Jag fick ett meddelande av Nina som sedan fyra år tillbaka bor i Stockholm. Hon trivs, men känner en enorm hemlängtan till Österbotten. Nu har Ninas man fått ett arbetserbjudande i Vasa och de funderar kring vad de ska göra. Ta jobbet och flytta hem till Österbotten eller stanna i Sveriges huvudstad? Nina funderar på följande: Kan man bygga bo varsomhelst? Varför lockar barndomen? Målar en lätt upp en idyllisk bild för sina barn som egentligen handlar om att en har åldersnoja och vill återuppleva sin egen barndom? Skulle barnen ha de bäst i Sveriges öppna landskap? Vad är trygghet? Storstad versus landsbygd? Vågar man flytta till Finland – har det blivit en takapajula (ref dagens politik vad gäller invandrare, finlandssvenskar). Hur definieras ett hem? Hur är det att bo långt från vänner och familj? Kan man göra det resten av sitt liv? Jag är såklart nyfiken på vad ni tycker. Själv har jag ju äldre jag blivit trivts bra utomlands. När jag studerade i Holland trivdes jag, men kunde inte tänka mig att bo där resten av livet. Däremot blev jag störtkär i Buenos Aires när jag bodde där och kunde absolut se en framtid i Argentina. Samma sak med L.A. jag har verkligen inte bråttom att lämna den här magiska staden. Däremot saknar jag såklart familj och vänner. Jag lider av ett ständigt dåligt samvete för att Vidars och Majlis mor- och farföräldrar får träffa sina barnbarn så sällan. Och sina barn också för den delen. Men jag känner ingen längtan efter att återskapa min egen barndom för mina barn. OBS! Hade en lycklig barndom. När Nina skriver om det politiska klimatet i Finland känner jag igen mig. Som finlandssvensk vet jag inte hur välkommen jag längre är där. Jag tampas också med motstridiga känslor kring att bo i Helsingfors och kämpa för en levande finlandssvenskhet och att bara skita i det och leva mitt liv som en språklig minoritet på en annan plats i världen. Det är med andra ord med plikt än känsla som skulle locka mig tillbaka till Finland. Till ekvationen hör ju också en svensk man som inte pratar finska. Jag föreställer mig att "hemma" kan vara många olika ställen. Och att en får ändra sig. Trots att vi inte längtar till Norden i dag betyder inte att det är så vi kommer att känna resten av livet. Eller så kommer vi det. Många av er har ju bott eller bor långt borta från era födelseort/land. Hur resonerar ni?  

Igår spelade Maggie och jag in veckans podd som handlar om Ryans Goslings tal till sin hustru på Golden Globes, om doulan som knarkar oxytocin, om Trump (här känner jag mig lite dum) och om mycket mer. Tack alla ni som vill betala för innehåll! Varje avsnitt kostar ynka 86 cent och man kan såklart betala för fler samtidigt. Är du arbetslös, studerande eller försörjer tolv barn är avsnittet gratis, men då får du gärna betala genom att ge oss stjärnor och en recension på Itunes och dela avsnittet på sociala medier. Ett stort tack och ett jättestort hjärta. Förresten, ni som betalar för gärna skriva i kommentarsfältet varför ni betalar och så läser vi upp det i nästa podd. Det kan vara för att ni tror på att betala för innehåll istället för att utsättas för reklam eller för att ni gillar nåt vi pratar om (här går jag med håven) eller av annan orsak. Signatur eller namn.

Igår var det Martin Luther King Day och ledigt från skolan. Eftersom skolan var stängd sov alla länge och när vi väl steg upp och frukosten var uppäten gjorde jag dagens första misstag: Föreslog en lång och mysig promenad till Venice. Jag hade nämligen glömt bort att jag lever med en snart sjuåring som hellre spelar tv-spel än tar en "mysig promenad till Venice". Utgår tydligen från att alla är medelålderstanter liksom en själv. Knappt hundra meter in i promenaden blev det dålig stämning som inte lättade förrän tre timmar senare då vi kommit hem. Jag försökte vara peppande och sträng. Körde med hot och mutor. Sen började det blåsa kallt dessutom. Och alla var hungriga. Stämningen steg inte trots att vi stannade och tankade lite energi. Jag insåg att barn ju hatar att promenera. Mitt humör vacklade och när jag föreslog att vi skulle skita i promenaden och vända hem kallade Magnus mig för martyr och sa att vi skulle fortsätta till Venice om det så var DET SISTA VI GJORDE. När vi till slut efter fyrtio år av vandrande längs med den sandiga strandpromenaden kom fram till Vencie Boardwalk kom jag ihåg att det egentligen är en ganska äcklig och smutsig plats med fyllon, knarkare, turister och folk som kränger skräpkonst och LA-merchandise. Allt inbäddat i ett moln av gräsrök. Jag tycker i och för sig att gräs doftar gott, men det kändes olämpligt att presentera droger för barnen så här tidigt. Vi gjorde en u-sväng och började en långa promenaden hem igen. Majlis började gråta, jag försökte mata henne, men inget hjälpte. Till slut kom Maggan på att vi hade en blöjsituation och utförde ett byte i skuggan av ett träd på en närbelägen gräsmatta. De sista kilometrarna gick vi alldeles tysta. Förutom då vi svängde förbi Mickey D för att utfodra männen i familjen och Vidar med munnen full av ostburgare utbrast att han älskar Magnus och mig (=älskar att vi köper honom hamburgare). Jaja, ska försöka påminna mig själv om den här dagen nästa gång jag vill ta en långpromenad med familjen.

