Det här är en icke-fråga, men på den här bloggen blandar vi friskt högt och lågt. I går pratade Magnus och jag nämligen om hur länge en ska bo utomlands för att det ska räknas att hen verkligen bott utomlands. Inte bara turistat. Det finns såklart inget korrekt svar på den frågan, vissa stater räknar väl med ett byråkratiskt år, turister kan hyra en lägenhet i en månad i en stad och sedan säga att hen bott där och kanske ha gjort det, men  för att komma in och på riktigt fatta en kultur kan det väl ta minst fem-tio eller varför inte tjugo år. Speciellt om en bor i ett land med ett nytt språk och kultur att lära sig. Tänker att bara för att jag hyrt ett lägenhet i Rio för ett par månader eller stannar i Thailand i fyra veckor betyder inte att jag verkligen bott där. Jag funderade på det här igår när vi hämtade Vidde på skolan och flera mammor och pappor jag inte hade en aning om vem de var önskade mig välkommen tillbaka. Jag hade alltså varit borta i en vecka, men ändå ville folk fråga hur jag hade haft det och säga att det varit tomt utan mig. Otroligt gulligt, men jag blev lite ställd för jag visste inte riktigt hur jag skulle svara annat än att det var kul att vara tillbaka. Det räckte såklart som svar, men inte sällan känner jag att jag ligger på en kulturell frekvens som skiljer sig pyttelite från de amerikanska föräldrarnas. Detta efter snart fem år i L.A. Hur länge har ni bott utomlands? Och när räknas det som att man verkligen BOTT på en plats.

"Peppe flög premium class. Därmed tog hon ett kliv upp på klasstegen, lagom till Göteborgs svar på Comic Con – Bokmässan, där finlandssvenska komikerduon Ted och Kaj inte sågs mingla. I USA sköts närmare 60 personer ihjäl i Las Vegas utan att det på något sätt var att betraktas som ett terrorattentat. I media begås nämligen bara terror av rasifierade. Övriga extrema våldshandlingar begås av en sorts ensamma vargar. Tom Petty dog officiellt medan han fortfarande kämpade för sitt liv och Trump ringar in begreppet "ö" som något som omges av vatten." Detta är Maggans beskrivning av podden. Efteråt slog det mig att kvinnor lider minst lika mycket av psykisk ohälsa som män, men ändå är det uteslutande män som står för masskjutningarna. Jaja lyssna, jag tror att ni kommer att gilla det här avsnittet och så kommer det ju ett nytt nöjesbetonat på fredag morgon. Ett stort TACK till er alla som betalar för innehåll! Och så hyllar vi ordet "nej".

Efter att ha läst Marcus Stenbergs bok "Jag har inte råd" har jag funderat extra mycket på hur vi pratar om pengar. Om hur vissa statussymboler är skämmiga och andra fina. Om hur folk vägrar att säga hur mycket de tjänar, men ändå är noga med att visa det genom dyra konsumtionsprodukter. Eller åtminstone illusionen om att de tjänar bra. För tjänar man mycket pengar är man en lyckad person i vår kultur. Egentligen tycker jag att alla borde vara mycket mer transparenta med sina löner och arvoden. Att jämföra sina lönekvitton på arbetsplatsen gynnar arbetstagarna, detsamma gäller arvoden för frilansare. Vi borde prata om bolån, räntor och försäkringar. Inte se det om ett personligt misslyckande om vi betalar mer än någon annan. Det är nämligen bara de giriga företagens/bankernas fel. Jag fattar att det sittet så djupt i vår kultur att inte prata om pengar att det är svårt att börja, men tänk om vi körde baby steps. Pratade pengar med den närmaste kollegan och familjen om löner, arvoden och priser. Långsamt gjorde det mindre stigmatiserat. Det ska vara fint att prata om pengar. Ibland gör folk faktiskt det. Det krävs minst två händers fingrar (eller någon som kan räkna till tio utan att använda sina händer) för att komma fram till antalet personer som på bokmässan frågade mig om HUR vi kan ha råd att bo i Los Angeles. Jag har ännu inte vant mig vid att redovisa mina inkomster för halvbekanta och svarade: "Alltså ärligt talat, jag vet inte. Vi jobbar. Skriver artiklar, reportage, krönikor, böcker, bloggar, gör podcaster och sånt". Om man enbart använder sig av Instagram som källa ser det kanske inte ut som om vi gör särdeles mycket annat än njuter av Los Angeles, men i verkligheten jobbar jag ganska hårt och tackar ja till det mesta. Lyxen att tacka nej är förresten något vi pratar om i senaste podden. Den ligger uppe nu, bland annat på Acast.

