För ett år sedan meddelade min kropp att hon var på väg. Vi släppte av Vidar hos en kompis och körde in till Silver Lake precis när solen gick upp. Jag hade jäkligt ont i ungefär fyra timmar, råmade som en ko, bytte ställning och sen ploppade hon ut i ett badkar. Jag förlorade alldeles för mycket blod, vi beställde thai take out och körde sedan hem när solen gick ner i Stilla havet. Älskade lilla Majlis så glad och så arg, aldrig mittemellan. Jag är säker på att vi skulle ha haft ett bra liv också utan ett andra barn, men är så tacksam över att få ha henne i våra liv. Vidar är galen i sin lillasyster (i hemlighet tror jag att han ser henne som sitt, Magnus och mitt husdjur. Kompensation för katten han tjatat om). Både längtar och fasar inför att hon ska bli vuxen och vi ska sitta och äta middagar tillsammans och diskutera helt irrelevanta och mycket viktiga saker, skratta och låtsasbråka. Hoppas att vi blir en sån familj. Vill också att hon ska vara så här liten och gosig en stund till.

Hej från köksbordet! Här sitter jag och tycker synd om mig själv för att jag är så trött och Majlis får spel om jag sätter ner henne på golvet (9 av 10 inlägg är skrivna med henne på armen) och det skulle väl vara helt okej, men jag vill inte att de andra vaknar (speciellt inte Sonja). Och så fick jag en jättestor skattesmäll och är förkyld och en person jag ska intervjua spelar diva och är plötsligt svår att få tag på. Folk är äckliga antifeminister. Och jag glömmer hela tiden saker jag borde göra. Det finns mer: Jag tog fel på dagarna så matleveransen som skulle ha kommit igår kväll kommer att komma först ikväll och Magnus kommer att påpeka hur sjuukt slarvig jag är och tycka att jag inte kan göra någonting rätt som inte har med skriva att göra. Och kaffet är slut. Jaja, nu ändrar vi attityd och fokuserar på trevligare saker. ALLT är ju inte dåligt. I onsdags åkte vi ut till Malibu bara för att Sonja skulle få se den delen av Los Angeles (och vi skulle kunna beställa plättar och låtsas att de var till Majlis).   På bilden ovan står Sonja och försöker förstå hur surfarna kan dela på en våg utan att krocka in i varandra. Väldigt imponerande. Pratade för länge sen med en kille som förklarade att det finns en strikt hierarki i surfvärlden. Där seniorerna har första tjing på en bra våg, och gud nåde dig om du som newbie försöker norpa den. Senare i dag ska vi fira Majlis födelsedag (hon fyller egentligen den 22.10 FATTA att jag ännu var gravid för ett år sedan!) så nu måste jag pysa för att styra upp lite grejer.

Johanna ställde en jättebra fråga om hur de amerikanska skolorna jobbar med läsning. Ungefär så här går det till i Santa Monica. Vidar går i en skola som satsar väldigt mycket på läsning, skrivning och på individuell utveckling. Tanken är läxorna ska bli mer levande än statiska. Läraren försöker välja ut böcker som passar specifika barn i klassen (Vidar kommer ofta hem med böcker om spindlar och hajar). Skolan använder sig av en metod som kallas DIG (Differentiated Individual Growth). För tillfället är de inne i en vecka som fokuserar på skrivning och eleverna får förslag på uppgifter att göra i samband med skrivningen, dessa kan alltså vara i stil med:

1. Skriv ett brev till en tidigare lärare och berätta hur det är att gå i andra klass.
2. Skriv en dikt.
3. Skriv så många ord du kommer på som börjar med th.
4. Intervjua någon hemma och skriva ner den.

Läsningsuppgifterna kan vara så här:

1. Läs högt för din syster.
2. Läs och berätta sedan om huvudpersonen i boken.
3. Läs och berätta om vad du tänkte om en händelse i boken.
4. Läs en bok och rita huvudkaraktären.

Två DIGs i veckan. Plus läsa 20 minuter varje dag.

