer jag: Motvilligt väljer jag månen. Mitt favoritcitat alla kategorier: Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är, Edith Södergran. Sidan jag surfar på i smyg är: Finns inget att skämma för här. Huvudrollen i filmen om mitt liv spelas av: Famke Janssen, brukar Basse säga. Bonus: vill att ni ser den här carpool-videon med bl.a. Gwen Stefani.

I går hade jag bokat in en ridlektion och kände hela eftermiddagen ett enormt motstånd. Jag ville bara ligga ute på terrassen, läsa böcker och tugga på körsbär. Kvart i fyra plockade Frida upp mig och en timme senare satt jag överlycklig på hästryggen. Att sitta på en hästrygg är topp tre bästa bästa känslorna i livet. Så här är jag med det mesta. Precis innan jag ska åka på en längre resa, träffa kompisar på middag, hämta Vidar från skolan eller ta ett dopp i poolen känner jag att jag inte vill. Det är så mycket skönare att bara stanna hemma. Jag är så jäkla seg. Jag tvingar mig ändå alltid och det brukar blir bra. Säkert världens vanligaste känsla.

Det här är ett samarbete med Folkhälsan utbildning ab Solvalla & Norvalla

Det här är ett superroligt samarbete med Folkhälsans reseledarutbildning! Om jag precis var på väg att sluta skolan eller bara var osäker på min nästa move skulle jag absolut söka. Funderar på att uppmana min syster Larisza som alltid drömt om att en dag bli hotellchef att göra detta.

Den här bilden är för övrigt från Rio, tagen för ganska exakt tio år sedan. Fy fasiken så jag trivdes där. Hyrde en lägenhet på Copacapana och tog surflektioner. Men nu får jag nöja mig med frilansartillvaro i L.A.

Folkhälsan erbjuder alltså en reseledarutbildning i samarbete med Skandinaviens största reseledarskola Service & Co. Utbildningen består av 12 veckors förberedande studier och fem veckors utbildning i Spanien med halvpension (frukost och middag).

Det handlar om flexibla heltidsstudier. Undervisningsspråket är svenska, finska och engelska. Det man studerar är i Finland är bland annat språk, kundbetjäning, försäljning, handledning av barn och unga och motion. I Spanien ligger fokus på hur jobbet som reseledare faktiskt ser ut. En vardag där jobbet är ett slags livsstil och som går ut på att ge människor en fin upplevelse under sin semester. Kursen innefattar en reseledarutbildning, ledarskapskunskaper, instruktionsövningar i motion och äventyr, en första hjälpen-kurs, personlig utveckling och ett minne for life. Det här är en allmän utbildning som inte låser studenterna till en specifik researrangör, utan efter avslutat kurs kan man söka jobb var som helst. Kanske i Thailand som på bilden ovan eller Brasilien som på bilden under. Dessutom erbjuder Folkhälsans samarbetspartner Service & Co en jobbgaranti efter att man avslutat utbildningen. Alla får alltså jobb. Förutsättningarna för att bli kvalificerad för jobbgaranti är att man vid utbildningens slut har klarat obligatoriska examen, fyllt 18 år och har körkort.  Ansökningstid till höstens utbildning på Norrvalla är 1.4 - 31.5.2016. På våren startar samma utbildning på Solvalla (ansökning senare i höst). Utbildningen på Norrvalla startar den 16 augusti. Studieveckorna i Spanien hålls mellan den 10 november och den 13 december 2016. Priset  2400 € (inkl. 12+5 veckors utbildning, lunch må-fre och boende på Campus Norrvalla), tur retur-biljett till Spanien inkl. halvpension samt boende på hotell. Utbildningen är studiestödsberättigad. Här finns mer information, kontaktuppgifter till arrangörerna samt ansökningsblankett: Folkhälsan. Fråga: Vilken är er bästa semesterresa? 

