Här väntar er en riktigt fet podd. I veckans avsnitt diskuterar vi Ted och Kajs "Zoo- virala genier". Vi avhandlar i samband med det olika inkörsportar till litteraturen och nämner "Berts dagbok" (funkar den än i dag?). Det blir en hyllning av David Lagercrantz och "Millennium", ett smakprov på Laura Lindstedts "Oneiron" med stora och små orgasmer, Carolina Hainers "Män visar kuken för mig", Marcus Stenbergs "Jag har inte råd", vilket är den bästa tygkassen, och såklart #metoo I samarbete med Förlaget.

Anna: "Vilka skrivartips skulle du ge för att skriva en riktigt bra artikel (förutom att ha en unik infallsvinkel och kolla upp källorna då)? Brukar du brainstorma för att hitta perspektiv och artikelidéer? Spelar du in eller skriver du ner allt (eller både och) när du intervjuar? Skulle du skriva på ett ofördelaktigt kontrakt med en mediakoncern (fast antar att de flesta vill ha fulla rättigheter över materialet nu, för print, web, osv…)? Har du några tips för att få upp arvodena (de flesta har ju fasta arvoden)? Hur har du satt upp din arbetsplats? Har du några tips för att tex hitta nätverk eller få ett mer socialt liv som skribent (bor i USA) – det kan ju ta dagar innan man pratar med någon (förutom min partner då) om man jobbar hemifrån?! Annars så gillar jag det mesta du skriver om så keep up the good work!" Älskar denna fråga! Som med det mesta i livet blir en ju bättre på någonting ju mer en gör det. Tänker att Malcom Gladwell hade en poäng med sin 10 000-timmarsregel. Gällande skrivandet tycker jag att min hjärna nästan alltid sållar fram en vinkel och den är väl tränad till att göra just det. Jag brukar fundera på vem jag skriver för, vilken målgruppen är, vad som är aktuellt och nytt med personen/fenomenet och till sist vad jag själv tycker är intressantast. När jag sedan gör intervjun(erna) brukar jag ganska snabbt fastna vid något som den jag pratar med säger och bygga själva berättelsen runt det citatet. Jag ser reportage som historier som givetvis ska vara faktamässigt korrekta, men ändå historier som berättas för läsaren. Som journalist är det på mitt ansvar att välja en rättvis och relevant krok och vinkel. Tycker att det finns något magiskt i hur jag kan känna att jag skriver mig in i en återvägsgränd och absolut inte kommer vidare, men låter jag texten vila en stund så dyker det alltid upp en lösning från ett oväntat håll. Älskar när det händer. Enligt erfarenhet är de bästa uppdragsgivarna de som kommer med tydliga önskemål. Inte bara en ungefärlig teckenmängd (händer överraskande ofta). Speciellt när jag jobbar med nya beställare tycker jag att det är viktigt att veta vad de förväntar sig för ton, känsla och helhet. Hur just den uppdragsgivaren jobbar med citat, perspektiv och faktarutor. Tydlighet framförallt så ingen känner att den andra borde kunna läsa tankar. Jag har lärt mig att fråga jättemycket innan jag börjar skriva. När en jobbat för samma tidning en tid behövs det såklart inte lika mycket frågor och instruktioner. Jag brukar alltid skriva för hand och sällan spela in intervjun. Det händer bara vid ytterst enstaka tillfällen. Skriver jag för hand kommer jag ihåg nästan allting som sades och hur det sades och skriver jag ut intervjun samma dag eller följande behöver jag vanligtvis knappt kolla på mina anteckningar. När jag pluggade journalistik på USC sade en av mina professorer att en liten justering av texten ofta kan göra en medioker text till en riktigt bra text. Det tänker jag ofta på när jag känner mig uppgiven. Att det kanske inte alls behövs så mycket arbete för att göra texten bra. En annan bra påminnelse är att tänka att varje stycken ska leda till nästa på ett logiskt sätt. Intervjuade Patrik Lundbergs bok "Facit-konsten att skriva krönikor" där han tipsar om att stryka den första meningen efter att ha skrivit en krönika. Tycker det är ett jätteproblem med så låga arvoden och ofördelaktiga kontrakt. Känner ofta att jag inte kan/har råd att sätta ner tillräckligt mycket tid på en text. Jag försöker ofta förklara det här för uppdragsgivare och inte sällan går de med på att höja arvodet åtminstone lite. Tänker att fråga kostar ingenting-mottot också gäller i mediavärlden. Gällande kontrakten är det tyvärr sällan en kan göra något. Bara bita i det sura äpplet. Jag är jättedålig på att hitta nätverk, men vet att det finns en massa ställen här i L.A. (och säkert resten av USA) som man sitta och jobba på. Folk är ju ganska sociala här och ibland träffar man folk bara genom att ta sig ut genom dörren. En av Maggans bästa vänner här i Santa Monica träffade han på favoritcafé uppe på vår gata. Vill passa på att berätta hur mycket jag älskar att vara frilans! Ska precis skriva på ett kontrakt för ett nytt uppdrag och det riktigt kliar i fingrarna att börja. Det ekonomiska kunde ibland vara bättre (speciellt efter skattesmällen), men gillar också att kavla upp ärmarna och spotta ur mig texter. Vet inte om jag någonsin vill vara anställd igen. Orkade någon av er läsa så här långt?

