Måste säga att ni är bra på att gissa rätt. Den korrekta raden lyder: Vidde Majlis Vidde Vidde Majlis Vidde Vidde

Okej att alla babyn ser ut som små skalliga farbröder, men våra barn är verkligen farbrorstvillingar. Jag utmanar er att gissa vem som är Vidar och vem Majlis. Låt oss numrera bilderna så att den vita mössan (smurfen) är nummer ett osv. Jag vill inte kalla det fredagsnöje eftersom ni säkert har roligare saker för er än att kolla på andra människors fotoalbum. Men åtminstone jag och farmor Diana torde underhållas av dessa bilder.  Låt s  

Vad har Selma Lagerlöf, Bill Murray, Simone de Beauvoir, Bengt Ohlsson, Negra Efendic, Mumin och Lina Wolff. Vad har de gemensamt? Lukterna som förför i de Polyglotta älskarna, gamla människor som har sex, alla skriver en bok och en hel hög med boktips. Ni kommer att gilla det ni hör. PS Kan inte ni göra oss en tjänst och följa Mellan raderna på Soundcloud? Det skulle vara så fint om vi klättrade lite högre på Poddtoppen. Och är ni ändå är inne kan ni väl följa Magnus och Peppes Podcast också. Tycker att vi varit jättebra på sistone. TACK!

I går skrev någon på Facebook om hur hon varit en dålig mamma eftersom hon lät ungarna kolla på ipadden hela kvällen eftersom hon helt enkelt inte orkade underhålla dem med pedagogiskt skit (min formulering) efter en lång arbetsdag, middagslagning och allmänt plockande. Det slog mig att jag ALDRIG hört eller läst en pappa kalla sig själv en dålig pappa. Tvärtom verkar det mesta pappor gör med sina barn vara ett hyllat bonus (både av dem själva och utomstående). Jag föreslår följande: Det föräldrarelaterade som pappor gör med sin avkomma ska inte premieras som om det var välgörenhetsarbete. Alternativt: Hylla mamman på samma sätt då hon umgås med sina barn. Sluta säga att ni är dåliga mödrar, ni är alldeles säkert skitbra mammor som anstränger er och älskar era ungar över allt annat. Medelmamman är garanterat mer närvarande och engagerad än de flesta pappor (#INTE ALLA PAPPOR). Lämnar ni barnen till vargarna kan vi börja tala om dåligt föräldraskap. Släpp skammandet av andra mammor, folk får väl hämta barnen på förskolan när det passar dem. Och se mammor och pappor som lika viktiga föräldrar.

I går hade jag ridlektion och när jag drog på mig ridbyxorna slog det mig att jag nu känner igen min kropp. Den kändes som den kroppen jag är van vid att ha. Jag säger verkligen inte att det är en normativt perfekt kropp. Jag är ju en sliten och hängig tvåbarnsmor, men när jag stod där med ridbyxorna kring knäna kände jag mig stark igen. Och fan, lite snygg också med tanke på hög ålder och den pärs kroppjäveln kämpat sig igenom de senaste månaderna. Men det får man väl inte längre säga i det här landet. Tänk ändå vad ens kropp fixar. Först bygger den en baby i sig, sen släpar den på en massa extra vikt, pressar ut en klump på flera kilogram, GENOM SITT KÖN, producerar mat åt ungen, läker ihop och en dag är den mer eller mindre sig själv igen. Fatta att kroppen fixar detta! Helt frikkin otroligt. Tänker fira med ett glas champagne den här onsdageftermiddagen. På minussidan är att jag är ganska trött. Läste nånstans att kroppen under de två första månaderna producerar nåt slags hormon som gör att man orkar vaka på nätterna, men att det liksom ebbar ut. Majlis vaknar visserligen bara två gånger varje natt och ofta tar Maggie den ena matningen, men jag känner mig ändå så helvetiskt trött varje dag. Ja ja, this too shall pass får en väl tänka. En dag sover jag hela nätter igen. Och på plussidan är ju ganska gullig bébé.  

