I gårdagens avsnitt av podcasten talade vi lite om alla hjärtans dag och om att ge presenter åt varandra. Jag tror att det var Hanna som bloggade om hur vanligt det är att ge sin parter presenter man själv vill ha istället för grejer hen suktar efter. Jag kom att tänka på det då Magnus igår kom hem med dagens Los Angeles Times, en platta 80 procentig choklad (jag vet att ni tycker att jag är lite äcklig som gillar sånt) och två buketter blommor. Grejer han sannerligen själv aldrig skulle uppskatta. Jag firade med att ge honom min kärlek. OCH EN BABY I OKTOBER 2016. (Kände att det var viktigt att skriva 2016 så ni inte tror att jag är gravid. För det kommer aldrig mer att ske). Förr i tiden var jag inte så intresserad av att få blommor. Jag tyckte att det var ledsamt eftersom snittblommor (eller snippblommor som jag först skrev, 'cause that's what's on my mind) ändå vissnar så fort. Plus att det var så old school att en man köper en bukett blommor åt en kvinna. Men nu när jag är gammal tycker jag att det är ganska fint med snittblommor hemma. Eller varför inte ett litet blomträd som jag också fick? I går kollade vi på John Olivers Last Week Tonight och jag skrattade högt flera gånger. Minns inte när jag senast skulle ha skrattat så mycket. Eller det var antagligen på festen i lördags, men skönt var det i alla fall. Trots att allt är wunderschön i den här lilla Los Angeles-bubblan får jag ibland sån ångest över den dystopi USA håller på att förvandlas till. Jag tror att det var därför det kändes extra bra att skratta riktigt högt. Jag fnissade också ljudligt för mig själv när jag tog en promenad med Majlis och hade podden Slate's Culture Gabfest i öronen där de konsekvent kallade presidenten The Mad King. Väldigt förlösande. Ja, och igår svängde vi förbi Farmer's Market. Magnus tyckte jag var vulgär, jag tyckte att jag var rolig.

När Magnus ropade till mig (han satt i soffan och jag stod i köket) att han döpte avsnittet till Fucking mångfald ropade Vidar: "That's a bad word" och han har ju rätt. Ber om ursäkt för det. Avsnittet handlar om det var rasism inblandat i att Adele vann Grammyduellen mot Beyoncé, om Sveriges (misslyckade?) feministiska utrikespolitik, om fosterdiagnostik och om hur otroligt viktigt det är att medierna bara fokuserar på sakfrågor. Ett stort tack ska ni som betalar för denna podd ha. Ynka 86 cent kostar den och prenumererar man får man ytterligare rabatt. Är det så att du är fattig som en kyrkråtta kan du betala genom att ge oss en recension på iTunes och sprida podden på sociala medier. Hjärta hjärta! Tack tack! Och kom gärna med kritik, frågor och önskemål! Förresten för er som är lika maniskt intresserade av vad som händer i det här landet rekommenderar jag poddarna A1 och On the Media. Tusen tack ni bloggläsare som rekommendera dem för mig! Ni vet vem ni är.