Det här är ett kommersiellt samarbete med Sambla

En av mina målsättningar den här hösten har varit att bli bättre på ekonomi. Det innebär i praktiken att gå igenom våra lån, börja fondspara för barnen och på det stora hela inte falla i koma av ren tristess när någon börjar tala om ekonomi, lån och räntor. Ärligt talat har jag skämts lite för mitt ointresse och kanske främst okunskap i det här området. I höst har jag därför också gått med i några Facebookgrupper för kvinnor fokuserade på ekonomi (Economista och Fyrkista) och försökt förstå olika tjänster och banker. Eftersom jag är en del lat och en annan del ointresserad har jag aldrig bytt bank eller ens kollat upp vad andra banker erbjuder. Lyckligtvis finns det nu för tiden enklare sätt än att boka möten på en handfull olika banker. Det här inlägget görs i samarbete med Sambla. Sambla  är en jämförelsesajt för lån. Affärsidén är följande: Sambla konkurrenssätter bankerna (upp till 20 stycken) och förhandlar fram den förmånligaste räntan på ett banklån. Här kan du också baka ihop smålån till ett stort för att få ner månadskostnaderna (banker och långivare sätter räntan individuellt vid varje låneansökan). Det enda du behöver göra är en kostnadsfri ansökan om ett nytt lån som motsvarar totalbeloppet av alla dina mindre lån och krediter. Du kan låna mellan 5 000 - 500 000 kr med ränta från 2,95 procent. Sambla har för övrigt fått toppoäng på Trustpilot. Inom 24 timmar får du ett antal bud från Samblas samarbetsbanker och du får själv välja ut det du tycker är bäst. Exakt hur många lån du får välja på beror på din kreditvärdighet. Om du till exempel har betalningsanmärkningar blir buden inte lika många eftersom många banker inte accepterar det. Även om du har en låg inkomst kan du få färre bud eftersom vissa banker har lite högre inkomstkrav, men om du saknar anmärkningar och har en hyfsad lön blir buden många. Jaja, ni fattar såklart. Här är en lista med frågor och svar kring lån och räntor på Sambla.

Varje gång vi har gäster maxar vi själva Los Angeles istället för att leva vardagsliv mellan skola, dator och stall (okej det sista är inte så illa det heller). Ett av mina bästa Los Angeles-tips för folk som inte hatar djur och hav är att åka ut och kolla på delfiner och valar. I sämsta fall ser man bara delfiner och det är ju inte koskit det heller. En båttur på tre timmar kostar knappt tjugo dollar och är lätt värt pengarna. via GIPHY Medan Vidde lärde sig grejer i skolan åkte således Magnus, Sonja, Majlis och jag ut på havet. Det var en av de svalare dagarna, men skönt ändå. Att få uppleva delfinerna som leker och hoppar, som mest ett hundratal, alldeles invid båten är fruktansvärt fint. Att få uppleva det med några av sina favoritmänniskor gjorde utfärden ännu finare.     Majlis hade dessutom den goda smaken att somna halvvägs in så vi lade henne på en bänk inne i båten och turades sedan om att stå ute på däck och spana efter havsdjur. Sonja berättade också ingående om slakten på delfiner i dokumentären The Cove och jag kände att jag borde, men inte riktigt ville se den.   På vägen hem stannade vi på Abbot Kinney och åt lunch på Butcher's Daughter och sen var det bara att hämta upp Vidar från skolan. Ber om ursäkt för tafflig uppdatering, Majlis har sovit dåligt och jag har njutit av varje sekund med Sonja, men det har också gjort mig så fruktansvärt trött. Alltså att vara en god värdinna, mor och flitig frilansare är banne mig en utmanande kombination. Jaja, slut på klagande och mer delfiner.

Så här kommenterar Krister: "Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister vara tysta. ALDRIG!" Män ska givetvis lika lite som kvinnor bli utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Det ÄR fruktansvärt att detta sker. Det som gör mig lite modfälld är att problemet med kvinnors våld/övergrepp gentemot män bara verkar intressera män när mäns våld/övergrepp mot kvinnor diskuteras. Det är som om problemet bara existerar när fokus ligger på kvinnorna. Så kära män som utsätts för detta, jag stöder er kamp, men kan ni ta upp den i andra fall än när det handlar om att flytta fokus från mäns övergrepp på kvinnor?

Tack för det ni berättar i inlägget under! Era historier gjorde mig båda jävligt förbannad, ledsen och fick mig ändå att känna mig stark. Jag vill att ni ska veta att jag läst och tänkt på dem alla, men inte svarat på dem eftersom det känns så futtigt med en liten kommentar från mig när ni skriver om något så viktigt. Jag har också insett att det finns en enorm styrka i att släppa skammen och se att sexuella övergrepp enbart, alltså enbart, är förövarens skam. Jag har känt så mycket skam i mitt liv, att släppa det och förlåta mig själv för det (alltså känt skam för att jag känt skam). Det har också varit så befriande att läsa att fler än jag tvivlat på om ett nyp i baken eller en liten hora-kommentar verkligen räknas som övergrepp (jag ser på dig Elisabet Höglund). Det gör de såklart. Det handlar nämligen om en kultur där kvinnor inte respekteras. Där vi som har möjlighet att säga ifrån ska göra det. Ett sätt är #metoo som visar magnituden av problemet. Har ni förresten läst #ihave där män bekänner sina övergrepp? Jaja, mest av allt ville jag säga tack för att ni skriver.