Det blir podd igen! I dag pratar Magnus och jag om vad en exekutiv order egentligen är, om ett befruktat ägg borde ha mänskliga rättigheter, om Game of Thrones-kändis på West Hollywood-restaurang, om konservativa väljer lidande och ideologi i större utsträckning än liberala, om varför vi raderar våra Uber-konton och en massa annat. Ett stort tack till alla er som betalat för podden! Nu kan ni också prenumerera. Ynka 2, 80 € i månaden kostar det. Bara att klicka på symbolen i högerbalken. Är ni fattiga som kyrkråttor kan ni betala genom att ge oss en recension och stjärnor på iTunes och sprida podden i sociala medier. Ett stort tack och mycket kärlek!

Tack för alla kommentarer på det här inlägget om att äta djur! Ett speciellt stort tack till er som berättade att ni äter kött trots att ni kanske känner att ni inte borde. Så ofta åtminstone. Det skulle vara så lätt att ljuga och ba: "Jag är vegan. Gratulera mig." Men ni ba: "Jag väljer att inte föra fram alternativa fakta!". Så här tänker jag: De allra flesta av oss kunde äta mindre av animaliska produkter, men för att få folk att göra det tror jag mer på uppmuntran än skammande. Att komma med bra alternativ och inte vara på folk att byta ut hela sin diet över en natt. Mat är ju en sån vanesak. Förr när jag sa att jag var vegetarian kände jag ett behov av att förklara att det främst var av miljömässiga skäl. Inte för att jag tyckte djur var söta. Att tycka djur är varelser med känslor var liksom lite godhetspatetiskt (som Ann Heberlein kanske skulle uttrycka det). Det kändes mer rationellt att säga att en var vegetarian för koldioxidutsläppens skull. Faktiskt lite mer manligt att inte tycka synd om djuren, utan istället hänvisa till vetenskap. Och alla vet ju att det manliga har högre status. Men nu förtiden erkänner jag att jag tycker synd om djuren, om kalvar och lamm som äts upp utan att ens blivit vuxna, om svin i massanläggningar, kossor som aldrig få gå ut och så vidare. Det sagt fattar jag att det finns en skillnad mellan djur som vuxit upp på mindre gårdar med omsorg och djur som fått leva fria hela livet och som man jagat. Jag tror att de två största problemen är 1) lättja och vana. Vi tillreder det vi är vana vid att tillreda och äta 2) priset. Vi betalar hellre mindre än mer och betalar därför för lite för att djuren ska få leva under rimliga förutsättningar PS. Jag är verkligen inget praktexempel. Precis som för många av er är mitt största problem osten, men jag försöker äta mindre ost eller veganost, men det slinker ändå ner en del.

Eftersom det var fredag tog det oss drygt fem timmar att komma ut ur stan och köra till Josua Tree, en resa som utan trafik skulle ta runt tre timmar. Men det gick bra. Vidar och Majlis sov medan Maggan och jag lyssnade på podcaster och gjorde carpool karaokes. Sen kom vi fram till Vilda västern. Vi hade hyrt ett hus mitt i öknen. Det var tyst, kallt, kolmörkt och så mycket stjärnor på natten att man blev yr av att kolla upp. Mycket skönt för en nyhetsstressad hjärna. Älskar att man bara kan köra iväg på en liten helgresa och komma till ett helt nytt sorts landskap. På lördagen gjorde jag misstaget att skriva på Facebook skrev jag att jag var intresserad av protesten på LAX, det ledde till att hela mitt flöde bara handlade om folk som protesterade mot att presidenten förbjudit folk från vissa länder att flyga in i landet. Jag blir så illa berörd av rasismen och samtidigt så berörd av hur människor står upp för varandra. De protesterar och donerar och demonstrerar och hjälper. Snyft. Går omkring med tårar i ögonen. Därför var det lite skönt att befinna sig en bit ifrån allt. Vi hängde i den inhägnade trädgården, som för övrigt var ett paradis för leksugna barn och hundar, åkte in i parken och hajkade lite. Höll tummarna för att ingen av ungarna skulle bryta något ben när de klättrade omkring på klipporna. Önskar att bilderna gjorde rättvisa åt hur otroligt vackert det är i den här nationalparken, men ni får arbeta med det ni får här. På kvällen åt vi pizza eller fisktacos och drack lite vin, kollade på film, spelade fussball och pingis, tog filtar och lade oss i solstolar och kollade på stjärnorna, lyssnade på prärievargarna och skrattade åt enkla skämt. Så fruktansvärt välgörande. Sista dagen, det kändes som om vi varit bortresta i ungefär en vecka, samlade vi ihop alla matrester och gjorde en picknick av dem. Sedan satte vi oss i bilarna och åkte ut till en utkikspost i parken. Där kunde man se ner över Coachella Valley, Palm Springs och några snötäckta bergstoppar. Det blåste som fan, men vi lyckades lokalisera ett vindskydd där vi åt vår matsäck. Nu är vi tillbaka i Los Angeles och det verkar bli lite varmare här. Jag är väldigt illa berörd av regimen i det här landet, ska prata mer om det i podden. Bilden ovan: Sa jag att det var blåsigt?

