Det första vi konstaterade när vi kommit hem igen var att bilen inte startade. Det var ju dåliga nyheter, inte bara för att jag var tvungen att ta en Lyft till stallet, utan också för att det inte är så lätt att bo här utan bil. Vi fick iväg den till vår kompis mekanikern, som också sålt oss bilen, och hämtade den idag. "Hämtade" innebar en promenad på några kilometer i stekande hetta. Speciellt för en person som svettas lätt (=Maggan) var det inte ett drömscenario.   Majlis vägrar åka baklänges och sitter nu framåtvänd som en kapten på sitt skepp med vinden piskande i ansiktet. När hon insisterade på att stiga upp suckade vi och vände på sittdelen på vagnen och surrade fast henne. Det finns en gräns också för hur vårdslösa vi är som föräldrar. Sen var vi äntligen framme och fick återförenas med vår lilla svarta BMW. Alla var mycket lyckliga. Befinner mig för övrigt den tiden i livet då bärandet av bébé ger mig starka armar. Nu är vi hemma igen. Har badat.

Jag föreställer mig ibland att proffskockar av misstag uppfinner recept och ovanliga, men lyckade kombinationer. Här kommer några av mina bästa smakkombinationer, vill att ni fyller på med egna.

1. Vattenmelon och salt. Det söta i vattenmelonen lyfts fram genom lite fint flingsalt.
2. Popcorn och Tabasco. (tack Instagramföljare som lärde mig detta).
3. Chips och choklad. Åter det salta som kombineras med det söta.
4. Hollandaisesås och pommes frites.
5. Jordgubbar med peppar.
6. Pepparkaka och mögelost (SKOJA!)

För övrigt så rider vi ut jetlaggen genom att bada i poolen flera gånger om dagen, ta promenader och träffa vänner. Imorgon börjar Viddes skola och rutinerna är ett faktum.

För nåt år sedan började jag följa Fox News på Twitter för att förstå "den andra sidan". Jag blev ärligt talat lite chockad över retoriken där och hur redaktionen alltid använder citat som rubriker. Citaten är inte sällan borderline rasistiska och för folk som kanske har bråttom eller inte är så noga med detaljer uppfattas det säkert ibland som nyheter, istället för just åsikter. Jag försökte tampas med mig själv och mina egna fördomar, se neutralt på CNN, Msnbc, New York Times, Los Angeles Times, Washington Post, The Atlantic och andra medier jag följer för att se om de gjorde samma sak, men jag förbisåg det eftersom de skrev det jag ville läsa. Hur jag än ansträngde mig tyckte jag fortsättningsvis att Fox  gjorde dålig journalistik och gömde sig bakom konservativa, på gränsen till extremhöger, programledares åsikter. I dag läste jag en väldigt bra text av Karin Magnusson, som nyligen kommit hem från ett studieår på Harvard, där hon i en ledartext diskuterar en forskningsrapport om hur det egentligen inte finns någonting mellan mitten och extremhögern, bara ett stort, gapande hål i medielandskapet. "I USA har gränserna mellan den anständiga högern och den rasistiska nätmobben suddats ut. Att ha hatarna på sin sida ger läsning, gillande och spridning på nätet. Att ha dem emot sig leder ofelbart till hatstormar, drev och dödshot." Vill också tipsa om Vice dokumentär från rasist- och antirasist demonstrationerna i Charlottesville. Den är bara tjugo minuter lång och så hemsk att jag grät igenom större delen av den, men se den. Och den här (ber om ursäkt för DNs betalvägg) förklaringen bakom den amerikanska söderns alla statyer och minnesmärken av forna ledare.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var nervös över att flyga elva timmar med en nästan tio månader gammal baby. Först tänkte jag att det ju gick skitbra i juni, men sen kom jag ihåg att Vidar och jag ju åkte en dag före Maggy och Majlu på grund av ett visst passhaveri. Nåja, resan över gick faktiskt bra, till stor del tack vare att flyget inte var fullbokat och att vi därför hade lite extra utrymme. Jag hade också varit lite nervös hur det skulle gå att ta sig igenom tullen, men det gick hur smidigt som helst. Skrev lite om det på Amerikabloggen. Förr i tiden välkomnade en bild av Barack Obama en när man steg av flyget på LAX, nu fanns det ingen bild på någon president alls. Kände mig lite lättad. Nu är vi i alla fall tillbaka och trots att det alltid tar några dagar att vänja sig vid att bo i Santa Monica igen och att jetlaggen inte är nådig, känns det ändå väldigt bra. Här är de tre bästa grejerna: 1. Mindre än ett dygn efter att vi landat satt jag redan på hästryggen. Det gjorde ont i mitt hjärta när jag märkte hur ledsen hästen Tony var efter att hans bästis Hugo plötsligt hade avlidit. Försökte trösta med morötter, men alla vet ju att det inte biter på stor sorg.     2. Poolen. När jag kom tillbaka från stallet drog jag på mig bikinin och hoppade i plurret. Vidar joinade mig och det tog inte länge innan hans bästis Luke med pappa Rich tittade förbi och önskade oss välkomna. Orkade inte fota annat än med insta stories så det blev en arkivbild. 3. Sova i egen säng. Jag har sovit som en drottning i Stockholm, men rena lakan och egen säng som efter en välsoven natt (har ej hänt ännu pga jetlag) som krönts med ett morgondopp i poolen går ej av för hackor. BUBBLARE: Cissan, Anne, Cirpa och andra vänner att hänga med. Kom precis hem från en kvällsdrink i Venice med gänget.

