Ni vet när folk i intervjuer får frågan om hur en vanlig dag ser ut i deras liv. Ingen har någon sin svarat: "Åh, alla dagar ser ungefär lika ut". Tänkte på det när jag skulle referera den här onsdagen för er. Mina dagar ser ofta ganska lika ut, om man bara byter ut nån enstaka person och häst. Jag började med att stiga upp kring halv sju. Hängde och med och matade Majlis. Sen vaknade Vidde och vi åt frukost tillsammans. Det råder värmebölja här så jag passade också på att ta ett morgondopp när Maggie väl vaknade. Det ångrar man ju aldrig. Sen prat-whatsuppade jag med min mamma och körde till Los Feliz, som för övrigt var bastuvarmt, och jobbade en stund med min kompis Anine i hennes nya, fina hus. På vägen hem lyssnade jag på podden Still Processing som göra av två rasifierade journalister på NYT och handlar om medborgarrättigheter i USA. Väldigt bra om man är nyfiken på strukturell rasism och annan diskriminering i USA. Plus annat! I det senaste avsnittet pratar de också om hur man ska ta hand om sig själv och säger "When you feel helpless, help someone". Det tyckte jag var mycket fint och klokt. Och att man ska ta till kultur när man är nere. Läsa, se teater eller gå på en konsert eller utställning. När jag ändå håller på vill jag också tipsa om YA-boken "The Hate U Give" som på ett enkelt sätt förklarar polisvåld mot svarta i USA. BLAND ANNAT! Vi talar om den i nästa Mellan raderna. TIPS! Susade tillbaka vid ett och kom precis hem när Maggan och Majlis skulle ta sig ett dopp. Hängde givetvis på (en ångrar ju aldrig ett dopp). Gladde mig åt att Majlis verkar vara en äkta Öhman som älskar vatten. Sen var det dags att susa vidare till stallet. Det var långt över trettio grader i Topanga där jag rider, men både jag och hästen Pal fixade ändå hopplektionen. När jag sedan körde hem, först genom Santa Monica Mountains och sen på Hightway 1 längs med kusten, lyssnade jag på Kanye, sjöng med, sneglade på solnedgången, surfarna och havet, och kände en stor lycka över att befinna mig just här just nu. På så vis är jag en glad skit, är bra på att uppskatta stunden. Innan middagen avrundade jag dagen med ett tredje och sista kvällsdopp.  

Tusen tack för alla recept och lunchtips! Inledde med ugnsrostad blomkål med jordnötssås (blandade i chili och shiraza och är nu den enda i familjen som kan äta av den). Ja jag ville säga att jag uppskattar er och den här fina gemenskapen vi har så himla mycket. Magnus och min podcast har ju en Flipboard-sida där jag lägger upp alla texter jag tycker är läsvärda. För er som inte orkar klicka er in er på den kommer nu några länkar i urval. En text om att det allra viktigaste i livet är relationer till människor man tycker om. Klyschigt, men en klyscha är väl en klyscha för att den är lite sann. Bra påminnelse i alla fall. På tal om det, jag ska intervjua Jill Johnson nästa vecka och plöjer därför igenom Jills Veranda. Blir inte så lite svettig i ögonen under det sorgliga, men främst mycket fina avsnittet med Kristian Gidlund. Böcker som är förbjudna i vissa Texas' fängelser (spoiler: Mein Kampf är inte en av dem). Tio år av Kardashians, en liten sexfilm ledde till ett varumärke i miljardklassen. I år är det 20 år sedan prinsessan Diana dog. Kommer ni ihåg var ni befann er när ni hörde det? Här är en riktigt lång och göttig text som inte idoliserar Diana som många andra. De jag tycker är skönt eftersom hon ju faktiskt var en människa, inte en ikon. Just det, när vi ändå är inne på prinsessor, här är mer av samma författare om Kate Middleton. Väldigt provocerande för en rojalist, och kanske också kvinna, tänker jag mig. Det här talade vi om i podden gällande könskvotering och kvinnans euro som bara är 83 cent. Kommer Sverige att avskaffa reklamskatten för tidningar? Om ja borde Finland genast göra detsamma, eller det borde Finland oberoende av vad Sverige gör. Tänk om kvinnor i hijab hade dödat isbjörnar? Superbra text om hur Facebookannonser och fejkade nyheter hjälpte Trump vinna valet. Jag finns för övrigt också på Twitter där jag retweetar och kommenterar texter jag tycker är bra. Peppe Öhman, yao! Nu är det dags för att svalkande dopp i poolen. Värsta värmeböljan här i Los Angeles. Hej då! Plask.