Det korta svaret: Nej. Det långa finns att läsa här.  För er som inte kan finska förklarar emeritusprofessorn vid Helsingfors universitet Timo Airaksinen varför begreppet "omvänd rasism" är en paradox. För att kunna förtrycka någon måste man stå i maktposition. Oftast är det de som kvalar in i den rådande normen som har den här positionen. Vanligtvis de vita, heterosexuella, männen, högutbildade (obs, bara för att man står i maktposition innebär det inte att man är rasist, men man är vanligtvis en del av en förtryckande kultur vare sig man vill det eller inte). Maktpositioner är också relativa, i vissa situationer kan man vara gay och ändå sitta i en maktposition. Ta till exempel Milo Yiannopoulos som är homosexuell, men också har en jättestor plattform (bland annat Beitbart) att sprida sina budskap på. Samtidigt kan en vit heterosexuell man bli sjuk eller arbetslös och på så vis förlora sina privilegier. Jag står i maktposition på många sätt: jag är vit, jag är högutbildad, jag har ganska stora plattformer att tuta ut mina åsikter i osv. Ni fattar såklart. Poängen är ändå att en strukturellt mindre priviligerad grupp kan inte förtrycka en mer priviligerad. Folk som använder begreppet "omvänd rasism" är rädda för att förlora sina egna privilegier. De är så vana vid sina fördelar att de tar dem som självklara och ofta självuppnådda. Att de klarat sig så bra i livet för att de är så duktiga, inte för att de haft det lättare än många andra. Man kunde säga att priviligierade är av vårt samhälle curlade människor. Privilegier är ofta medfödda (hudfärg, sexualitet, kön etc). Diskrimineringsombudsmannen (kvinnan) Kirsi Pimiä säger: Att alla alltid behandlas på samma sätt främjer inte jämlikhet. Detta eftersom alla inte börjar från samma linje. Att en förtryckt grupp får fördelar som att till exempel bli inkvoterade handlar alltså inte om omvänd rasism (för det existerar ju inte), snarare om att man försöker ge skjuts åt en förtryckt grupp så den ska nå samma linje som den priviligerad. Lätt som en plätt!

Peppe, kan inte du beskriva skillnaden mellan hur amerikaner och finländare ger varandra komplimanger? Okej! (Hittade på frågan själv). Sedan dag ett efter att Majlis föddes har alla mina kvinnliga amerikanska bekanta utropat: "You look great!", "You look fantastic!", "Oh my God, you look AMAZING!" varje gång vi setts. I dag mötte jag en finsk bekant när jag lämnade av Vidde på skolan. Hon kastade en blick på Majlis, synade mig och sade: "Jaha, snart börjar du se ut som en människa igen."

Snodde denna lista av Ellen och Catariina på den tiden var det en fredagslista, men eftersom det är måndag i dag omvandlar jag den till en måndagslista. 1. Sammanfatta din dag och ditt humör i en mening. Fåglarna sjunger, träden blommar, palmerna vajar långsamt och temperaturen har äntligen klättrat över 20-strecket. Kan man annat än vara lycklig? Jag har skickat in en del av ett manus, besökt Finlands konsulat och tagit ett första steg mot att Majlis ska bli en finländsk medborgare, skrivit en nyhetstext och ska nu skriva vidare på L.A.-guiden som kommer ut i höst. Fast först ska jag luncha och sen att springa lite på eftermiddagen. 2. Tipsa om två kulturgrejer (litteratur/film/musik/konst et.c.) som du nyligen uppskattat. Just nu läser jag Homegoing av Yaa Gyasi, en historia som börjar i 1700-talets Ghana med slavhandel och kolonialism och fortsätter generationer framåt. Har läst ungefär hälften och längtar efter att få lägga mig i ett bad och fortsätta läsa i den. Själv har jag inte ännu sett filmen Tom of Finland, men tycker att ni ska se den. För ungefär ett år sedan var Pekka, som har huvudrollen, här för att kolla på inspelningsplatser och då passade vi givetvis på att dricka lite öl. 3. Ge varsitt exempel på nånting du är rädd för, retar dig på och ser fram emot. Jag är rädd för att det här underbara livet i Los Angeles ska ta slut. Igår tog jag en promenad längs med stranden precis innan solen gick ner och det var så vackert att jag fick andnöd. Känner sån tacksamhet för att få bo här. Jag retar mig på folk som bara pratar om sig själva utan att ställa en enda motfråga. Jag ser fram emot att äta middag med Magnus och Vidar ikväll. Jag ser faktiskt alltid fram emot nästa måltid. 4. Berätta om fyra av dina intressen, hobbyer eller ämnen du gillar. Ett: Jag älskar att rida. Jag vet, jag vet. Ett himla tjat om hästar på den här bloggen. Två: Jag gillar faktiskt att springa, fast kanske ändå mest den där sköna känslan efteråt. Tre: Att göra podcast. Det är fruktansvärt roligt och svårt ibland att i snabb takt vara tvungen att formulera en tanke som en någorlunda smart. Och så älskar jag ju bloggen också, men när jag skriver inlägg som bara handlar om russebussar får jag en känsla av att ni kanske tycker jag är en ytlig person. Eller så har ni läst bloggen länge och vet att man kan vara en massa saker samtidigt. Fyra: Att läsa böcker och prata om böcker. Det slog mig tidigare i dag att jag verkligen inte alls gillar att skriva böcker, men halkar ändå in på det spåret. Eller nåt med det måste jag ju gilla, men det är 90 procent ångest och tvivel och tio procent lycka och tillfredställelse. Jag kommer nog aldrig att vara helt nöjd med mina texter. 5. Beskriv dig själv med fem ord. Jag säger: bestämd, rolig, smart, förlåtande och ambitiös. Magnus säger: äventyrlig, stark, en workaholic, slarvig när det kommer till allt annat utom ditt skrivande och värmeälskande. "Det sämsta med att gå ut på krogen för dig är när ingen vill diskutera politik" Förresten, de senaste tre månader har jag skrivit 90 procent av alla inlägg med en baby i famnen. Därför är kanske inte alla förklaringar och ordval top notch.

