När jag pluggade på USC hade jag en studiekamrat som ofta pratade om hur hon hade varit med och hjälpt Barack Obama vinna presidentvalet. Jag antar att alla som röstat på honom kan skryta om just detta, men min studiekollega förklarade om hur hon jobbat på Mother Jones och satt hop en video som blev viral och som ansågs vara en viktig del av kampanjen. Jag var superimponerad tills jag förstod att hon gjort en kort praktikperiod på MJ under tiden då videon producerades. Det här var min första riktiga insikt i hur en ska prata om sin karriär i USA. Att vara lite blygsamt ödmjuk i det här landet trendar sannerligen inte. För en person som vuxit upp i Norden är det ibland svårt att anpassa sig till hur mycket man ska marknadsföra sig själv och gärna dessutom salta sina prestationer. För en nordbo sitter det så djupt att inte tro att man är någon. Eller snarare att folk inte ska tycka att man tror att man är någon. Häromdagen uppdaterade jag mitt CV och skrev in några svenska tidningar och magasin jag jobbat för. Men eftersom jag bara skrivit ett par texter för dem kände jag mig som en lurendrejare som lade upp dem på listan. Samma sak gäller att kalla mig författare. När den första boken kom ut tyckte jag att den var för självbiografisk för att vara en riktig bok, sen kom romanen och då hade jag bara skrivit en roman och man ska ju skriva två för att få kalla sig författare (ett rykte som jag ännu inte bekräftat källan på) och sen den tredje och den var ju mer av en faktabok. Nu sitter jag inte här med dåligt självförtroende. Jag tror att jag är hyfsat bra på att skriva både böcker och journalistiska texter. Jag kan identifiera Jante som lurar bakom soffan, men det sitter ändå så djupt inne att jag måste bevisa mig hundra gånger om innan det verkligen räknas. Jag dras med den där bluffkänslan som jag en gång läste att till och med Finlands förra president Tarja Halonen led av. Tänk om nån kommer på mig med att bara ha freestylat hela min karriär? Och jag HAR ju freestylat, men medan jag gjort det har jag publicerat en jäkla massa text och prat som i sig gett mig träning i just text och prat. Är ni med? Man blir ju sällan sämre av att göra en grej tiotusen gånger om. Samtidigt kan jag tycka att det är ganska trevligt med lite ödmjukhet. Att inte alla ska vara såna amerikanska skrytmånsar, utan att ibland också låta sina handlingar eller det en producera tala för sig. Att låta andra upptäcka att man är bra, istället för att glida omkring som en vandrande PR-byrå för en själv. För det finns situationer där tomma tunnor skramlar mest.   Herregud, VEM slutar ett inlägg med ett präktigt menande ordspråk? Jag tydligen. USCH! Men ni fattar. Eller den som fattar fattar.

Att beklaga sig att man är trött eller har sjukt mycket att göra är ungefär lika intressant för omvärlden som att berätta om sina drömmar. Alltså fruktansvärt ointressant. En kan lugnt utgår från att alla är trötta och har mycket att göra. Men den senaste veckan har jag varit så trött att jag endast med iskall viljestyrka klarat av att leverera oändligt många texter hit och dit. Jobbigt att ständigt vara så jäkla duktig och präktig. Funderar på skära att skära ner på duktigheten och bli en större slacker. Belönade mig igår genom en ordentlig tupplur och i dag med en ridlektion. Som vanligt var det topp tre på bästa känslan i världen att rida, men när jag skulle köra hem igen hade dimman tätnat och det var som att köra inne i en jättestor portion sockervadd. Ner för ett berg. På en obehagligt smal väg. Med amerikaner som inte fattar att man ska stänga av långljusen när man möter en annan bil. Liemannen smekte min kind där. Ja, ja eller så är jag helt enkelt inte så tuff bakom ratten. Nu lägga sig.    

Bloggen, hittills har du alltid kunnat hjälpa mig så här kommer en lite svårare förfrågan: Jag ska göra ett reportage om Summer of Love i San Francisco (det är femtio år sedan i år) och letar efter en person som befann i SF då det begav sig. Kommer ni att tänka på någon? Tipsa mig! TACK <3

Som bloggare får en ibland ta emot "kritik", som till exempel damen på min HBL-blogg som ville att jag skulle skriva hur Donald Trump räddar barns liv genom att förbjuda aborträtten. Eftersom jag var FÖR kvinnans rätt till sin egen kropp borde jag också skriva om hur barnet (i det här fallet embryot) rätt till liv. Hon skriver att jag borde ta "ansvar i min rapportering". Här finns många saker att diskutera. Är ett embryo samma sak som ett barn? Nej säger jag. Och så tilläger jag att folk som värnar om embryons liv och kallar dem barn sällan står på barrikaderna för att släppa in barn från krigszoner i sitt land. Men allt detta talade vi redan om i förra veckans podcast. En annan diskussion är skillnaden mellan en opinionstext som ett krönika eller, som i det här fallet, ett blogginlägg, och en nyhetstext. En opinionstext har ett ställningstagande, en nyhetstext är obunden. Alla vet inte detta, MEN det jag ville ta fasta på var kritiken. Att "kunna ta kritik" är nämligen något en som journalist, författare och bloggare får höra överraskande ofta. Vanligtvis från vilt främmande människor. Och då tycker jag att Malin Wollin säger det så bra: "Jag lyssnar på kritik från fem personer i min omedelbara närhet och jag lyssnar på kritik från min redaktör. Så jag lyssnar, och tar till mig." Ungefär det här stämmer för oss alla, jag kunde eventuellt tillägga "min ridinstruktör" . Så kallad kritik från vilt främmande människor betyder vanligtvis absolut ingenting. De känner inte dig och du känner inte dem. Därför är det bara att strunta i denna kritik.