Detta är kanske inte världens största problem, men när en jobbar hemifrån som undertecknad gör, blir det oändligt tråkigt att hitta på inte mindre än två måltider att tillreda per dag. Ibland kan en givetvis äta lunch ute med sin äkta man (som ju också jobbar hemifrån) eller med vänner med flexibla kreatörsyrken som gör att också de befinner sig i samma knipa, men vem har råd med det i längden? Inte jag. Ni är antagligen långt mycket bättre på att laga mat än jag, därför ber jag er komma med era bästa enkla, vegetariska lunchtips. Jag är en hungrig kvinna. Tack på förhand! [video width="720" height="900" mp4="http://www.jeanetteohman.com/wp-content/uploads/2017/08/IMG_8227.mp4"][/video]

Början på veckans podd finns på Insta stories, sen vaknade Majlis och förstörde vårt flow. Några timmar senare spelade vi in ett riktigt bra avsnitt. Så här beskriver Maggan det: "Det finns anledning för media att inte rapportera om mordet på Kim Wall som om det vore följetången i en sommardeckare. Det finns också anledning för media att rannsaka sig själva då de belyser brott som riktas mot kvinnor generellt. Varför är det alltid en kvinna som våldtas och inte en man som våldtar, till exempel? Samtidigt som det snabbt står klart huruvida en aktion är en terror handling, utförd av islamist. Det är som att män generellt inte får utpekas, trots att det nästintill uteslutande är de som är förövarna. Men ingen skugga ska väl falla på patriarkatet. I Houston härjar orkanen Harvey, det rapporteras det mycket om här i USA – med lika mycket heder som sittande president saknar." Och så fick vi läsarberöm av Sofia: "Ibland kan (förlåt Soc&kom) utbildningsmetoderna kännas lite föråldrade vid universitetet och därför vill jag nu stort tack dig och Mange för er podcast. Ni tar upp så otroligt viktiga saker en blivande journalist bör fundera över. Dessutom älskar jag ert sätt att diskutera i podden. Genom er skämtsamma stil blir inte ens Putins galenskaper eller Trumps idiotiska uttalanden jobbiga att ta till sig, snarare bara intressanta. Så ett MEGA-stort tack för podden! Fortsätt i samma stil!" Lyssna gärna, som vanligt kostar podden 86 cent eller delning på sociala medier. Ett stort tack till alla er som verkligen betalar och sprider ordet! Det betyder mycket för oss.

Eftersom det är lika svårt för mig att uppskatta korrekt mängd spaghetti som rätt mängd gröt blir det ofta över en del. Jag hatar att slänga mat och gör ibland fåfänga försök att värma upp den. I går fick jag äntligen tummen ur och testade på att steka upp gröten till plättar. Det blev svingott! Blandade i ett ägg, lite mjöl och vatten. Stekte som vanligt och serverade Vidar med banan och lönnsirap. Lätt som en... trumvirvlar: PLÄTT! Och inte fruktansvärt ohälsosamt om man blundar för lönnsirapen.

Här kommer första delen av det senaste avsnittet av Magnus och Peppes podcast. Vi pratar om Charlottesville och den amerikanska söderns historia. En bra påminnelse för er som nickade till när man talade om slaveriet och det amerikanska inbördeskriget i skolan. Vi pratar också om Bokkalaset i Ekenäs och om det var rätt eller fel att först bjuda in Katerina Janouch och sen avinbjuda henne. När ska man sätta ner foten och när bjuda in till samtal. Polarisering är väl ingenting vi vill ha. Ni som ännu inte bekantat er med poddvärldens underverk, klicka på bilden under och ge den en chans. Bra forum! Och ni som lyssnar och tror på att betala för innehåll får gärna klicka på PayPal-länken till höger och betala 86 cent för detta avsnitt. Eller kanske till och med för flera stycken på en gång. Är ni fattiga som kyrkråttor går det bra att sprida ordet om podden på sociala medier. Det där med att vara generös är förresten något jag älskar med Los Angeles, folk tipsar, delar och bjussar på varandras projekt. Det finns inget konkurrenstänk a la "there can be only one" och tipsar jag om en kompis projekt/kontakt eller motsvarande blir jag själv utan.

