Trots att Los Angeles är en storstad är naturens makt över dess invånare hela tiden närvarande. Nu syftar jag inte bara på jordbävningen som en dag kommer att sluka oss alla, utan också de senaste fem åren av torka, som nu inte längre är alarmerande tack vare regnen i december och januari. Som i sin tur orsakat att delar av bergen rasat ner på vägarna. Vilket resulterat i utmaningar i trafiken i en redan trafikerad stad. I går skulle jag köra till stallet, men kom inte upp från PCH eftersom Topanga Canyon Road var avstängd. Jag funderade på att avboka och åka hem igen, men skam den som ger sig så jag ringde min ridkumpan Frida och sen stallet. Båda övertygade mig om att jag skulle hinna om jag körde över bergen och liksom kom i till stallet från öst istället för väst. Så jag gjorde det. Fortsatte vidare längs med PCH och Stilla havet, genom Malibu och sen upp i bergen. Vad jag inte tänkte på i allt fokus kring att hinna i tid till hästen Tony var att små bergsvägar med branta stup ner mot döden gör mig skräckslagen. Jag har hoppat fallskärm, bungy, paraglidat och kiteglideat utan att kissa på mig av rädsla, till och med älskat det, men fordon som åker längs med smala bergsvägar är en mardröm för mig. Men en u-sväng kändes ej aktuell så jag fortsatte trycka på gasen och klättrade med kallsvettiga händer allt högre upp. På toppen sneglade jag högerut och såg Stilla havet breda ut sig, skymtade Hawaii vid horisonten. Vill gråta. Sen sprang ett gäng präriehundar över vägen och det var så absurt att jag fnissade lite. Naturen alltså. Två minuter före lektionen skulle börja var jag framme. Någon hade sadlat min häst så jag satte upp och försökte lugna ner mig. Hästarna gjorde det motsatta till att lugna ner sig. Det hade nämligen regnat så mycket att alla lektioner blivit inställa och med prärievargarna som ylade i bakgrunden var stämningen minst sagt spattig i paddocken. Min ridtränare skrattade rått och sa att de säert fått tag på en liten hund. Small dogs are snacks. Sen köra jag via The Valley och tog tre olika motorvägar tillbaka hem. Kanske inte helt rationellt, men jag är mindre rädd för att krasch bland dårarna på 405:an än av misstag styra fel och falla nån kilometer ner i ett stup. Snipp, snapp, snaut så var sagan slaut.

Hörni TACK för alla bra kommentarer ni skriver på den här bloggen! Fy fasiken så bra och tankeväckande och smarta ni är. Senast den där om att äta djur. Och det är så roligt att ni fortfarande kommenterar trots att er tid nuförtiden också fyllas av Instagram, Snapchat, poddar och whatnot (ej en app). Tack också för era tips! Lyssnade på både A1 och OnBeing igår (körde mycket bil, ska återkomma till det). Ja, det var allt för den här gången. XOXO.

Karin  förklarar varför Björn Ranelid är hiphop, vi talar om HUR bra Söndagsintervjun egentligen är, om de "Polyglotta älskarna", om att jag ska bli elakare, om saknaden efter Ferrante, om Youtube-fenomenet Therese Lindgren och hennes bok och att luras på sociala medier och om "Mamma är bara lite trött". Det här avsnittet är vi sponsorlösa, men om ni vill gillar det ni hör och vill stöda oss på nåt sätt blir vi jätteglada och tacksamma om ni går in på Itunes och prenumererar, ger oss en recension och/eller delar vår podd på sociala medier. STORT TACK och puss!