Hanna: Hej Peppe, Ibland diskuterar jag med folk som säger: Men varför måste det heta feminism? Varför kan vi inte kalla det jämställdhet? Jag veklar ofta in mig i onödigt långa förklaringar. Har du ett kort bra svar? / Hanna Ordet feminism pekar på maktstrukturen. Feminism visar på att kvinnor är strukturellt underordnade män. Vi börjar inte från samma linje där alla är jämlikar och arbetet går ut på att upprätthålla det så. Det feministiska arbetet handlar om att lyfta upp en diskriminerad grupp människor (kön, klass, funktionalitet, sexualitet etc) till samma nivå som den priviligierade gruppen (vita cis-män). Om man bara säger att "alla ska vara lika mycket värda"  eller "jag vill ha jämställdhet" gör vi ingen analys och det är således svårt att kavla upp ärmarna och jobba för det. Feminism är det enda ordet som pekar ut och strävar efter att bryta kvinnors underordning. Jag tänker så här: Feminismen är arbetet, jämställdhet är målet. Vill du förklara lite mer kan du jämföra feminismen med Black Power-rörelsen som handlade om att svarta skulle få samma rättigheter som vita. Ofta benämner man en rörelse efter den grupp som är diskriminerad. Skulle rörelsen ha kallats "Human Power" skulle det ha varit mycket luddigare. Sorry, om det ändå blev långt!

Mitt förlag Schildts & Söderströms säljer svinfina anteckningsböcker på bokmässan i Helsingfors. Böckerna har alla citat av förlagets författare och en grej jag skrev i Livet & Patriarkatet är med: "Jämställdhet kan inte gå för långt, då är det inte längre jämställdhet". Trots alla dessa år som skrivande och publicerad människa blir jag alltid lite generad när jag tänker på att någon kommer att läsa det jag plitat ner. Jag föreställer mig att det kanske är dumt eller fel på nåt sätt, att jag fått allt om bakfoten. I just det fallet är citatet väl ändå ganska okej. Perfekt att skriva ner de första tankarna kring ROMANEN i eller varför inte ge bort som present. Anteckningsböckerna kostar 9 euro styck och finns som sagt hos Schildts & Söderströms i monter 6 m 78. Alla intäkter går till förlaget.

Anna: Har du några tips på vad man kan göra som kvinna i en relation så att man inte behöver ta hela ansvaret för relationens (och mannens) känslomässiga välbefinnande? Eller ska man kanske bara låta det vara? Jag har funderat fruktansvärt mycket på detta och jag vet faktiskt inte vad vi ska göra. Ensam Mamma Röker (tror att jag länkat till henne tidigare) skriver om just detta. OBS lång och väldigt bra inlägg. Citerar några stycken, men läs gärna allt: "Kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få relationen att fungera. Att aktivt sätta sig in i hans hövve, tolka, förstå och rodda. Hon är ett slags emotional-manager för noll kronor." "Problemet kvarstår dessutom även om parterna ”går isär”. Alltså mamman blir ofta satt i en känslomässig gisslansituation där hon upprätthåller pappans relation till barnen. (se ex till barnen: ”Pappa älskar dig jättemycket, men han måste jobba”. Till pappan: ”Kom ihåg att ringa för [insert shorty] fyller år på lördag” etc tec). Antingen roddar hon hans relation till barnen, eller så krossar ”hon” barnens hjärtan. Se framtida blogginlägg för den här avancerade skiten."  "Det som gör det så svårt är att det är så nära. Den lätta vägen är att ojämlikheten förminskas till ett relationsproblem mellan två personer. På slagfältet står hon alltid ensam. Sjunker båten så drunknar de båda."  "Oavsett om du är en man eller en pöjk, en snubbe, en shuno eller kanske en av alla ”sköna dudes” (eventuellt tröttsammaste kategorin i världen), bara ta å fråga dig: Vad gör jag, varje dag, för att göra livet lättare för min partner? Fattar du fortfarande inte? Googla emotional labour.  För jag kan inte leverera en paketlösning på problemet. Jag är också torsk på snubbar trots deras tillkortakommanden. Men steg ett är att identifiera och förstå problemet." "För de heterosexuella kvinnor som trots allt inte orkar suga hans kuk, plocka upp hans strumpor, lyssna på hans känslor och hålla kontakten med hans mamma återstår singellivet. För många är det briljant att utesluta testosteron, sporadisk hårväxt och vardagstjafs. Men för många andra är det inte det. Vi vill ha relationer. Vi vill kunna dela intimitet med män. Och vi gör det på vår egen bekostnad. Det är sjukt kefft att inse att man inte bara gör det som råkar passa bäst i sin egen relation, utan att man är styrd av struktur. " "Anna Jonasdottir skriver: ”Många tror att det här med jämställdheten är ett en gång för alla avklarat kapitel, nu gäller det att var och en gör som hon vill”. Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Deal with it." Ber om ursäkt för denna radda av citat, men Ensam Mamma Röker sätter nämligen fingret på en öm punkt (precis som du i frågan gör, Anna). Kvinnors emotionella arbete visar ej resultat på ett lönekvitto, utan snarare på en välfungerande helhet, åtminstone utåt sett. Det är svårt att mäta all den tid och energi som går åt till att hålla Projekt Familjen rullande. Men vad kan man då göra? Prata och förklara. Jag fattar att det känns sunkigt att vara tvungen att undervisa en vuxen människa om hans egna känslor och i hur en jämlik relation fungerar, men det kan vara en investering i familjen. Ibland landar man i samma konflikt varje gång man försöker föra ett samtal kring relationen och då kan den enda lösningen vara att gå i terapi. Bjuda in en tredje part som är neutral och kanske ser saker man själv inte ser. Plus: ger en verktyg att komma vidare. via GIPHY