Det finländska företaget Finlayson erbjuder alla kvinnor att betala bara 83 procent av det totala priset på sina produkter under september månad för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Finland. Tydligen behövdes bara en enda publicering per social media-kanal, sedan spred sig kampanjen organiskt. Eller snarare exploderade organiskt.  Inte otippat reagerade massor av män, snubbar som aldrig förr brytt sig minsta lilla gnutta om jämställdhet hade plötsligt en åsikt om diskriminering. Plötsligt var jämställdhet det enda de kunde prata om och förklara hur ORÄTTVIS kampanjen var. Föreställer mig att Finlayson lutade sig tillbaka i sin fiktiva fåtölj och njöt av att se sitt företagsnamn på allas läppar/tangentbord/hornhinnor. Men stämmer då verkligen påståendet att kvinnans lön bara är 83 procent av männens i Finland? Innan jag ens avslutat den här meningen har det antagligen dykt upp ett antal män som ska förklara för mig att män FAKTISKT jobbar mer än kvinnor, att män är bättre på att löneförhandla och att kvinnor nu bara väljer lågavlönade yrken och därför får skylla sig själva. Maria Pettersson skriver bra om det här på Twitter, på finska. Här kommer några svar: Män jobbar mer AVLÖNAT, kvinnor jobbar mycket mer OAVLÖNAT, vilket i sin tur möjliggör det för män med familj att jobba mer (avlönat). Om kvinnor och män delade lika på det oavlönade hushållsarbetet (för att inte tala om det emotionella arbetet) skulle säkert löneskillnaden vara mindre (här är förresten en jättebra checklista för familjen att fylla i). I vår kultur uppfostrar vi pojkar/män att kräva saker och få det de villa, flickor/kvinnor ska vara ödmjuka, snälla och kravlösa. De ska behaga, inte ta för sig. Män favoriseras också och får ofta automatiskt en högre ingångslön (en kvinnlig tradenom förtjänar till exempel i medeltal 612€ mindre i månaden än sin manliga kollega), bara för att de är män. Kvinnliga branscher har lägre status och lägre lön, men när män tar över branschen blir den högavlönad (och vice versa). Exempel: programmerare var förr i tiden en bransch som dominerades av kvinnor och lönerna var ej speciellt höga. Det hjälper med andra ord inte att alla kvinnor söker sig till traditionellt manliga yrken eftersom en bransch med kvinnlig majoritet förlorar status och därmed får en sämre lön. Lösningen är att kvinnodominerade yrken får samma lön som mansdominerade med motsvarande längd på utbildning.  

Jag berättade ju att hästen Tonys bästis Hugo fick kolik och dog. Och att Tony var så ledsen att han inte kunde äta, bara stod i hagen, helt apatisk med hängande huvud och stirrade ut i intet. Min ridinstruktör berättade att Tony fått ta farväl av Hugo medan han ännu låg i hagen. Tony hade gått fram till sin kompis, fnyst lite på honom, nafsat vänligt och sedan vandrat runt honom. Så otroligt rörande, sorgligt och fint. Alla som haft hund, katt eller annat husdjur fattar ju att djur också kan sörja och känns glädje. För att inte tala om vilken kärlek man själv kan känna gentemot ett djur och saknaden då det går bort. Och då kan jag inte låta bli att tänka på djuren vi äter. För om en hund, katt och häst kan ha personligheter och känna glädje, sorg och saknad, visst fan kan grisar och kor det också. Innan ni ropar BONDEN BEHÖVS! Håller jag faktiskt med om det, men tänker också att Maggan gör rätt när han varje gång Vidar vill äta kött påminner honom om att en levande varelse gett sitt liv för köttbiten och att Vidar därför ska respektera det. Äta upp allt, inte leka med maten eller säga att den är äcklig eller motsvarande. Förr brukade jag säga att jag inte äter djur för att köttproduktionen har en så stor miljöpåverkan, inte för att jag tycker djur är söta. Det var för att verka rationell, alltså motsatsen till känslosam och därmed kvinnlig (alla vet ju att det rationella enligt patriarkatet  är manligt (hög status) och det känslosamma (låg status) är kvinnligt), men nuförtiden står jag för att jag helst inte äter kött eftersom det faktiskt är något som en gång var en levande varelse som landar på min tallrik. Ja OCH miljöpåverkan såklart. Om jag fick välja skulle folk dra ner på sin köttkonsumtion med 90 procent. Varsågoda och fira till det med en ordentlig biff, men skippa slentrianköttet. De där köttbullarna i frysen, skinkan på frukostmackan och burgaren på vägen hem. Men nu är det ju tyvärr inte jag som bestämmer.