Tillsammans med några goda vänner hyrde vi ett hus i Joshua Tree. Medan den nya presidenten blev allt mer skrämmande, folk demonstrerade på flygplatser och utanför hotell, befann vi oss ute i öknen, hajkade i nationalpark, drack öl, somnade framför en film och åt frukost tillsammans. Det kändes nödvändigt att släppa ångesten inför världsläget och bara umgås med folk man kan skratta med. Nu ska jag sova en stund, men återkommer med längre inlägg imorrn. Ni kan kanske kolla på Majlis kinder tills dess.

Maggans och min podcast kostar som bekant nuförtiden 86 cent per avsnitt och i de senaste avsnitten har vi bett folk höra av sig och berätta om varför de betalar. Vid första anblicken kan detta tyckas som om vi bara vill samla in snälla kommentarer om podden, men de som svarat har också förklarat att de tycker att det är viktigare att själva betala än att bli utsatta för mer eller mindre smygreklam, att de tycker det är viktigt för journalister att få betalt för sitt jobb och helt enkelt för att vi bett dem betala. Häromdagen fick vi en så bra kommentar där en lyssnare skrev att efter att hon betalat också kände att hon vill kontakta oss och säga till när det är någonting som stör henne i podden. Detta istället för att bara sluta lyssna och välja en annan podcast. Just detta är ju enormt viktigt för oss eftersom vi då kan syna oss själva och anstränga oss för att göra bättre innehåll. Efter att ha jobbat som tidningsjournalist (jag) och radiojournalist (Magnus) tycker jag också att man som bloggare och poddare har en helt annan inställning till läsare och lyssnare än som traditionell journalist. Antagligen för att många av dem som hörde av sig till mig i egenskap av gammalmediajournalist gjorde det med hat i hjärtat och mer eller mindre avsiktliga missförstånd, medan de som läser och lyssnar på bloggen och podden har valt att göra det eftersom de känner nåt slags gemenskap med oss. De lyssnar och läser med vänligt kritiska öron och ögon. Säg till om jag har fel. Avståndet mellan producent och konsument (gillar inte just dessa begrepp i det här fallet) är så mycket kortare på bloggen och podden. I tidnings- och radiojournalistiken blir det lätt envägskommunikation, men på blogg och podd för vi en dialog. Det sagt, är den så kallade traditionella journalistiken viktigare än någonsin just nu. USA föll ner från att vara en full demokrati till att bli en "flawed democray" enligt Economist Intelligence Unit och dess 2016 Democracy Index rapport. I dag behövs folk som får betalt för att undersöka, ifrågasätta och beskriva makten och kapitalet mer än någonsin. Journalister behöver också tid för att kunna göra ett bra jobb. Media ska alltid vara i opposition till makten. Så prenumerera på en tidning, betala public service-avgiften utan att knorra, sätt ner lite pengar på en podcast ni gillar eller motsvarande. Allt enligt förmåga och ekonomi. Välj ett brett mediautbud och var jättenoga med avsändaren när ni läser och delar nåt.  Bra journalistisk och en fungerande demokrati går hand i hand och är viktigare än en take away-kaffe varje dag eller en ny tröja. Ber om ursäkt för att jag blev så allvarlig och glädjedödande så här en fredag då bloggen egentligen bara borde handla om lätta och roliga saker.