Detta har kanske att göra med att jag nyligen fött barn, men jag blir så illa till mods över så mycket. Häromdagen låg Magnus i sängen och slökollade på nåt matprogram med Anthony Bourdain. Alla vet ju hur otroligt avslappnande det är med matlagningsprogram, men jag fick panik när Bourdain besökte den där stora fiskmarknaden i Tokyo. Alla döda och halvdöda djur som blödde och ryckte. Sen kokade de ålar levande på nån restaurang. Och då ska vi inte ens börja tala om däggdjur som föds upp en masse. Eric Schlossers bok "Fast Food Nation" satte för evigt djupa sår i mig. Och såklart Jonathan Safran Foers "Eating Animals" och filmerna "Forks over knifes", "Cowspiracy" och ja ni fattar. Nu behöver vi inte bråka om att det faktiskt finns jättebra djurhushållning, för det finns det säkert. Men eftersom de flestas om äter kött aldrig skulle komma på tanken att äta hund finns det ändå nåt ologiskt i vår relation till djur. Ja, ja jag som ibland äter fisk ska inte komma med några pekpinnar. Glashus och så vidare. Ville bara prata lite om min känslighet inför människors och djur lidande på sistone. Och att jag ska försöka vara vegan så ofta jag kan. Hur äter ni? Är det bara jag eller känns det old school att äta kött i någon form varje dag? (Detta inlägg är ej sponsorerat, men rekommenderar jättemycket Cissan och Kristins "Nyfiken grön" och Lisas "Mera vego".)

I dag fick jag ett så otroligt fint och peppande mail från en person som gillar det jag skriver och pratar om. Jag har inte sovit så mycket inatt, kände mig allmän skruttig och blev så himla glad. Tack Stella! Det fick mig att skriva ett beundrarmail till en person som alltid är smart, generös och peppande mot andra kvinnor. Ska försöka skicka iväg ett "Du är så BRA!"-mail med förklaring varför i veckan hela 2017. Också inspirerad av min vän Minna som alltid är uppmuntrande och sprider god feelis. Och så över till en helt annan sak. På tal om podcaster vill jag tipsa om Martin Wicklins Söndagsintervjun. Wicklin är alltid så påläst och vågar ställa också obekväma frågor utan att det någonsin blir dålig stämning. Inatt lyssnade jag till exempel på hans intervju med poddstjärnan Puma Swede och Karin sa att hon lyssnat på den med Björn Ranelid och fått så blandade känslor. På ett bra sätt! TIPS! Annat podcasttips är The Gunillas Podcast som Magnus producerat. Korta avsnitt med Gunilla Persson som kommenterar samtiden. Ja och bland annat dessa lyssnar jag själv på. Vissa mer regelbundet än andra. Plus random poddar på Soundcloud. Min telefon lider av ständigt fullt minne så jag prenumererar typ bara på This American Life och Radio Lab. Märker nu att jag inte har Magnus och Peppes podcast eller Bakom raderna här, men jag lyssnar faktiskt ofta igenom mina egna poddar för att försöka bli lite bättre till följande inspelning. Jag har också märkt att det dykt upp en massa finlandssvenska poddar på sistone och känner mig lite osolidarisk som inte har så bra koll på dem. Ni får gärna tipsa mig om vad jag MÅSTE lyssna på.

Så roligt att Hufvudstadsbladet tipsar om litteraturpoddar! "Hietanen & Henriksson" som ligger på Yle är ju pinfärsk med två avsnitt ute och "Fantastisk Podd" är en klassiker. Om man får vara småsint är det lite tråkigt är det att Mellan raderna omnämns som "Bakom raderna" i rubriken. Sen har skribenten kanske inte lyssnat på så många avsnitt för vi har inte "kvoterat" in en finlandssvensk bok i varje avsnitt, men man kan ju inte kräva att en reporter ska lyssna igenom drygt sextio poddar bara för att skriva en kort text(obs ej sarkasm!). Och för övrigt samarbetar vi inte längre med ett "finlandssvenskt förlag". Och så kan man lyssna på oss på iTunes, Acast och Soundcloud. Men dessa är petitesser. Blev glad över att läsa att Jihde och jag har bra kemi. Det tycker jag nämligen också. Jag tror att det är för att vi har så roligt när vi spelar in podden. Eller tvärtom.