Precis som alla andra kvinnor i mitt flöde skrev jag också #metoo i sociala medier. Inte alla män, men alla kvinnor. Jag känner ingen kvinna som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp av män. Det kan vara allt mellan ett nyp i rumpan eller regelrätt våldtäkt. Alla vet och alla har erfarenheter. Att som Cissi Wallin och Lulu Carter gå ut och namnge männen som begått övergrepp på dem är modigt. Det finns en chans att andra kommer att komma ut med specifika personer, som det gick i Weinstein-fallet, men sannolikt kommer folk bara att säga att det hänt dem också, men inte nämna några namn. Det är fortfarande för riskabelt att hänga ut männen. Varför det? Jo, för att snubbarna fortfarande har så mycket makt. Wallin och Carter kommer att vara ganska ensamma. Ingen ska naturligtvis skammas för det här. Det ska inte vara offrets ansvar att lösa problemet eller konfrontera männen och ta konsekvenserna. Det är bara ytterligare ett tecken på patriarkatet. Det som jag önskar att nu ska hända är att alla de män som nu ropar "inte alla män!" istället för att sätta fokus på sin oskuld börjar säga till när deras vänner, släktingar och kolleger beter sig sexistiskt. Att vara tyst är medgivande. Och trots att polaren är en "bra typ" (som till exempel donerar mycket pengar till det demokratiska partiet och stöder kvinnliga presidentkandidater) kan han fortfarande vara en person som begår sexuella trakasserier. Folk kan vara flera saker samtidigt. Man kan inte heller ursäkta övergrepp genom att annars vara en god människa. Så kära män, call them out, som vi säger här i Amerika. DET kan ni göra. Kan inte ni, kvinnor och män, berätta om när ni konfronterade män som betedde sig illa? Som stärkande exempel på hur man kan göra. Inte MÅSTE göra, men kan. Jag kan börja: på en jobbfest kallade en kollega mig hora. Följande dag på jobbet gick jag in på hans avdelning och frågade så högt att precis alla i rummet hörde vad han egentligen menade och krävde sedan en ursäkt av honom.

Jag skulle vilja säga att Sonja och jag tillbringade hela dagen i Koreatown, men sanningen är att vi började med tacos på favoritstället Guisados i Echo Park. Det var infernaliskt varmt och jag hade nyklippt hår. Men sen åkte vi till Koreatown och landade på Olympic Spa där jag tyvärr inte kunde fota, men föreställ er Sonja och mig som varvar olika bassänger med olika bastun i cirka tre timmars tid. Att gå på spa i Koreatown är för övrigt en bra påminnelse om att kvinnokroppen kommer i andra former än den vi ser på reklampelare. Sonja avslutade med en ordentlig helkroppsskrubb, med betoning på hel. Rekommenderas! De koreanska damerna som masserar och skrubbar är traditionellt klädda i svarta underkläder. Alla gäster är nakna. Det finns såklart ingenting sexuellt med det, men det var jag kanske inte tvungen att tillägga. Tycker att spa-konceptet är så jäkla bra. Här finns viloplatser där folk faktiskt ligger och sover, en restaurang (då klär man sig i ljusgräna badrockar) och möjlighet till massage och manikyr. Tempot är lugnt och gästerna uppmanas att tala så tyst som möjligt. Sedan promenerade (!) vi till Korea Plaza som är ett koreanskt köpcenter. Där köpte vi massor av koreanska ansiktsmasker för 1,50 styck och fortsatte sedan till Line Hotel för att ta en drink på takterrassen. Hipsterfaktorn var liiite för hög för att det skulle kännas helt bekvämt, men vi spelade lite pingis för att avdramatisera situationen. Vi avslutade kvällen med en korean bbq och sen var det bara att ta en Lyft hem till Santa Monica. Förresten, om någon av er nu känner att ni MÅSTE åka till Los Angeles vill jag påminna er om att min L.A. guide går att köpa med 25 procents rabatt om ni uppger koden: PEPPE.

Jag önskar SÅ att jag kunde delta i bokmässan i Helsingfors, men det går inte på grund av Los Angeles, distans och ni vet. Om någon av er rör sig där får ni gärna rapportera och berätta om stämningen (den här mässan är till exempel nazistlös säger ryktet) OCH om ni redan nu funderar på julklappar till barn mellan ungefär 3-6 år vill jag tipsa om TACTICs monter OCH Förlagets monter som säljer "Monster på toaletten och andra historier om Kim" både på finska och svenska. Tvekar ni och önskar att någon bläddrade och läste ur boken kan nu trycka på BUU-klubben på svenska Yle imorgon (onsdag). Där utlovas det högläsning och bläddring. Mycket, mycket hedrad och glad för detta.