Så fort jag har en timme över (det blir alltid så lite tid att blogga när vi har gäster) ska jag skriva om #metoo om Cissi Wallin som outar Fredrik Virtanen och Lulu Carter om Martin Timell och om detta är de två första dominobrickorna. Men först podden. Så här skriver Magnus: "An efter som fler och fler av Weinsteins offer ger sig till känna, är Hollywood i övrigt fullt upptagen med att två sina händer i slamsorna av den fallna producenten. Filmakademin låtsas plötsligt se allvarligt på den skit de under åratal gnidit in sig i. Kollegor är chockade över odören och som i ett trollslag styrs nu branschen av korgossar och keruber. Värt att notera är att inte fler kvinnor har erbjudits höga positioner i Hollywood på grund av detta trots att de har en 0%-ig sannolikhet att ertappas med att onanera då de utför intervjuer. I Asien tvingas fortfarande små barn att ta "anställning" vid textilfabriker för att vi ska erbjudas snygga, billiga kläder av tveksam kvalitet i hopp om kunna mäta oss med de vackra och framgångsrika människorna som just nu, i Hollywood, är i chock för att en farbror de känner betett sig sexistiskt. Allt detta sker i samma värld där porrkungen Larry Flynt, i trogen vildvästern-anda, satt ett pris på presidentens huvud. 10 miljoner dollar erbjuder han. Kul när folk är engagerade mot Trump men mitt förslag är att han donerar de pengarna till våldtäktsoffer istället. Jag menar, om han vill städa upp bland republiker och kungadömen så kan han börja med det han själv skapat. Vi har demokratin till hjälp till det andra."

Sonja och jag har hängt på stranden i eftermiddagsljus. Vi delade i smyg en liten burk bubblig rosé och talade och talade och talade. Vanligtvis är ju Maggan och jag aldrig nere på stranden, men jag slogs igen av hur dumt det är. Det ÄR nämligen magiskt med vågorna som rullar in och ljuset som är varmt och lite disigt.   Imorse när vi vaknade tog vi en lång promenad kring runt NoMo där de rika människorna bor. Jag visade Sonja sextonde gatan som redan nu är en spökgata och kommer att bli värre/bättre ju närmare Halloween vi rör oss. På vägen hem stannade vi på Primo Passo och köpte kaffe och croissanter med oss hem. Tyckte att jag såg en jättekänd skådespelare, men kunde givetvis inte placera henne. På eftermiddagen cyklade vi till Venice. Våra snälla grannar lånade ut sina cyklar till oss, Vidde tjatade med sig i sista stund och vid lunch ungefär drog vi iväg. Detta är ett starkt tips för när ni besöker staden. Om just våra grannar inte vill låna ut sina cyklar kan ni hyra såna på stranden och sen trampa iväg. Det tar, beroende på antal barn med har med sig, ca tjugo minuter och på vägen cyklar en förbi Santa Monica Pier, Muscle Beach, Venice Boardwalk, skejtramperna och en massa annat fint och sevärt.   Innan vi cyklade tillbaka svängde vi in till kanalerna i Venice. OBS förbjudet att cykla där, men vi ledde hojarna och kollade in fina hus.

Jag läste en artikel där det stod att unga människor allt oftare tycker det är osmakligt med jättestora, flådiga hus och folk som skryter med hur mycket saker de äger. Makes sense. Under en period lyssnade jag på podden "The Minimalists" som pratade om hur livet utan grejer och om hur det nästan är beroendeframkallande att leva med så få egendomar som möjligt. Medelhushållet i USA har 300 000 grejer. 300 000! Minimalisterna pratar också om 30-dagars utmaningen där man gör av med en sak den första dagen, två den andra, tre den tredje och så vidare. Alla fysiska saker räknas: kläder, elektronik, prydnader etc. De har en Facebookgrupp med över 100 000 medlemmar där folk diskuterar om attleva på så lite som möjligt, två tallrikar, tyg istället för toapapper, nej till presenter på barnens födelsedagar, ge bort alla böcker och så vidare. Att släppa tanken om att materiella ting gör en lycklig. Det här får en ju att tänka på Mari Kondo som skriver om att man bara ska behålla grejer som gör en genuint lycklig. Och jag skriver under allt detta, tycker det är bra att se över sin konsumtion och att livet är lättare med färre grejer. Däremot kunde jag inte låta bli att störa mig på lite Minimalisterna. Delvis för att de lät så jäkla självgoda i podden, men också för att deras rörelse smått påminner om en sekt. Plus: Är det inte inte bättre att använda slut sina grejer, ge bort dem som presenter eller sälja dem istället för att slänga bort dem? Att folk köper och äger för mycket grejer för att det ska vara bra för dem själva och miljön stämmer ju. Samtidigt känns Minimalisterna som ett så typiskt vitt medelklassprojekt som till stor del handlar om positionering och identitetsskapande. Och jag fattar ju att man KAN vara både positionerande och göra en bra sak för miljön. Men ändå. Äsch.