I veckans avsnitt av Magnus och Peppes podcast tar vi upp lyssnarfråga om vi/media inte är lite för svartvita i vår bedömning av Trump. Obama, Merkel och Trudeau var inte heller felfria.  Vi pratar också om när vi fick gå förbi kön, om protester mot Milo Yiannopoulospå Berkeley , om Sanna Ukkolas yrkesroll, krönika och partner, får journalister gå i demonstrationståg? Ett stort tack till er som betalar för innehåll! Den här podcasten kostar 86 cent per avsnitt och nu för tiden går det dessutom att prenumerera. Klicka på ikonen i högerbalken. Vill ni avsäga er prenumerationen är det bara att maila oss. NO QUESTIONS ASKED. Är du fattig som en kyrkråtta kan du betala genom att ge oss stjärnor och en recension på Itunes. TACK! Fortsätt gärna komma med frågor och kommentarer. Hjärta hjärta.  

Hörni tack för att ni skrev fyra (eller i vissa fall fem) saker ni är bra på. Läste och blev glad! I förra inlägget glömde jag att tipsa om The Good Place. Platsen dit man kommer efter döden, OM man varit god. Annars åker man till The Bad Place. Såg precis finalen och gillade som fasiken. Ett tips till: Några gånger varje månad är det någon som mailar mig och frågar hur hen kan få tag på min första bok Livet & barnet, Om att överleva som någons mamma. Den är tyvärr slutsåld i fysisk version och förlaget vägrar att trycka upp fler. En liten tröst är att den finns som e-bok för ynka 9 euro. Här kommer nu ett kompensationstips, ber om ursäkt för lång och skrytig inledning: "Det är inte du, det är dom. En peppbok för föräldrar" av Sofia Falk och Therese Krupa Syllner som också skriver bloggen Hormoner och hemorrojder. Boken är pedagogisk, fruktansvärt rolig och en tröst när amningen inte funkar, eller när folk frågar om man är gravid tre månader EFTER att man fött barn, när det är dags att släppa loss sin inre prepper eller när andrabarnschocken sätter in. En prefekt present till en gravid kvinna.

Dags att göra någon nytta på den här bloggen och tipsa om mina bästa tv-serier just nu. Jag ser aldrig på film nuförtiden (förutom La La Land förra lördagen), men frossar i tv-serier. Det finns ju galet mycket att tipsa om, men mina aktuella är följande: Man Seeking Woman Först trodde jag att den här tv-serien handlade om aliens, sedan att det var en amerikansk töntig Men are from Mars, Women from Venus, men bara efter det första avsnittet var jag såld. Micket micket rolig. The Affair Gift man med rik fru och fyra barn blir kär i ung kvinna som jobbar på restaurang. Som om detta inte var tillräckligt komplicerat har den unga kvinnan också gift och har förlorat ett barn. Ett mord sker. Älskar att avsnitten alltid är uppdelade ur två olika karaktärers perspektiv på händelserna. Sannerligen drama. Crazy ex Girlfriend En feministisk och humoristisk musikal tv-serie. Inte såld? Ge den en chans, så jäkla rolig. Om du gillade Glee är denna hundra gånger bättre. Fresh off the Boat det är 1990- tal och serien kretsar kring den hiphop-intresserade äldsta sonen i en kinesisk familj i Orland, Florida. Komedi. Skrattar. Bra musik. Atlanta Två kusiner kämpar med att slå igenom med sin rapmusik i Atlanta. Donald Glover är ett geni. Kollade någon av er på Community? Eller lyssnar på hans musik i form av Childish Gambino? Drama. Divorce Sarah Jessica Parker är en medelålders dam som lever i ett övre medelklassamhälle på östkusten. Hon och hennes man genomgår nåt som verkar vara en generell tristess bland femtioåriga gifta konstintresserade par på östkusten. Lösning: otrohetsaffär! Som i sin tur leder till skilsmässa. ELLER? Jag kände mig tyvärr lite ensam om att gilla denna. Insecure okej, denna avslutade jag redan för en tid sedan, men den får komma med på listan för att den är så sevärd. Trettionågot svart kvinna i LA som lever vardagsliv och konfronteras med vardagsrasism, kärleksbekymmer och arbete. Sa jag att den är mycket bra? Good Girls Revolt redaktionen till magasinet News of the World i slutet av 1960-talet. Ett gäng kvinnor tröttnar på att ständigt stå i männens skugga och bestämmer sig för att revoltera. Nora Ephron är en av dem. En feministisk Mad Men. Och som bonus lite La La Land. Här finns alla de platser där filmen utspelar sig. Kom hit så gör vi en rundtur. Och jag blir inte arg om ni tipsar om era egna favoriter i kommentarsfältet. Jag har hört talas om en bra norsk ungdomsserie som folk verkar uppskatta också i vuxen ålder. Bild: Pressbild FX