Linnéa, som skriver den utmärkta bloggen Linnéa i USA – en grinig invandrares liv, skriver om hur ojämställdheten i USA gör det svårare att skilja sig än i ett jämställt land. Och att det kanske är en bra sak eftersom man är tvungen att försöka få relationen att fungera. "Nu finns inte den möjligheten utan den enda lösningen för mig, och oss som ett team, är att arbeta på att vara lyckliga ihop. Vi har inte råd att inte vara lyckliga för konsekvenserna är.. så höga. Vi måste måste måste prioritera varandra, förstå varandra, förlåta varandra. " Läs också kommentarsfältet om hur folk resonerar kring att gifta sig. Är det för evigt? Eller är det tills den ena personen förändras, blir våldsam eller man bara tröttnar? Och så är jag givetvis nyfiken på hur ni resonerar. Som skilsmässobarn är jag faktiskt glad över att mina föräldrar skiljde sig,de passade sannerligen inte alls ihop och blev nog lyckligare på varsitt håll. Tycker att Maggie och jag har ganska bra förutsättningar för att hålla ihop. Vi har det väldigt roligt tillsammans, tycker liksom OM varandra och att vara med varandra. Vad tycker ni? Borde man bara bestämma sig för att äktenskapet är för evigt och sen bita ihop också när det stormar eller är sån stiltje att man faller i koma av tristess. Eller kan livet bjussa på flera bra äktenskap?

I veckans podd pratar vi om Trump-administrationen skärlek för "alternativ fakta" och varför det är mer än oroväckande, om hur det var att gå bland 750 000 personer i Women's March och vad som händer nu, om varför Svenska Yle måste bli noggrannare med sina texter på webben och mycket mer. Tack alla ni som betalat för podden! Den kostar bara 86 cent per avsnitt och ni kan antingen gör det via PayPal (högerbalken) eller Facebook (Magnus och Peppes podcast). Är ni fattiga kyrkråttor kan ni betala oss genom att ge oss stjärnor och recension på Itunes och dela podden på sociala medier. Tack! Hjärta! Bilden är tagen av den fantastiska fotografen Anna Maria Zunino Noellert.

I dag steg vi upp i ottan och åkte till DTLA för att rapportera från och gå i kvinnomarschen tillsammans med några vänner. Arrangörerna hade väntat sig mellan 70 -80 000, men 750 000 personer dök upp. Det fanns en så stark känsla av kärlek och solidaritet att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. We The People, liksom!   Nu är jag alldeles slut i kroppen och dessutom förkyld, så jag orkar inte skriva mer. Men jag skrev en kort grej på min Hufvudstadsbladetblogg. Och i tidningen finns jag i ord och (rörlig) bild. Och imorgon skriver jag mer här. Vilket otroligt bra sätt att kicka igång 2017 på. hörni! Gick ni i marschen i era städer?

Det känns konstigt att inte skriva om att det var i dag Barack Obama byttes ut mot Donald Trump. Det verkade också ösregna både i Washington DC och här i Los Angeles. Jag drack mitt morgonkaffe framför Los Angeles Times livefeed från Trumps installation (en önskar såklart att det var en installation på ett konstmuseum). Det var så sorgligt. Saken blev inte bättre av det extremt populistiska tal den färska presidenten höll, att folk buade när Hillary Clinton syntes eller HBTQI-sidan på Vita husets webbsajt försvann. Där står inte heller längre ett endaste ord om den globala uppvärmningen. En tröst är att jag tillsammans med en massa massa andra människor i Los Angeles och världen över (616 marscher är registrerade) kommer att marschera för mänskliga rättigheter. Solen kommer att skina. Maggan och jag tar med Vidar och Majlis och trots att de kanske inte fattar så mycket av konceptet demokrati i dag hoppas jag att de en dag ska vara stolt över att de gick med i den här marschen. Majlis får lov att referera till den när hon tar över USA.