Ibland går en omkring och är jäkligt irriterad på människan en lever med (att istället för att placera kärl i diskmaskinen bara lämna dem i vasken!!!), men måste säga att det efter åtta år av äktenskap och nio år av sällskapande har Maggy och jag det väldigt bra tillsammans ändå. Häromdagen pysslade han till exempel, med ett "hemligt projekt" som visade sig vara en låt han skrivit för mig. Gulligt ändå måste jag säga.

Ibland i Los Angeles sitter jag och drömmer om Stockholm och Helsingfors där alla mina vänner träffar varandra och äter middag, dricker vin, går på konserter och teater och liksom bara hänger stup i kvarten. Men så är jag här en sommar och jag fattar ju att det är sommar och folk reser och har sig, men det är banne mig skitsvårt att få till en spontan träff. Min kompis Anitha bor ett kvarter ifrån vårt Östermalmshem, men vi har bara träffats en handfull gånger. Nu finns såklart risken att det är jag. Folk är kanske inte så sugna på att träffa just mig, men samtidigt verkar svenskar och finländare (ursäkta generaliseringen) leva så himla upptagna liv att man är tvungen att boka in en träff flera veckor i förväg. Det känns som LA-borna är spontanare, det är inte ovanligt att middagar eller strandhäng eller annat ordnas kvällen före eller samma dag. Min fråga är således: Hur ofta träffar ni era vänner och vad gör ni då?

ÄNTLIGEN! Nu ligger det senaste avsnittet av Mellan raderna ute. Vi pratar om misslyckade översättningar av Jens Lapidus böcker, om lyckade översättningar av The Hate U Give, om Kjell Westös senaste och en massa skvaller från Crimetime Gotland såklart! Hoppas att ni gillar!

Jag läste den här texten (på svenska yle) om kroppsmålning och har liksom inte riktigt lyckats släppa den. Det finns en uppriktig glädje att berätta om en upplevelse skribenten uppenbarligen uppskattade, men det finns också något väldigt oanalytiskt i den som vi kanske kan ta tag i senare. Först vill jag diskutera begreppet radikalfeminist, som skribenten använder i det här sammanhanget: "Nu är jag ingen dogmatisk radikalfeminist, utan en allmän anhängare av människors lika värde. Pannan intar inga djupa veck under kroppsmålningsfestivalen, utan jag glädjer mig åt vacker konst, vackra modeller, glada ansikten och en avslappnad festival." Ingen radikalfeminist, utan en anhängare av människors lika värde. Efter alla dessa år som feminist funderar jag fortfarande på vad folk menar när de säger att de inte är radikalfeminister, eller, nästan lika ofta, använder radikalfeminist som skällsord. Motsvarande begrepp finns, mig veterligen, inte inom den antirasistiska rörelsen. Att man är lite lagom antirasist, men ingen radikal antirasist. Eller tendensen finns ju såklart, men folk stoltserar inte med det. Själv tror jag att det är så här: De flesta har vid det här laget fattat att det är BRA att man är för alla människors lika värde. Till och med i Finland börjar folk vänja sig vid att använda ordet feminist (annat än som hån). I praktiken handlar det ändå om att vara för jämställdhet så länge man själv inte besväras av det eller, gud förbjude, är tvungen att pruta på sina egna privilegier. Radikalfeminister nöjer sig inte med ganska jämställt, eller bättre än i Saudiarabien och Afghanistan. De är precis så obekväma att de tvingar samhället framåt, vare sig det handlar om kvinnlig rösträtt eller att en liten sexuell trakasseri också är trakasseri. För många är det här väldigt obekvämt eftersom de då tvingas se över sina egna medfödda privilegier och sin position i samhället. De tvingas kanske ge plats för någon annan eller till och med konkurrera med nya sorters människor. Radikalfeminismen ifrågasätter deras vardag och petar på ömma punkter. Då är det bekvämare att säga att man nog tror på jämställdhet, men inom rimliga gränser. Ja och sen är det ju lättare att inte vara en radikalfeminist och kräva förändring om man är vit man med medieutrymme.