Du är min destination? Avsnittet ligger ute! Vi pratar ombokmässan och nazisterna, medelålders män som blir nykära i mycket yngre kvinnor och skriver om det på sociala medier. En djupdykning i Adrian Pereras "White Monkey", om Jessa Crispins "Därför är jag inte feminist". Är ett sminkintresse feminism eller att ta hand om sig själv? Är det en feministisk handling att vara VD?. Karin kritiserar också mina val av instagrammotiv. I samarbete med Förlaget.

SOM jag har längtat efter den här dagen! En av mina bästa vänner Sonja kom på besök och det tog bara fyra år av intensivt tjatande från min sida. Hon anlände igår vid tio på kvällen och för att jag är den kvällströtta småbarnsmamman jag är hade jag satt på telefonens alarm så att jag inte skulle sova mig igenom hennes diskreta knackningar på dörren. Följande morgon tog vi ett dopp i poolen, drack en stor mängd kaffe och promenerade sedan upp till The Courtyard Kitchen för att äta frukost.   Med oss hade vi såklart den vanliga possen: Magnus Vidar och Majlis, men också våra kompisar Hannu, Lilli och Felix. Majlis hade den goda smaken att sova sig igenom 80 procent av frukosten. Jag åt givetvis pocherade ägg. Här lutade sig Lilli mot mig och teaterviskade att mannen som läser New York Times i bordet bakom oss varit med i The Bold and The Beautiful. Vidar, trots sin storebrorsposition, behövde lite kärlek och omtanke. Sen fick han spela Hungry Shark på min telefon och kände sig mycket bättre. Sen tog Sonja och jag en promenad på stan och pratade oavbrutet i ca tre timmar. Nu är det fritid en stund (jag jobbar och Sonja gick ner till poolen) och sen tänker jag mig en sväng till stranden. Alla vet ju att stranden är bäst efter klockan fyra på eftermiddagen.  

Min favorithäst Tony mår mycket bättre och är snart redo för att gå på lektion. Mycket glad över detta. Tills dess fortsätter jag att rida krutdurken Gunner. Min strategi är att ha en favorithäst som nästan ingen annan vill rida, på så viss behöver jag inte konkurrera om den inför ridlektionen. Just nu går det ett rykte om att Gunner är helt galen och opålitlig och trots att jag vet att det inte riktigt är sant gör jag ingenting för att stoppa dessa fake news. via GIPHY Vad är då skillnaden mellan att rida på lektion i Finland och att göra det i USA? Nu är det ju väldigt länge sedan jag red regelbundet i Finland och mellan det och i dag red och tävlade jag ju en del i Buenos Aires. Min information är med andra ord inte den färskaste. Frida som red på lektion i somras i Stockholm sade att en stor skillnad är att en hemma i Sverige fokuserar med på att hästen ska se snygg ut, medan en på våra lektioner här i Topanga satsar våra instruktörer på att vi ska sitta perfekt på hästryggen och att det i längden gör att hästen också ser bra ut. Okej, GROV generalisering som enbart är baserad på egna erfarenheter och hörsägen.   Det som många verkar tro, men som inte alls stämmer, är att man här i L.A. bara stiger ur sin Tesla och sitter upp på en färdigryktad och -sadlad häst. Här tillbringar vi minst en halvtimme före och efter lektionen med att ordna med hästarna. Förutom är hästar är magiska varelser som gör mig lycklig bara av att vara nära dem är det otroligt fint att känna ett perfekt samspel när en sitter på hästryggen. Mina instruktörer är också så fruktansvärt duktiga. De kan säga nåt i stil med "Flytta din fot fem centimeter bakåt" eller "Lyft din högra hand en aning" och plötsligt har den pyttelilla justeringen gjort att allt är perfekt (för en kort stund i alla fall). Det finns något oerhört tillfredsställande att känna att jag fortfarande lär mig något nytt varje gång. via GIPHY Jag var ju mer eller mindre ett barn när jag aktivt hängde i stallet i Finland och utsätts därmed inte för samma hierarkier, de finns dock kvar. Ridinstruktörer, stallmästare, hästskötare och elever har alla olika positioneringar i stallvärlden. När man träffar samma människor i det civila är det ofta lite konstigt eftersom man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till dem i en helt annan kontext än stallet.

