Jag tror inte att livets mening handlar om att försöka sig. Jag vet inte ens om det finns någon mening med livet, annat än att försöka vara snäll mot sig själv och andra. Leva enigt Magnus livsfilosofi och alltid ta ut glädjen i förväg. I bästa fall får en vara glad två gånger, i sämsta bara en gång. Jag tror att man kan finna livets mening i riktigt bra musik, djuphavsdykning, en snyggt stickade tröja, konst, en god middag, vänskap, djur och tusentals andra saker. Hemligheten är att välja det en vill se en menig i. Inte att enskilda företeelser eller specifika grejer alltid kommer med en speciell mening.   Herregud så pretentiöst det här blev. Min poäng med det här inlägget är i alla fall att jag känner en stor tacksamhet över att få ha den här lilla människan i mitt liv. Så gosig och glad. Och det är så fint att ännu en gång få vara med när en ny människa lär sig jollra, greppa efter saker, känna igen sina föräldrar och så vidare. Mycket förtjust i henne.

I veckans podcast diskuterar vi underskattade pensionärsintressen, Ferrante (igen), Terese Bohmans "Aftonland" där inget händer, eller det gör det ju, Historiepodden, Merete Mazzarellas "Om livets mening" och meningen med döden, dialekter och att leva i en kultur som talar och skriver på ett annat språk än ens modersmål. Och mycket mer såklart! I samarbete med Schildts och Söderströms förlag. Den här podden är helt gratis, men om ni gillar det ni hör får ni gärna belöna oss med att dela den och/eller ge oss stjärnor och recensioner på Itunes så att vi når fler lyssnare. Tack och kärlek!

Tänkte på fenomenet bantning nu när folk tränar som bara den för att bli av med julfettet (källa: Instagram och Facebook). Eller nej, de tränar ju för att bli starka, viga och må bra, som det officiellt heter. Jag tror dem, vem vill inte vara stark och välmående, men jag tror också att väldigt många vill bli lite smalare. Och det är såklart också okej på en individnivå, men om vi höjer blicken och ser hur mycket ätstörningar, kroppsångest samt tid och fokus kvinnor lägger ner på att vara smala (smal = snygg) blir det problematiskt när en person med massa (kvinnliga) följare skriver om sin viktkurva och målet att bli mindre. Jag tänker på  bloggaren Underbara Clara. Underbara Clara skriver om hur mycket skit hon fick när hon för några år sedan ville gå ner i vikt, gjorde det och lade upp bevis på Instagram. Hon jämförde det med att Leif GW Persson sagt att han vill gå ner 50 kilogram och att hon nu är nyfiken på shitstormen GW kommer att utsättas för under sin offentliga bantning. Jag tycker också att det är jävligt och orättvist att Clara ska få skit för att hon är glad över att ha gått ner i vikt och att det råder olika regler för män och kvinnor. Men jag fattar också att Claras läsare är besvikna eftersom det fortfarande är så sällsynt med tjocka (om Clara ens någonsin kunde kategoriseras som det) kvinnor i offentligheten. Claras image är det sunda, vettiga och jordnära. Om också hon bantar är det en bekräftelse på att banting är något helt normalt som alla sysslar med, eller åtminstone borde syssla med. Exempel: Zara Kjellner skrev en krönika i Expressen om hur Noora i SKAM är vår kulturs idealkvinna eftersom hon är smal och sval. Det finns såklart också skådespelare och modeller som är tjocka och vansinnigt vackra, men då är de först tjocka och sen snygga. Skillnaden mellan Underbara Clara och GW Persson som vill gå ner i vikt är att kvinnor från alla håll påminns om att smal är vackrare än tjock och att det är normalt att sätta ner väldigt mycket tid på sitt utseende. Det är därför flickor börjar banta redan i lågstadiet och så många vuxna kvinnor lider av ätstörningar. Kanske inte fullgången anorexia, men någon form av ätstörning light där mat inte bara är gott, utan också en fiende. Att GW vill bli 50 pannor lättare påverkar knappast en enda mans självbild. Det sagt ska en individ, i det här fallet Clara, få göra vad hon vill med sin kropp utan att bli utsatt för en shitstorm. Men kritiken mot offentlig bantning är inte helt oberättigad (kritik och hat är såklart två skilda saker). Nu vet jag inte om det ens är okej för mig, som platsar inom kroppsnormen, att skriva om detta, men gjorde det ändå.