Jag läser en kommentarstråd där man diskuterar föräldraledighet och någon skriver "kön är faktiskt inte allt här i världen". När folk säger saker i stil med det, att feminism och jämställdhet inte är det viktigaste i världen är min första reaktion alltid att tvivla. Jag tänker: "Det kanske stämmer. Jag har haft fel. Jag borde kanske fokusera på något annat, nåt viktigare än jämställdhet"  men sen slår det mig att mänskliga rättigheter fanimig ÄR det viktigaste som finns. Vi måste ta hand om varandra och sträva efter att bygga ett samhälle, nej en VÄRLD, där alla har samma möjligheter oberoende av kön, hudfärg, funktionalitet, sexualitet och så vidare. Jag tänker extra mycket på rättvisa här i USA där the american dream och land of the barve, home of the free får folk att tro att de är fria individer med hela världen framför sina fötter. Att allt är möjligt och att vem som helst kan bli vad som helst. I praktiken har den sociala mobiliteten inte rört på sig alls under de senaste tjugo åren. Folk lever och dör i samma samhällsklass. Snacket om individens frihet som en perfekt lösning funkar tyvärr inte. Lika lite som en helt okontrollerad kapitalism gör att pengar fördelas jämnt. Vi börjar inte livet från samma startlinje, vissa av oss har ett enormt försprång. De här fria lösningarna leder bara till att de svagaste blir ännu svagare och de starkare ännu starkare. Jag tror starkt på ett välfärdssamhälle som tar hand om alla och belönar de som lever jämlikt och jämställt med målsättningen att alla en dag ska göra det. Att staten uppmuntrar föräldrar att dela föräldraledigheten är en självklarhet. Utan införande av så kallade pappamånader skulle knappt någon pappa vara hemma alls med sina barn. Jag fattar att en lika delad föräldraledighet inte alltid är den ultimata lösningen för samtliga individer som fått barn, men jag tycker ändå att det är viktigt att samhället visar att dess mål är jämlikhet och jämställdhet. Jag tycker att det är rent egoistiskt att vilja slopa en politik som uppmuntrar till större jämställdhet i samhället, bara för att det inte råkar vara den ekonomiskt bästa lösningen för en själv. Det där med att alla familjer ska välja själva och att staten inte ska blanda sig i hur enskilda människor lever är ett konstigt argument för att a) alla får givetvis göra som de vill, men vill de att staten ska bekosta det är det väl inte helt orimligt att det finns riktlinjer b) staten blandar sig redan i massor av "privata" livsval som att barn måste gå i skola, att vi måste betala skatt, att vi inte får mörda varandra, när vi får köpa alkohol och så vidare. Bonus: Här finns en splitterny rapport om pappors föräldraledighet i Norden.

Lika säkert som vinterkräksjukan (fast just den kommer tydligen inte till L.A. så detta var en jättedålig jämförelse) dyker det upp diskussionen om hur sociala medier får en att må dåligt. Jag antar att det mest är människor som inte vuxit upp med sociala medier (ehum, som jag) som drar upp debatten om hur fina bilder på Instagram och Facebook gör att en tror att alla andra lever perfekt stylade liv och så vidare. Och det kan säkert stämma att det finns människor som fortfarande tror att sociala medier är en exakt spegling och dokumentär av verkligheten. MEN för oss andra som kanske mest ser sociala medier som ett sätt att kommunicera med folk och inspireras av är det ju fantastiskt. Jag tänkte på detta när jag scrollade igenom Instagram för en stund sedan. En kompis är i Paris och fotar soluppgången, en massa andra åker skidor på olika ställen i Sverige och Finland, folk har gulliga barn och roliga captions, vackra män läser böcker på tunnelbanan i New York, Karin är uppe i Nykarleby och fotar och den andra Karin myser hemma med en kopp kaffe, nån har färgat håret grått och en annan skriver en jättelång feministisk text under sin bild, The New Yorker lägger ut en skämtteckning. Jag ÄLSKAR det. Jag får ta del av så många världar samtidigt. Mina egna nio mest populära bilder från 2016 är tyvärr inte så varierande, men jag lovar att det dyker upp annat också i mitt flöde.