Det känns konstigt att inte skriva någonting alls om massmordet i Las Vegas, samtidigt måste inte alla kommentera allt hela tiden. Kort: Män får ta sig samman och sluta bruka våld mot andra människor (och sig själva). Det finns en koppling till inlägget under om hur nolltolerans mot våld ska gälla i alla situationer. Om vi lär folk prata om sina känslor och uttrycka sina besvikelser annat än genom att göra sig själv och andra illa förvandlas den här världen långsamt till en fredligare plats. Jag säger inte att vi kommer att klara oss undan alla masskjutningar, men nog att alla som inte arbetar aktivt mot våld, också i det lilla, är en del av problemet. Som till exempel pappan på Vidars klass som tycker att pojkar ska reda ut sina problem med knytnävarna. Det kan vara så enkelt att syna sig själv och sina förväntningar på söner, pojkar och män i allmänhet. "Enkelt". Jaja, vi talar mer om detta i Magnus och Peppes podcast som läggs ut senare i dag. Så över till något mycket trevligare. På bokmässan träffade jag två av mina favoritpoddare, journalisterna Nord & Francke som hade satt ihop en lista med olika stilar på mässan. Och jag fick vara med! I mina Blankens-gängor och Anine Bing-skjorta kände jag mig som en power woman. Tycker att min egen prestation (den här gången som moderator och intervjuare) blir så mycket bättre om jag känner mig snygg i min outfit. Och på tal om att köpa kläder så vill jag tipsa om Marcus Stenbergs "Jag har inte råd". Marcus och jag är kolleger på Bokhora, men det var första gången jag träffade honom på bokmässan. Passade på att göra en intervju och vill också i det här forumet tipsa om hans bok. Så bra om att bli lycklig av att ha råd, om besök i andra samhällsklasser än ens egen och självutlämnande om privatekonomi. Kommer givetvis att prata om den i Mellan raderna-podden. När jag kom hem väntade familjen på LAX. ÄLSKAR att ha någon som väntar på mig på flygplatser. Och det första jag gjorde imorse var givetvis att åka till stallet på hopplektion. Hade en häst jag inte riktigt klickade med, men tänker att det är bra träning. Det finns ju inga dåliga hästar, bara dåliga ryttare. (Majlis otroligt gulliga tröja kommer från Sture & Lisa).

Nu gubbar och gummor ere GÖTT! Ber om ursäkt för min usla göteborska, jag ska hålla mig till finlandssvenskan och håll mig från att försöka vara roligt genom att imitera dialekter. Har precis kommit tillbaka till Stockholm efter en helg i på bokmässan i Göteborg. Karin och jag har mest gjort seminarier för Natur och kultur, men också hunnit med Schildts & Söderströms och Förlaget. Omöjligt att säga vad som var roligast, men tyckte så väldigt mycket om Patrik Lundberg som skrivit "Facit -konsten att skriva krönikor". Det känns som om vi blev kompisar under den här helgen (eller så är det bara önsketänkande från min sida). Mest av allt har jag givetvis hängt med Karin. Eftersom många frågat hur vi egentligen känner varandra tänkte jag dra den korta versionen här: Vi träffades på Cissans 35-årsfest i Los Angeles och skrattade genast mycket tillsammans. Följande sommar bjöd Karin och hennes man Peter oss över till Lidingö, vi åkte och badade och Magnus sa att vi borde ha en podd om någon vi båda gillade. Vi hade två alternativ: Hästar och böcker. Fick också chansen att moderera ett samtal med Ted och Kaj och umgicks faktiskt med dem både på fredag och lördag kväll. Hade äran att presentera Emma Frans för Ted. På lördagen, alldeles för sent, gick vi till en klubb och dansade som om vi vore tjugo år gamla. Bredvid oss började plötsligt en full kille bli verbalt aggressiv mot en tjej och det sjuka var att vi alla fyra slussades tillbaka till studenttiden då detta var helt normalt och folk sällan ingrep. Vi bara stod och stirrade en en stund. Till slut ingrep jag och efteråt pratade vi om att alla från och med nu, så fort en person är det minsta lilla aggressiv mot någon annan, blixtsnabbt ordnar fram en ordningsvakt som kan slänga ut jäveln. Nolltolerans mot alla former av våld. Kan inte vi komma överens om att alla gör det? Jag har också hängt på mitt fina hotellrum på Gothia Towers (jag är en ocool person som tycker att det är fancy och mysigt att bo på hotell. Beresta och coola människor erkänner ju sällan sånt) tillsammans med Anna F. Och stått på samma hotellrum och sett motdemonstranter kasta vägskyltar på gatan och polisbilar storma förbi i full siren och fart. Fy fasiken så obehagligt det var, grät en skvätt över att det marscherar nazister på våra gator (eller försöker göra det i alla fall). En höjdpunkt var att hålla i en rykande färskt "Mitt Los Angeles" straight outta tryckeriet. Det är en otroligt finkänsla av att hålla i sin bok för första gången. Jag kommer inom kort att bjussa på en rabattkod ifall någon av er är intresseras av att köpa den. Just nu är jag slut som artist och ska snart lägga mig. Imorgon är det väckning klockan 0600 army time och sen bär det av till Los Angeles. Ser fram emot att gosa med familjen. Ser inte fram emot att flyga. HEJDÅ!   Just det, glömde nästa berätta att det första som hände på tåget på väg mot Göteborg var att E-Type hjälpe mig med väskan.