Mitt liv här i L.A. är till 99,9 procent av icke-fest, men ibland händer det. I lördag fyllde vår kompis Per år och jag fick dra på mig en klänning, högklackat och packa Jimmy Choo-handväskan jag fått av en av mina bästa vänner Karine. Om vi ska vara helt ärliga är det nästan ett år sedan jag fick den, men första gången den kommit i användning.   Vi levererade barnen till barnvaktarna och satte oss i en Lyft (man kan ju inte åka Uber längre) mot North Hollywood. Jag hade besökt Dry Bar uppe på Montana tidigare samma dag och kollat på en makeup-tutorial. Fattar ni magnituden av förberedelserna? Så här går det när tanten bara går på nattklubb högst två gånger om året. Vi tog en fördrink hos familjen Blankens och satte oss sedan i RUSSEBUSSEN som skulle skjutsa oss runt stan resten av kvällen. I stereon pumpades 90-tals pop och hiphop ut. I början sittdansade folk lite blygt, men ju längre kvällen och tequilan led desto mer vågat rörde sig sällskapet. Efter middagen på Pink Taco åkte vi till Koreatown, gick upp för en sliten trappa i ett anonymt hus och möttes av en kvinna i ett avskalat rum. Hon förklarade reglerna (förbjudet att filma, fota, snapchatta, göra instastories etc) och så öppnade hon dörrarna till ett stort brunt träskåp som inte var ett skåp alls utan ingången till vad som mest påminde om en nattklubb i Havanna på 1950-talet. Eller bara en konstig version av Narnia. Kring midnatt drog Maggan hem för att plocka upp Majlis (Vid fick sova över) medan jag ramlade ner i sängen nånstans efter två. I dag har jag inte mått superbra, men har ändå gått omkring och varit så där kärleksfullt fnissig som man ibland är när man haft en riktigt rolig utekväll. Dessutom visade sig Majlis vara en exemplarisk baby och sov sin första hela natt. #BLESSED Runt tolv plockade vi upp Vidar och tog sedan en promenad, en smoothie och när vi kom hem igen, jag en tvåtimmar lång tupplur. Bra helg ändå.

Livet alltså, såna kontraster och djupa orättvisor. Jag hade tänkt skriva om den alldeles magiska kvällen igår, men det får bli senare. Just nu demonstrerar nämligen asylsökande och finländare utanför Kiasma i Helsingfors. De kommer att stanna utomhus dygnet runt för att protestera mot Finlands regerings asylpolitik. Jag fattar att det är tråkigt att läsa hemska nyheter om andras lidande och orättvisor. Själv vill och orkar jag inte heller alltid ta in hur vidrig världen är. Det är lättare att hänga på Instagram och åka russebuss med vänner. Ändå vet jag att jag måste försöka orka (och att det ena inte utesluter det andra). Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Ni som bor i Helsingfors, sväng förbi Kiasma och visa att ni står på de svagares sida. Här är Facebooksidan med mer info.