Riktigt, riktigt bra avsnitt eller som Maggan skulle säga det: "Drygt en vecka har gått sedan världen fick lära om mogulen Harvey Weinsteins övergrepp och utnyttjande av unga kvinnor. Det kallas för underhållningsbranschens mest välkända hemlighet. Ett större mysterium kan tyckas vara frånvaron av Hollywood-männens offentliga stöd till dessa kvinnor under hela den här katastrofen. I tisdags sågs Ben Affleck visserligen vifta med sina känslor lagom till att orkanen Harvey självupplösts. Föga övertygande. Mer övertygande framstod Eminem i sin skoningslösa freestyle-attack mot Donald Trump där censur-maskinen gick varm. Cissi Wallin pratar PK, vassa svenska komiker och om ”kollegan” som tog henne på baken sekunderna innan hon skulle upp på scenen. Anna Book är årets Biggest loser och tycker att Nyhetsmorgons intervju båda var bra och dålig. Trevlig helg!"  

Fram tills i dag visste jag inte vad jag skulle kalla Majlis ålder, ordet toddler på engelska är ju perfekt. Men på svenska? Lyckligtvis lunchade jag med Johis och Benjamin och fick lära mig att ordet jag letar efter är palt. Ett barn som är äldre än baby, men lite för litet för att kallas småbarn. PALT. Där ser man.  

I dag spelade vi in Mellan raderna (Maggan klipper den snabbt som blixten, hoppas jag) och pratade om bokmässans nazister, om Adrian Pereras utmärkta diktbok "White Monkey" (snygg och mycket bra, en perfekt presentbok, varför inte ta med den istället för en blombukett eller en flaska vin nästa gång du går på middag?), Jessa Crispins "Därför är jag inte feminist" och så pratade vi om Instagrambilder. Min spaning är att Instagram vid sidan om estetiska bilder nuförtiden också är ett politiskt verktyg där texterna får ta allt mer plats. Plattformen har breddats och bra det.      I podden framförde också Karin en viss kritik gentemot palmerna i mitt Instagramflöde (det är tydligen så tråkigt att klockorna stannar) och det fick mig att a) fundera på vad som själv får mig att trycka på hjärtat i mitt flöde. Jag gillar ofta människor framför bilder, alltså lägger en kompis upp en bild fattar jag inte varför jag inte skulle gilla den. Men gillar också bilder som berättar en historia och bilder som har en tanke bakom sig, men som inte är formulär A1 eller en kopia på bilder som redan lagts ut tusentals gånger (jag ser på dig matbordet fotat uppifrån. Det sagt kan man såklart fota ett matbord uppifrån på ett originellt sätt också). Gillar också humorkonton och faktiskt politiska konton. Avföljer oftast konton som är halvtråkiga och som jag inte minns om jag känner personen som har dem. Äh, egentligen tror jag att jag har en ganska låg instagramtröskel. Tycker kanske det är lite onödigt med femtio taggar om man nu inte driver ett extremt nischat konto, men vem är jag att döma. Oftast lägger jag själv upp bilder som gör mig glad och tänker att många andra är lika naiva jävlar som jag. Här har jag precis sprungit och är... GLAD! I Magnus och Peppes podcast pratade vi för några avsnitt sedan om Instaggram detta och hänvisade till en undersökning som handlade om att människor mest stör sig på vänner som har en helt annan personlighet på sociala medier än vad de har i verkligheten. På plats två kom par som tutade ut sin kärlek i varje inlägg #LOVE. Känner ni starkt gentemot fenomen som palmer, solnedgångar, barn, kroppar eller annan överflödighet på Insta? Och vilka konton rekommenderar ni?

Häng med trots att mitt resonemang om att extremhögern kidnappat ordet "yttrandefrihet" åtminstone här i USA kanske känns lite flummigt, för den lyfter det. Magnus och jag debatterar bristen på kvinnor i Yles uppräkning av idrottspersoner genom Finlands historia, män som hotar kvinnor pga av hår på benen, vi talar om att call out sexism och USA:s tull på Arlanda. Och TACK för att ni betalar för innehåll! Nytt avsnitt med kändisgäst på fredagen. "Är ni med på det att kalla rasister och rasistisk propaganda för ”alternativ höger” och ”alternativ media” är som att kalla ättestupan för ”alternativ äldrevård”. Ska vi kanske börja se saker och företeelser för vad de är? Som när Arvida Byström hotades med våldtäkt för att hon poserat på bild med hår på benen. Män som hotar på Insta är en sak, men vi som inte tar ett kollektivt ansvar för gruppen män genom att skälla ifrån, kliva emellan eller offentligt ge vårt stöd till utsatta kvinnor – Det är vi som tillåter och gör hoten, morden, trakasserierna, våldtäkterna mm möjliga. Vi är medskyldiga därför att vi bara står och tittar på. Det tjänar ingenting till att vi blir arga när stympade kvinnokroppar fiskas upp ur havet, det är ett hån att vi låtsas förfasas av brutaliteten, om vi aldrig bett någon hålla käften när de snackat skit eller betett sig hotfullt."