Känner mig som Winona Ryder i "Reality Bites" när jag nyser och ingen här i Stockholm säger prosit. I L.A. är folk nästan besatta av att ropa BLESS YOU om man nyser minsta lilla. I veckan promenerade Magnus och jag hem efter att ha lämnat av Vidar på skolan, ur ett öppet fönster hördes en ordentlig nysning och både Maggan och jag ropade: "Bless you" varav personen i fönstret ropade "Thank you". Fnissade på grund av att det var så gulligt. Har ni sett tv-serien "The Good Place"? Skruvad och väldigt rolig. Kan föreställa mig att den inte är för alla, men tycker själv att den är mycket underhållande. När man ligger vaken på natten hinner man se väldigt mycket på tv. Såg också "What the health" på Netflix och hoppas nu på att alla slentrianätare av kött blir rädda för cancern och slutar äta så mycket kött. Om man bortser från cancerrisken med korv och bacon kändes den ärligt talat så där halv-trovärdig. Här i Stockholm bor jag hos Maggie mamma Diana (älskar henne!) och hon råkar vara kattvakt den här veckan. Det har lett till att jag nu är kattmänniska. Maken till kelsjuk katt får man leta efter. En av mina allra bästa vänner Karine hälsade på i Stockholm igår (tog bilder med systemkameran, lägger upp senare). Hon ville besöka slottet och eftersom Karine alltid får som hon vill gjorde vi det. Det var första gången för mig och måste väl erkänna att det är en ganska pampig byggnad. Hittade också ett vykort på någon som måste vara en förfader till en kille jag var kär i en gång i tiden. Nu får det ändå räcka med Stockholm. Ska luncha med Swanberg och drar sedan till Göteborg för lite bokmässeri.  

Kulturjournalisternas förakt, män som skriver om sina snoppar och snubbar som skriver en bok där huvudpersonen skriver en bok. Män som beställer stor snoppkorv av hårdrockare. Patrik Lundberg lär oss skriva krönikör, Johannes Ekholm splittrar Karins och mina åsikter med sin generationsroman "Kärlek liksom". Är det ett mästerverk eller kejsarens nya kläder? Bosse Hellsten försöker med Jökel förföra mig med sin isländska saga, det eviga kuktjatet kvarstår ändå. I samarbete med förlaget Förlaget. Förresten, om ni har vägarna förbi Förlagets monter på bokmässan ska ni passa på att köpa t-shirten med Tove Janssons illustration där Hitler gapar efter mer kaka.  