Jag läste en krönika av Andrev Walden och fick en flashback till hur min mormor Maj-Lis verkligen vägrade att slänga grejer. Filbunkar diskades och sparades, strumpbyxor med hål funkade som dammtrasor, trasiga jeans kunde sparas och användas för att lappa andra trasiga jeans, att diska under rinnande vatten kom ej på fråga och lamporna i de rum som inte användes skulle givetvis vara släckta. Som tonårig tyckte jag detta var extremt töntigt, men mormor hade levt under kriget då Finland var ett fattigt land och det slöseri man höll på med när henne egna barn växte upp och fick barn var ofattbart för henne. Det var inte för att Maj-Lis skulle ha varit extremt miljömedveten, utan bara att det i hennes värld var vansinne att slänga bort grejer. Tänker på överflödet av grejer som vi har. Bara Maggans (och Vidars här på bildens) kepssamling är ju egentligen absurd. Typiskt att Maj-Lis skulle ha rätt och det är vår galna slit- och slänggeneration som har fel. (Däremot måste jag ge Maggies extrema noggrannhet inför packning imponerande. Själv pressar jag bara ner mina grejer i första bästa väska). Men jaja, läs krönikan. Den är också rolig.

Igår regnade det, men det hindrade oss inte från att åka ut till Malibu med några kompisar på besök och dessutom sitta utomhus och luncha. Nån sade att det kändes som midsommar i Finland och hen hade helt rätt. Men med en god attityd har väl lite duggregn aldrig skadat någon. Det roliga med Los Angeles är att folk blir så glada när det regnar här. Man går runt och pratar om hur bra det är för landet. Och det stämmer. De senaste regnen har gjort att den akuta torkan är över. Folk uppmanas visserligen fortfarande att spara på vatten, men det ser inte längre katastrofdåligt ut för vattenreserverna. Vår kompis Kimi är förresten en av personerna bakom de sjukt fina utomhusbassängerna i Helsingfors som ALLA måste testa när ni besöker stan. Jag var stormhungrig och ville som vanligt välja de svenska plättarna med sylt, men fick nåt slags Kalifornieninfall och beställde vegan-kokos-grönsaker och mörkt ris. Sen åt jag ändå hälften av Vidars plättar. Slutet gott, allting gott. Sedan åkte vi hem och såg hela O/A på Netflix. Rekommenderar trots att den var på brinken för obehaglig för mig. Jaja, det var den onsdagen.

Jag fick en fråga om vad som väcker mest kritik, kommentarer och åsikter på en blogg. Det enkla svaret är: barn och hur man ska ta hand om de små liven. Jag antar att det beror på att de allra flesta har en relation till barn (antingen har man såna, eller så stöter man på såna ibland eller så har man själv varit ett sånt OCH INTE TAGIT NÅN SKADA av valfri uppfostringsmetod) och att det därför är lätt att ha en åsikt om dem. Ja och att det lätt blir personligt eftersom det fortfarande råder nåt slags uppfattning om att det bara finns ett korrekt sätt att leva med dem och kommer någon med en alternativ lösning ses denna som kritik. Här kommer några ämnen: Samsova eller ej (risk för att krossa baby/risk för att beröva ungen anknytning). Vem ska vara hemma och hur länge (moderns "speciella kontakt" med babyn/jämställdhet och rättvisa) Barn på restaurang (förstör upplevelsen för alla andra vuxna/ungarna ska väl få lära sig äta ute) Amma eller flaska (orkar inte ens gå in på argumenten, men FN citeras ofta) Prinessklänningar på tjejer (ska man lära flickor att vara väna, utseendefixerade och alltid vackra/prinsessor kan vara så mycket mer, dessutom är det typiskt att nedvärdera det kvinnliga) Anna Wahlgrens Sova hela natten (effektivt sätt att lära barnet somna själv/sadism) Könsneutrala förskolor (ska ni tvinga barnen att bli beige, könsförvirrade stackare/ bra att ge alla barn alla möjligheter) Mammor som har roligt trots att de är mammor (usla föräldrar/mammor är vanliga människor) Auktoritär versus fri uppfostran (disciplinerade barn är trygga barn/frihet skapar ansvar) Fyll gärna på med egna kontroverser.  

Här kommer en hyllning till Hanna som skrev vad hon tyckte om fem minuters-metoden (som ungefär går ut på att låta sin baby gråta i fem minuter utan att ta upp hen för att lära hen somna själv). Själv har jag blivit så ängslig på sistone, eller under de senaste åren. Efter ett decennium av bloggande sitter det i ryggraden vad man kan skriva om och vad man visserligen KAN skriva om, men kommer att bli ordentligt kritiserad för. Nuförtiden orkar jag sällan eller aldrig vara kontroversiell. Och med kontroversiell menar jag främst att skriva om hur man ska ta hand om sina barn. Det finns något befriande med de spontana blogginläggen. De som inte är å ena sidan, å andra sidan med brasklappar upp till taket. De som kommer till på känsla OCH som fortsätter diskussionen i kommentarsfältet, tar till sig kritik, förklarar sig och försöker förstå. Inte nödvändigtvis ändrar åsikt, men tar till sig fler nyanser av frågan. De bloggarna är helt enkelt de roligaste att läsa. Själv är jag ibland stressad över att använda fel lingo när jag pratar om feminism. Är jag för mycket av en vit, heterosexuell, medelklass kultur/media- kvinna i mitt språk? Eller att trampa fel när jag skriver om att leva miljövänligt. Eller något annat jag inte har en masgistersexamen i. Vad vet jag om den saken, liksom? I längden blir det ganska tråkigt. Bloggar som är mer som ett samtal där varje ord inte är noga uppvägt och analyserat är så mycket intressantare än galet välpolerade texter.  