Om det är någonting som provocerar mig väldigt mycket så är det när public service kastar sig med i spelet om klick och tror att de måste producera riviga texter som delas mycket på sociala medier och "väcker känslor". Jag är faktiskt osäker om jag alls vill att journalisterna på Yle ska skriva krönikor, speciellt i dessa tider då internet är knökfullt av tyckande och det inte verkar finnas tillräckligt med resurser för granskande och djuplodande journalistisk. I dag läser jag en kolumn (på finska) av journalisten Sanna Ukkola som ondgör sig över att skolan och förskolan "tvingar på barnen ideologier". Som exempel nämner hon vegetariska och veganska dagar i förskolan och att Chimamanda Ngozi Adichies "Alla borde vara feminister" delas ut till niondeklassisterna. Det som Ukkola inte tycks förstå är att det hon tycker är normen, det neutrala också är en sorts ideologi. Allt är politik, skolan är inte något slags neutrum. Att välja att äta kött är politik, att INTE lära ut feminism och att t.ex. ha historieböcker fulla av män är en sorts ideologi, att ha könsseparata gymnastiklektioner och att inte ha det är en ideologi. Bara för att en själv är van vid ett sätt eller att en gjort på samma sätt länge betyder det inte att det är neutralt. Ja och ännu om att äta vegansk och vegetariskt, det är inte främst för att det är hälsosamt (även om det ÄR det jämfört med mängden kött majoriteten av finländarna/amerikanerna pressar i sig) eller för att gå ner i vikt. Människor som väljer att äta vegetariskt och veganskt gör det för att spara på miljöbelastningen och av etiska skäl med blicken på massproduktionen av djur. Tvärtom hyllar jag alla de som försöker bli lite bättre, snällare och rättvisare mot varandra och mot miljön. Lite liknande saker snackas det om i veckans avsnitt av "En varg söker sin podd". Hejdå!

Jag älskar verkligen att göra podden med Magnus (med Karin med för den delen, men nu ska det handla om Magnus och Peppes podcast). Jag tycker att det är så himla roligt att samla på mig artiklar på flipboarden och att försöka komma med en kritisk/analytisk tes kring fyra-fem teman varje vecka. Plus att det är kul att skoja med Magnus. MEN ibland är det svårt med nivån, jag vet liksom inte om vi talar om ämnen som är självklara, ointressanta eftersom de bottnar så mycket i USA, mediekritik och feminism eller om vi upprepar oss för mycket. Kan inte ni som lyssnar på podden kommentera och säga vad ni tycker eller ännu bättre komma med förslag på ämnen vi borde ta upp. TACK och hjärta på förhand.

Häromdagen tog Magnus en bild av mig när jag vinkar åt honom i Trader Joe's. På Instagram skrev han: "You know that annoying kid in your class who always had the right answer and was always quick to raise their hand? Yeah, I married her..." Maggan skojar ofta om hur jag alltid måste säga till när jag vet något vare sig det är huvudstaden i Burkina Faso (Ouagadougou och jag lovar att jag inte googlade det), Steve Bannon, hur gammal Drew Barrymore är eller det smutsiga kriget i Argentina. Handen upp och JAG VET! Att Magnus skojar om att det svider lite eftersom jag vet att han inte har helt fel. Jag är ibland en obehaglig besserwisser. Eller om vi säger så här: Jag kan sällan hålla mig från att säga till om jag vet nåt relaterat till diskussionen som pågår. Sen läste Anne Hietanens blogg där hon skrev att hon under en helg inte skulle dissa sig själv en enda gång. Och trots att lite självdistans sällan skadar (tittar mig själv i spegeln och höjer menande på ögonbrynen) så är det också bra att vara snäll mot sig själv. Jag drack en grön smoothie (detta är ju ändå LA) med en ny kompis som berättade att hon varje kväll försöker skriva ner vad hon gjort för bra saker, vad hon är tacksam för och vad hon behöver hjälp med. Det är på gränsen för mycket självhjälpsbok för min smak, men tror att det kan vara en bra övning i att styra sina tanker mot lite mer självälskande och positivt tänkande. Men om vi börjar med fyra saker en är bra på. Jag kan vara först ute och sen är det er tur. Antingen i kommentarsfältet eller privat. OBS! Det behöver ej vara en prestation som att springa milen under en timme eller föda barn utan smärtlindring.

1. Jag är snäll.
2. Jag är verkligen inte långsint.
3. Jag får saker gjort. (jaha, där slank det ändå in en prestation)
4. Jag är rolig.