Vaknade och låg en stund och tänkte på att det redan nu är så ljust att jag ikväll måste komma ihåg att dra för gardinerna så att babyn inte väcks av ljuset. Det sämsta man kan göra är väcka en sovane bébé. Steg sedan upp, åt frukost, plockade upp i kaoset, skrev lite på en text och tvingade sedan en motvillig familj att göra sig i ordning för en brunch i Silver Lake. Vi träffade Lilli, Hannu och Felix på Bowery Bungalow. Väldigt mysigt, gott, trevligt och ett ställe jag aldrig hört talas om. Älskar att man aldrig är färdig med att upptäcka den här stan. Ska skriva om den i Los Angeles-guiden. Eftersom jag är en egg lover beställde jag nåt slags Eggs Benedict och eftersom detta är Los Angeles kom äggen givetvis med grönkål. Sen åkte vi vidare till Valley Village där familjen Blankens tapetserade. Vi hjälpte kanske inte till med så mycket mer än genom underhållning och pepp men mycket trevligt var det. Dessutom fick vi träffa den nyaste familjemedlemmen, den extremt gulliga hunden Goldie. Vi åt pizza och drack öl. När När det blev mörkt och dags att åka hem beslöt vi oss för att svänga förbi The Chandelier Tree. Ett träd i Silver Lake där ägaren har hängt upp massvis med kristallkronor. Snipp Snapp Snut.

Jag läste en så intressant artikel i The Atlantic som jag egentligen hade tänkt spara till att prata om i podden, men som också får ta plats i bloggen. Den handlade om forskarteam som under trettio år. Mer än hälften av alla som gifter sig i USA skiljer sig och det är kanske inte nåt fel i sig. Det finns en feministisk aspekt i att skilsmässostatistiken gick upp under 1960 och 70-talen då kvinnor jobbade allt mer och inte var ekonomiskt bundna till en man. Men om man vill att ens förhållande ska hålla finns det ett enkelt tips: Var snäll. Snäll och generös med tid och positiva känslor. På riktigt. The Love Lab som psykologen John Gottman grundade bjöd in äkta par och följde med hur dessa pratade med varandra. Han noterade att de som gav varandra tjuvnyp, sarkastiska kommentarer eller rätt och slätt ignorerade den andra med största sannolikhet skulle skilja sig i framtiden. Medan de som var generösa, kommunikativa och snälla mot varandra höll ihop. Nu låter det här som om forskarteamet bara sparkade in vidöppna dörrar, men snällhet tåls att påminnas om. Enligt artikeln ska man se snällhet som en muskel. Hos vissa är det större än hos andra, men alla kan träna upp den. Ja och såklart kräver muskeln att man fortsätter träna för att hålla den i skicka. Ursäkta lökig jämförelse, men jag tyckte att den var ganska bra. Snällhet ska inte förväxlas med att bli överkörd eller att inte tillåtas bli arg, men hur man hanterar sin ilska: Går till angrepp eller kommunicerar varför man blev arg. Nu kan jag inte påstå att jag är så bra på att vara snäll hela tiden, men övar mig på att inte säga saker jag efteråt kommer att ångra och som den andra kanske förlåter mig för, men ändå aldrig glömmer att jag sagt. Här är förresten hela artikeln.