I morse när jag vaknade och yrvaket sträckte mig efter min telefon var den första nyheten som nådde mig att min före detta arbetsgivare KSF Media samarbetsförhandlar och ska göra sig av med 63 årsverken. Det är bara i Finland man byter ut uttrycket "ge sparken åt" mot "samarbetsförhandla". Innan jag sade upp mig var jag själv med om några samarbetsförhandlingar. Oftast håller de på i några veckor då alla försöker ignorera faktumet att de kanske är arbetslösa inom en nära framtid. Folk reagerar olika, vissa blir passiva, andra aggressiva, det finns de som lägger in en extra växel och arbetar ännu hårdare än tidigare för att visa att de är viktiga för för arbetsgivaren (förgäves) och så finns det finns det de som tar varje tillfälle i akt att spekulera kring vem det är som kommer att att få gå. Andra säger upp sig. Stämningen på redaktionen är med andra ord vidrig. Det handlar inte heller enbart om enskilda individers rädsla för att förlora sin arbetsplats, utan också om att journalistiken är en viktig del av en demokrati. Det måste finnas en oberoende institution som granskar den politiska och ekonomiska makten. Med allt färre journalister och allt mindre resurser är det allt svårare att göra granskande reportage, ifrågasätta politiker och syna företag. På sociala medier läser jag regelbundet om folk som stolt förklarar att de sagt upp sin prenumeration eftersom de inte tycker att bland annat Hufvudstadsbladet är tillräckligt relevant. Att de får sina nyheter, gratis, på annat håll. Men vet ni vad, det finns ingenting som en gratis lunch. Betalar man inte med med rena pengar, betalar man med något annat. Jag försöker inte påstå att allt som KSF Media (som alltså äger Hbl) producerar är så jävla bra, men det beror till stor del på redan nu alldeles för små resurser. Efter nästan tio år i huset vet jag att det finns otroligt bra och hängivna journalister där. Journalister som är överarbetade och får alldeles för lite betalt i proportion till sin kompetens och arbetsbörda. Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här. Det är ju ingenting nytt. Kanske skriver jag det för att jag är så jäkla ledsen. För att jag känner sådan sorg för mina före detta kollegers skull. Det är så tragiskt på så många nivåer. Fy fan, alltså.  

Vad händer här då? Jo, jag läser, nej slukar Hausfrau (vi ska tala om den i morgondagens inspelning av Mellan raderna och herregud så mycket jag har att säga om den). Magnus hälsar att han vann b-laget på en pingisturnéring. Jag sprang sju svettiga kilometer och bokade en helg i Palm Springs i slutet av maj. Om en dryg månad landar vi i Norden och stannar hela sommaren. Men det jag egentligen ville prata om är hur mycket man ska pressa sina barn att gå på fritidaktiviteter. Maggan gick på jiu jitsu när han var liten och ville att Vidde skulle göra samma sak. Det stackars barnet hatade det och grät varje gång han skulle på träning. Magnus menade att det alltid är så i början, att det blir roligt först när man blir lite bättre. Jag gjorde det där lite skeptiska Marge Simpson-ljudet. Jag minns visserligen att jag var skiträdd för hästar när jag som sjuåring gick på nybörjarkurs och kusarna roade sig med att slänga av oss ungar (mamma vägrade att komma och kolla när jag red. För traumatiskt sa hon), men att jag sedan började älska det och att det är en kärlek som fortfarande sitter i. Det var ändå hjärtskärande att höra Vidars snyftningar så när Magnus spelade in Hollywoodfruar lät jag ungen skolka från träningen och anmälde honom istället till Masterchef på skolan. Som han verkar gilla mycket mer. Magnus kontrade med att slänga in baseball-träning och det verkar också gå hem. Mycket tack vare att Vidars bästisar också är där. Hur resonerar ni här? Barn vet ju inte alltid sitt eget bästa och ibland tar det en stund innan man börjar gilla en sport eller annan aktivitet. Samtidigt vill man ju inte bli en av de där galna föräldrarna som med milt våld vill tvinga sina ungar till att en dag bli världsberömda hockey/tennis/basket proffs med miljonkontrakt.