I veckans avsnitt har Jihde läst och sett MacBeth och vill diskutera hur äregirighet förgör oss. Jag förklarar varför Elon Musk är en douchebag, men om hur han också är en förebild. Vidare vill Jihde diskutera "Kaninen som bara ville somna" av Carl-Johan Forssén Ehrlin och "Go the fuck to sleep" av Adam Mansbach. Jag tar upp "Mamma är bara lite trött" av Sara Beischer. OCH MYCKET MER! Gillar ni det ni hör får ni gärna tipsa om oss på sociala medier och ge oss stjärnor och recensioner på Itunes. TACK för att ni är så bra! .

Igår hade Vidde och Majlis rutincheck-ups hos barnläkaren. Jag känner ett stort förtroende för läkaren, men var ändå tacksam för att Majlis inte är vårt första barn. Efter att ha pratat om matning och sömn konstaterade läkaren att Majlis är stor nog att sova nio timmar i ett sträck. Lägg henne i ett annat rum än det ni sover i och ifall hon vaknar och börjar gråta, låt henne göra det i minst fem minuter, men helst inte mer än. Gå till henne, lyft inte upp henne, tänd inte lampan och klappa om henne lite. Lyfter ni upp henne är allt förstört. Ungen är stor nog att lära sig sova själv. Och jag fattar ju att det finns barn som bara sover en kvart åt gången och att det inte är bra för någon i familjen. Men den här lilla babyn vaknar en eller två gånger och trots att det inte är ett drömscenario känner jag mig inte redo att låta henne skrika sig till sömns riktigt ännu. Vidde var inte mer än några månader när han började sova hela nätter och jag håller tummarna för att Majlis går samma väg. Så Magnus och jag gav varandra en menande blick och nickade åt läkarens rekommendationer. När det var Viddes tur fick han frågan om vad han äter till frukost, bagels, våfflor eller flingor? Jag såg ett ljus tändas i Vidars ögon. Att äta våfflor till vanlig vardagsfrukost kändes som ett förslag som var för bra för att vara sant. En utopi! Vi krossade givetvis barnets drömmar och förklarade krasst att hans frukost också i fortsättningen kommer att bestå av smörgås, frukt och bär. Sedan ljög vi om hur mycket skärmtid Vidar får.  

Monsunen fortsätter att dra in över Los Angeles och väderleksappen på telefonen sa att det skulle regna i Topanga. Regn betyder ingen ridlektion. Jag tröstade mig själv med att det kommer oregniga dagar och att jag hade en hel förmiddag att viga till arbete eftersom ridningen avbokades. Halv nio rådde det ännu uppehåll så jag ringde till stallet som sa regnet skulle komma först vid elva. Jag kastade mig således in i bilen och burnade upp till Topanga. Tony the Tiger stod och väntade på mig och timmen som följde övade vi galoppövergångar. Så roligt, svettigt och svårt. Speciellt som hästarna stått inne och var fulla av energi och bus. Magnus och Majlis hängde på och på basen av bilderna Maggan tog insåg jag att jag är så koncentrerad att jag gör konstiga miner på nästan alla bilder. Jag vet att jag skriver om detta varje vecka, men jag blir så fruktansvärt lycklig av att rida. Det är så svårt och så roligt och så fint att få vara nära dessa fantastiska och ståtliga varelser. Men hörni, vad gör ni som gör er lugna och lyckliga? Yoga, simning, att måla, läsa, springa, bada bastu, spela tv-spel? Vad det än är så tycker jag att ni ska göra det så ofta ni bara kan. Varsågoda för världens mest banala lifehack. Ska nu snickra lite på en väggtext med mina egna klokskaper.     Just nu känns det som om mitt liv är fullt av uppgifter, skriva, fixa byråkrati, boka hotell, boka fotograf, boka intervju, svara på mail, tömma diskmaskin, komma ihåg att köpa avokado, tvinga Vidar att göra läxor och så vidare. Så skönt att få åka till stallet och befria mig själv en stund. Jaja, Imorgon blir det en helt annan typ av må bra då får kompis Per fyller år och det utlovas stor fest.