Jag tänkte skriva en text om långsamt mode, men är på så dåligt humör att det bara blir ett tips. Dessutom finns det så många andra som är mycket bättre än mig på att skriva om hur man ska leva klädmässigt ekologiskt (eller så är det jätteenkelt: shoppa inte). Hur som helst. Finlandssvenska Anna Lehmusniemi gör fruktansvärt snygga väskor. Märket heter NO/AN och väskorna produceras för hand i en familjeägd liten ateljé i Portugal. Jag föreställer mig att om man investerar i något av god kvalitet och som man VERKLIGEN vill ha älskar man produkten längre och tar också hand om den på annat sätt än en slit- och slängvara från ett av billighetskedjorna. Och så är det såklart roligt att stöda en ung, kvinnlig väskdesigner. Se där kom tipset.

Nytt år och nya aspirationer. Jag har på sista tiden känt en viss ångest över hur vi bryter ner planeten genom konsumtion. Har också funderat mycket min egen livsstil, jag flyger ju långt minst två gånger om året, men jag äter å andra sidan inte kött. Jag menar inte att min vegetarianism på nåt sätt skulle urskulda mitt flygande eller nolla det, men föreställer mig att de flesta av oss gör både bra och dåliga saker för miljön. Och att vi alla kunde skärpa oss ytterligare. Men HUR då? Tänker att för mycket skuldbeläggande leder till att folk bara drar åt sig öronen, blir fatalistiska och känner att de ändå inte kan göra något. Lika bra att shoppa på. Kläder och smink till exempel, är det okej? Måste det vara second hand? För mig går det i perioder. Här i LA köper jag nästan aldrig kläder, men i Stockholm under mellandagsrean och sommarrean kan jag plötsligt gå bananas. Känner också alltid en sorts baksmälla efter det. Tänker på bergen av lump, på barnarbetskraft, på långa transporter, på allt vatten som förbrukas osv. Har också märkt hur jag liksom vänjer mig vid och vänjer av mig att shoppa. När jag inte köpt nåt på länge är jag inte heller så sugen på att konsumera. Men smink då? Plastkulor i peelingkrämer, glow som bryts ner av barn i Indien, miljögifter etc. Antingen kan man strunta i att köpa onödiga hudprodukter och att sminka sig eller så börjar man använda ekoprodukter. Jag är själv en nybörjare, men har några favoriter, till exempel Madaras hudprodukter, läppstift från Axiology, klassikern Burt's Bee (handkrämen är magisk), Dr Bronner's lotion, kokosolja, Zuii smink etc. Fattar ju att lösningen inte är att konsumera mera, men ifall man vill ha alternativ till sina miljöovänliga produkter så finns de. Och så tvättnötter och galltvål för fläckborttagning. Älskar galltvålen, så sjukt bra. Har ännu inte hittat en fläck den inte kunde bemästra. Men vad mer, har ni några tips för att leva miljövänligt?

Det var fint att hälsa på i Sverige och Finland och det skulle verkligen inte vara en katastrof ifall vi en dag flyttade tillbaka, men åh så skönt det ändå är att sova i egen säng. Ja att vara tillbaka i vardagen. Vidde är ledig ännu en vecka och vi träffar kompisar, springer i trappor, går på efterkoll hos barnmorskan och andra helt vardagliga saker. Förutom att vi fortfarande är så jetlaggade att vi vaknar mitt i natten.   Maggan glider omkring med Majlis i BabyBjörnen (bless you, BabyBjörn!) och jag ligger avdomnad på soffan och kollar på Netflix. Förutom när jag vill att han ska ta bilder på mig när jag poserar i köket.   Men nu till min fråga. I morse när jag vaknade hade jag fått en inbjudan till en hemlig och exklusiv Facebook-grupp. Är med i några såna med olika teman, vissa seriösare än andra. Blir lite pirrig i magen och glad av att tänka på alla hemliga grupper som finns där ute. Grupper där kvinnor stöder varandra och känner sig trygga och roliga. Är ni med i nån sån? Obs, räcker med ett ja, man behöver inte avslöja gruppen (om man inte vill insinuera vad temat för den är).