Lättjan inför träningen

I går skrev jag liksom i förbifarten om hur jag avverkat ett yogapass och det stämmer visserligen, men det jag glömde att nämna var det monumentala motståndet jag kände innan jag klev upp på mattan. Vi snackar massivt motstånd. Det är samma sak varje gång, trots att jag vet hur bra jag mår efteråt och till och med under, passet vill jag verkligen inte göra det precis innan. Jag känner samma sak inför att springa och kanske lite före jag ska åka till stallet. Efteråt är lycklig både fysiskt och psykiskt, men herregud så jag inte vill det precis innan. Varje gång inför ett träningspass är jag tvungen att antingen lura eller övertala mig själv (brukar säga att det räcker om jag yogar i 20 minuter och sen ser om jag orkar fortsätta) att göra det. Mitt rationella jag vet nämligen att det kommer att vara en lyckad manöver, medan reptilhjärnan kämpar för att jag ska stanna på soffan med Netflix. Önskar att jag genuint längtade efter att träna, men det gör jag bara när träningen ligger avlägset in i framtiden. Liksom på en teoretisk nivå. Den här bilden är för övrigt tagen mindre än en vecka efter att Majlis föddes, jag gjorde ett bloggsamarbete med Yogaia och behövde bildmaterial. Det yogades inte alls under den sessionen. Allt är fejk. Jag var öm "överallt", mina yogabyxor spände och jag kände mig ungefär lika smidig som Leif GW Persson (eller nu är det mina fördomar som snackar, GW är kanske smidig som en puma).