På den här bloggen varvar vi högt och lågt. Därav detta blandinlägg med information om vart vi åkte i dag (Ikea) och köpte (en barnstol till Majlis och en byrå för kläder till Vidar). Vi inledde också säsong 3 av Maggans och min egen carpool karaoke på Instastories och så sprang jag drygt sju kilometer och tog mig sedan ett dopp i poolen. Ej dålig känsla. När jag strövade runt på internet hittade jag den här otroligt tillfredsställande videon där två ekonomijournalister på MSNBC förklarar för en av Trumps ekonomiska rådgivare att arbetstillfällena inte alls ökat just under Trumps tid som president, inte heller ekonomin i allmänhet, Trump råkade snarare stiga in under en period då alla pilar pekar uppåt. Det är min målbild att som journalist vara så påläst och säker på min sak att jag kan vara lika avslappnad som programledarparet i rutan. Det har eventuellt hänt någon enstaka gång under icke-televiserade tillfällen att jag med stenhårda argument vunnit en diskussion om feminism, men det är inte närapå lika cool som i det här klippet. Maggan är hemma hos en kompis och kollar på en film kompisen producerat OCH spelar med i. Det känns väldigt Los Angeles. Själv smuttar jag på ett glas vin med en baby som somnar bredvid mig i soffan. Är A OKAY om vi säger så.

I dag fyller Majlis tio månader. När vi tar henne på rutinkontroll till barnläkaren ligger hon alltid högst upp på alla kurvor. Majsan är både längre och tyngre än sina amerikanska babykolleger. Barnläkaren brukar försynt fråga oss hur mycket vi matar henne, påpeka att hon inte behöver dricka mjölk på natten längre och sedan ge oss en dokument där det står att det är bra för barnet att äta grönsaker, men inte socker. Jag tror att läkaren misstänker att vi tvångsmatar ungen med choklad och chips. Det gör vi inte. Majmaj råkar nu bara vara en trind bebis. När Vidar var baby i Finland var han minst lika tjock, men det struntade rådgivningspersonalen om. Maggy och jag fick istället fylla i blanketter om hur mycket alkohol vi dricker och ta med oss hem en broschyr om alkoholmissbruk. Här i Los Angeles yppas inte ett pip om spriten (eller gräset heller för den delen). Jag säger inte att fettföraktet är mindre i Finland, men där insinuerar man i alla fall inte att babyn borde banta. Det värsta man kan vara, gammal som ung, är uppenbarligen överviktig. På Viddes skola klagar mammor öppet över sina post-graviditetskilon och stoltserar med att de stigit upp klockan fem på morgonen för att gå på spinning. I Kalifornien råder det ju strandsäsong nästan året om. Bikinin vilar aldrig! Papporna skojar om hur feta deras fruar var när de väntade barn och skrattar sen åt sina egna skämt. Mammorna pratar om specifika dieter och ger sig själva bannor för att de ätit glass flera gånger veckan innan. När de ser Majlu utbrister de "Oj, det var en stor baby! Men var inte orolig, när hon börjar gå rinner nog babyfettet av henne" Jag vill hålla för både Viddes och Majlis öron och fräsa att jag faktiskt struntar i om mina barn är tjocka, smala eller mittemellan så länge de är lyckliga och friska. Sen vill mammorna vara kompensationssnälla mot mig och säger "You're so skinny!". Jag brukar le vänligt och tänka att om man nu absolut ska ge varandra komplimanger baserade på utseende kan man väl vara lite mer kreativ än att bara säga: "Du är så smal!" och förvänta sig att mottagaren ska bli jätteglad och därmed bekräfta att det finaste man kan vara är smal. Varje gång smal är en komplimang blir nämligen tjock det motsatta. Smalhetsnormen hålls stadigt på plats i USA samtidigt som två tredjedelar av alla amerikaner överviktiga (om man nu ens kan använda begreppet "överviktig" utan att bekräfta smalhetsnormen). Det innebär att fler än hälften, kanske till och med två tredjedelar av befolkningen, går omkring och är missnöjda med sina kroppar och dessutom blir utsatta för fettförakt. Herregud så sorgligt. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte är speciellt konstruktivt att ständigt värdera sig själv och andra på basen av vikt och storlek. Och sannerligen inte att börja med det så fort ett barn föds. Ibland får jag panik av det här landet.