Det största som hände idag var att jag köpte en ny MacBook Pro. Min gamla har hostat olycksbådande en tid nu och jag antar att fyra datorår är pensionsålder. Det var konstigt för trots att datorn är mitt främsta arbetsredskap och någonting jag använder flera timmar varje dag tyckte jag ändå länge att det var en onödig lyx att unna mig en ny. Inte ska väl jag och så vidare. Men till slut gjorde jag det ändå. Dessa är de sista dagarna av Stockholm och alla som ska träffas ska träffas, alla möten ska gås på och alla mat som ska importeras ska införskaffas. I eftermiddag slogs jag av en massiv trötthet, men innan jag tar itu med den tycker jag att vi gör en DETTA HAR HÄNT på det senaste dygnet. Igår åkte Maggie och barnen till Göteborg över dan för att hänga med Magnus farmor Maggi. Tycker själv det var bra gjort, vet inte om jag skulle ha pallat att resa tur retur till Götet och tillbaka med två barn och en, vad som senare framkom, trasig laddsladd, men Magnus gjorde det. Den gamla krigaren. När de anlände till Stockholm drog vi genast iväg på middag till Un Poco (igen, men den är måndagsöppen) med Tommy och Linnea. På bilderna tar jag reda på varifrån buffalomozzarellan EGENTLIGEN kommer (jag sitter alltså INTE och kollar instagram som man kanske kunde tro). Åt samma tryffel-, citron-, gräslökspasta som i lördags. Fortfarande magiskt gott. Följande morgon tog jag bussen till Vasastan och Pascal där jag skulle träffa Carina för ett möte om ett roligt bokprojekt jag ska ro iland i höst. Carina skulle samma eftermiddag åka till Sardinien och lyckades vara både effektiv och inspirerande. Tio minuter innan vi skulle skiljas åt dök Maggy, Viddy och Majlu upp. Carina hade uttryckt en önskan att få bli presenterad för Majlis och ha, de kom väldigt bra överens. Efteråt drog jag iväg för att sälja en barnbok, köpa en dator och göra en pitstop hemma innan jag skulle träffa Hanna. Jag passade också på att sluka några sidor av Kjell Westös senaste bok Den svavelgula himlen. Länge sedan jag kände en liknande läsglädje. Så välskriven, rörande och en riktig blandvändare. Hanna och hennes kollega Eva träffade jag i Gamla stan. Vi pratade om ett spännande projekt jag ska göra med Läkarmissionen (aldrig känt mig lika mycket som hemlighetsfull bloggare med spännande projekt som i det här inlägget. Kände att jag ville sitta och skvallra med Hanna en stund, men vi hade alla bråttom och hon kommer ju med familjen till L.A. i höst så det kommer fler chanser. När jag steg av tunnelbanan vid Karlaplan mötte jag av en slump Maggy, Vidar och Majlis som hade köpt sushi och skulle äta den i Tessinparken. Jag hängde givetvis på. Det kändes kyligare i luften och trots att det är fint som snus i Augustistockholm kände jag mig redo att åka hem.

I Helsingfors hann Maggan och jag också dra en podcast-föreläsning för den nystartade poddplattformen WeCast. Samma dag hade jag lunchat med en kompis som har en stor blogg och på alla sätt är social media- och tech savvy, hon erkände ändå att hon inte riktigt fattat vad en podd är. Hon sa att hon förstår att det är snack man lyssnar på, men inte hur man hittar poddar eller lyssnar på dem. De finns liksom inte i hennes vardag på ett naturligt sätt. Det kändes ungefär som bloggen för femton år sedan. Jag tycker att det är så intressant att Finland ligger så mycket efter Sverige och USA just i det här. Varför tror ni Finland ligger så efter här? Jag ska skriva mer om vad Maggy och jag pratade om (eller så kan vi dra det i nästa podd), men här kommer först en snabb genomgång av hur jag lyssnar på poddar. Inte sällan frågar jag folk vilka deras favoritpoddar för tillfället är, skriver ner dem och letar sedan upp dem på datorn på iTunes och gå in på Itunes Store (bli inte orolig, så gott som alla är gratis), på Podcaster uppe till höger. Eller gör som jag och lyssna rakt på telefonen: iTunes igen då, Search och skriv sedan TILL EXEMPEL Magnus och Peppes podcast i sökrutan. Eller NPR eller Trumpcast eller Sommar i P1 eller ni fattar. När ni sedan klickar på podden öppnas den automatiskt i telefonens egen podcastapp Podcaster. Eller så laddar ni ner appen Acast och lyssnar genom den. Lätt som en plätt när man väl börjar. Det sagt spelade Maggie och jag in en podd igår. Vi pratade om övervakningssamhället och den falska känslan av trygghet, om faktamotstånd, om läsförståelse, om sprithets, om Crimetime Gotland, om hur det är att hålla i trådarna på Nyhetsmorgon och såklart om Anders Borgs snopp. Som vanligt kostar podden 86 cent (tack alla ni som betalar för innehåll!) eller att ni sprider ordet om den.