I går skrev jag liksom i förbifarten om hur jag avverkat ett yogapass och det stämmer visserligen, men det jag glömde att nämna var det monumentala motståndet jag kände innan jag klev upp på mattan. Vi snackar massivt motstånd. Det är samma sak varje gång, trots att jag vet hur bra jag mår efteråt och till och med under, passet vill jag verkligen inte göra det precis innan. Jag känner samma sak inför att springa och kanske lite före jag ska åka till stallet. Efteråt är lycklig både fysiskt och psykiskt, men herregud så jag inte vill det precis innan. Varje gång inför ett träningspass är jag tvungen att antingen lura eller övertala mig själv (brukar säga att det räcker om jag yogar i 20 minuter och sen ser om jag orkar fortsätta) att göra det. Mitt rationella jag vet nämligen att det kommer att vara en lyckad manöver, medan reptilhjärnan kämpar för att jag ska stanna på soffan med Netflix. Önskar att jag genuint längtade efter att träna, men det gör jag bara när träningen ligger avlägset in i framtiden. Liksom på en teoretisk nivå. Den här bilden är för övrigt tagen mindre än en vecka efter att Majlis föddes, jag gjorde ett bloggsamarbete med Yogaia och behövde bildmaterial. Det yogades inte alls under den sessionen. Allt är fejk. Jag var öm "överallt", mina yogabyxor spände och jag kände mig ungefär lika smidig som Leif GW Persson (eller nu är det mina fördomar som snackar, GW är kanske smidig som en puma).

Efter drygt elva år av bloggande har jag ännu aldrig lyckats med ett fullständigt "en bild i timmen"-inlägg. Jag är minst sagt en slow learner. Nåja, här kommer ett inlägg om en alldeles vanlig onsdag i text istället. I morse gjorde jag en intervju om KBT-terapi och håller nu på att skriva ut den. Jag har haft extremt dålig koll på olika terapityper, men lärde mig att psykoanalys och psykodynamisk terapi är de allra vanligaste i Finland, medan KBT vinner mark i Sverige. Och att psykisk ohälsa håller på att förlora sitt stigma. Säga vad man vill om Woody Allen (USCH!), men han började i alla fall normalisera att gå till en shrink. Plötsligt var det tid att promenera Vidde till skolan (late start varje ondag) och jag hakade på Maggie och Majlis. På vägen hem svängde vi förbi Primo Passo och tog varsin kaffe. Träffade Rich, som är Lukes pappa som försökte övertala oss att hänga med och åka skidor till Mammoth under Super Bowl-helgen. Maggan är ingen skidåkare och helgen innan ska vi på utflykt till Joshua Tree så vi tackade artigt nej. Sen drack vi våra kaffen på uteserveringen och en skäggig hipster kom förbi och sa att Majlis var söt. Väl hemma igen drog Maggie iväg för att träna medan jag skrev ut intervjun och läste på om olika former av terapi. För att utmana mig själv hade jag en bébé som inte ville sova i famnen medan jag jobbade. När hon väl somnade gjorde jag en äggröra med massor av Tabasco till lunch, läste Malin Wollins blogg (fy fasiken vad den kvinnan är rolig!) och när lunchen satt sig gjorde jag ett yogapass på Yogaia. Sen kom Maggan hem och klippte en podcast. Om en stund kommer vi att hänga Vidar från skolan, handla avokado (de verkar vara i säsong nu, sjukt krämiga och goda) och sen gå hem för att göra läxor (Maggan och Vidde), skriva och ha sig (jag) och till slut laga mat och avsluta dagen med ett avsnitt eller två av Nobel. Räknar med att träffa John Blund före klockan slagit tio.

Hallå! Hela dagen har gått utan att jag bloggat, men nu är jag här. Börjar med två armérelaterade tips. Först ut är Nobel på Netflix. För er som är färdiga med SKAM, känner att det är dags att lämna hånglande tonåringar bakom er, men ändå vill stanna i norsk tv. Mycket bra om militärer i Afghanistan. Okej, inte världens bästa pitch, men ge den en chans. Det andra tipset är det senaste avsnittet av This American Life (slår in öppna dörrar här, men om det finns någon som ännu inte lyssnar på TAL är det dags att börja nu). Avsnittet handlar om en iransk kvinnlig översättare. Och så har Maggan och jag givetvis gjort ett avsnitt av Magnus och Peppes podcast. Vi pratar om hur Finland fyller 100 år och vill ha bekräftelse på det, om hur vi behöver andra människor (och apor), om att kritisera SKAM, om hur de nordiska länderna skyller ifrån sig på islam och mycket mer. Bra avsnitt. Och alla ni som betalar för innehåll och tror på journalistisk ska ha ett STORT tack! Er kan man lita på. För er som ännu inte betalat för podden är det lätt som en plätt. Ett avsnitt kostar ynka 86 cent och man kan betala för fler åt gången (om man vill). Det går att göra genom att klicka på PayPal-symbolen till höger eller på Facebook/magnusochpeppespodcast. Är ni arbetslösa, fattiga studenter eller utan tak över huvudet är podcasten givetvis gratis.