Jag har varit vaken sen klockan tre imorse så jag kanske inte kommer med den smartaste analysen, men kan inte hålla mig. Får väl pudla om det blir fel. Förresten, det är så underskattat att pudla och be om ursäkt! Alla borde lära sig att göra det istället för att tro att man lättast tar sig ur ett misstag genom att förneka det. Detta har hänt: Mia Skäringer gör en parodi på Isabella Löwengrips reklam för barnvagnar. Allt detta utspelar sig på Instagram. Allt utspelar sig nuförtiden på Insta Löwengrip blir sårad och tycker att Skäringer pissar på systerskapet. Skäringen svarar att riktigt jämställdhet handlar om att få skoja om både kvinnor och män. Jag tycker att det blir lite pojken som ropade på varg om man varje gång man blir kritiserad av en annan kvinna kallar det antifeminism eller att skita i systerskapet (lex Hannah och Amanda). Systerskapet handlar om att man ska få kritisera andra kvinnors handlingar, ge sina systrar dåliga recensioner och säga till på skarpen när man tycker att de gör fel. OCKSÅ! Alla kvinnor måste inte ständigt hylla och krama varandra. Läs mer om detta på Cissi Wallins Insta (såklart Insta). I senaste podden talar Magnus och jag om makten som influencers har. Att de indirekt säljer det som följarna uppfattar som privatliv och personlighet. Följarna uppfattar influencern som en kompis och klart som fan att man hellre köper en grej som en kompis tipsat om än något från en random reklam. Frågan är bara, när är influencern ett varumärke och när är hen en privatperson. Om privatlivet och varumärket fått ett kapitalistiskt kärleksbarn, heter hen då Influencer? Just detta, Skäringer och Löwengrip,  talar vi om i senaste podden. LYSSNA! I evigheternas evighet kan vi debattera om VAD man får skämta om (välkomna alla vita komikermän som svarar: ALLT! eftersom den största diskrimineringen de utsatts för är handlar om kvinnor som inte haft lust att ligga med dem), men så här tycker jag: Det är roligt när man sparkar uppåt och skämtar om sånt som kniper till lite, som till exempel konsumtionssamhället och att sälja en barnvagn för varje tillfälle, men det är inte lika roligt att skoja om kvinnors kroppar. Hanna skriver om just detta här. Vad som är att sparka uppåt i just Löwengrip/Skäringer-affären är lite oklart för mig, men jag lutar nog mot att Skäringen är på vippen att sparka neråt. Hennes kulturella kapital är skyhögt, skådespelare, komiker, skribent, programledare och what not. Det går visserligen bra för Löwengrip, Nordens största blogg läste jag nånstans, men att ha byggt upp ett företag på sina influencerskills räknas inte ännu som högt kulturellt kapital. Eller vad tycker ni? Jag ska nu duscha av mig den här vidriga vakennatten och träffa Karin J för att planera våra uppträdanden på bokmässan.

Tio timmar i ett flyg UTAN barn och I premium gör en människa mycket fräschare, eller fräsch är nog inte ordet som bäst beskriver mig just nu, än med barn och utan premium. Att det dessutom tog en halvtimme för mig från att vi landat till jag steg på röda linjen på Centralen och en kvart senare var framme på Östermalm är snarast ett mirakel. Kommer en igenom tullen på LAX på mindre än två timmar är det great success. Kan ju inte påstå att det var lätt att lämna en gråtande Vidar tillsammans med resten av familjen och ensam gå in på flygplatsen. Rak i ryggen, Öhman! Inte gråta! Sen släppte ångesten lite när jag fick mig ett glas vin i loungen. Känner mig alltid som en bluff när jag får besöka flygplanslounger. Som om alla andra är superkända filmstjärnor som VET att jag bluffat in mig. Textade med Magnus som mest tyckte jag var bortskämd och han hade kanske en liten poäng i det, men det hjälpte min ångest. Nu ligger jag på min svärmors säng i Stockholm med magen full av rådbrödsmackor. Det känns som om jag borde jobba för att liksom kompensera att jag har det så bra, men känner också hur jetlaggen långsamt kryper på mig. Catariina skriver om den där skavande känslan av att man borde prestera hela tiden. Har hög igenkänning på den.     Tack förresten för alla era svar på inlägget under! Jag har fnissat för att ni är så roliga, skrivit ner podcaster ni tipsat om och glatt mig åt att flera av er hittat hit via Mellan raderna. Så glad över att ni svarat på frågorna!

I veckans podd talar vi om min ångest över att åka till Stockholm utan familjen, om Kanye West och Kim Kardashians surrogatbarn, om Trumps krigsförklaring gentemot Nordkorea, om vad som är värre: att förlora San Francisco eller Los Angeles (svar: Los Angeles), om Mia Skäringens skämt som gjorde Isabella Löwengrip sur, och om idrottsmän som går ner på knä för att protestera mot polisvåld. Ett riktigt bra avsnitt om jag får säga det själv.