Daniela skrev: "Dina bästa knep mot härskartekniker, exempel ur verkliga livet:) tycker jag stöter på dessa hela tiden och aldrig lyckas ta mig ur situationen med flaggan i topp. T.ex. ska gå hem från mötet/kalaset/fika och säger tack för mig, måste åka, hejdå och ingen i rummet reagerar. Jag har inte kommit på någon värdig lösning men efter att jag råkat ut för detta några gånger försöker jag komma ihåg att hojta hejhej, det var kul o ses då någon går hem. Vet inte om detta egentligen är en härskarteknik, det är väl mera fråga om lättja, men jag kom inte på något bättre exempel:)" BRA fråga! Jag är ingen expert, men har såklart också utsatts för härskarteknik. Tänker att det alltid finns alternativet att call them out. Att påpeka då en person inte svarar, talar ner till en ("lilla vän", "flicka lilla", "snälla du"). Härskarteknik handlar väl för det mesta om att, mer eller mindre omedvetet, tysta andra människor. Du behöver inte kavla upp ärmarna och lyfta knytnävarna, men kanske låtsas oförstående och fråga: "Ursäkta, märkte ni inte att jag ropade hej då?" Eller halvskämtsamt: "Är det inte lite oartigt att inte ropa hej då när någon går?" Jag är också en stor förespråkare av vad vi kallar motfrågan. Är det någon som till exempel tycker att du bär på vissa egenskaper för att du är kvinna (koka kaffe, veta allt om barn, tvätt, städning, känslor etc) kan du ställa en genuint intresserad motfråga om varför personen just frågar dig. "Måste fråga dig av ren nyfikenhet, frågar du mig för att jag är kvinna?". Märker du att någon annan bli utsatt är det viktigt (precis som när det handlar om sexism, rasism och andra förtryck) att säga till och stå upp för den. När en utsätts för härskartekniker blir en ofta så chockad och nedstämd att det kan vara svårt att reagera tillräckligt snabbt (dock: övning ger färdighet), då är det skönt att ha en bundsförvant som kan komma in från vänster och ba "ähum, att kalla en vuxen kvinna för flicka lilla är nedsättande, det vet du väl?" och som sagt själv vara den där bundsförvanten, Batman, när härskarteknik utövas. Kom ihåg att det inte är du. OCH håll också ett öga på dig själv så du inte av misstag själv utövar härskarteknik. Ibland gör en det utan att aktivt planera det. De fem härskartekniker enligt Berit Ås:

• Osynliggörande
• Förlöjligande
• Undanhållande av information
• Dubbelbestraffning
• Påförande av skuld och skam

Igår på Sonjas sista dag i L.A. hängde vi en stund på stranden och fick se ett gäng delfiner slå följe med en snubbe som paddlade med sin surfbräda. Living the dream, minst sagt. Tycker att stranden är bäst före klockan elva på förmiddagen och efter klockan fyra på eftermiddagen. Sedan brunchade vi på Cora's Coffee Shoppe (finns som tips i Los Angeles-guiden) och tillbringade resten av dagen vid poolen. Magnus skulle skoja till det och kasta i mig med kläderna på, jag stretade emot och landade först med axeln på bassängkanten och sen i vattnet. Ingen större fara än ett ordentligt köttsår. Spelade tuff och låtsades att det inte alls gjorde ont trots att det gjorde ganska ont. Är man Chuck Norris så är man. Måste spela tuff hela tiden. Sedan tog Sonja en Uber till LAX, Vidar drog på en playdate och resten av oss åkte in till Downtown för att gå på Lakers-matchen. Men hörni, eftersom vi inte längre har gäster den här veckan har jag mer tid att blogga. Ni får gärna komma med önskerubriker eller bara teman. Annars fortsätter jag som förut. Ja och så tycker jag att ni ska lyssna på senaste podden, vi gottar ner oss ordentligt i #MeToo och #Ihave.

Veckans podd! Eller som Magnus formulerade det: "I veckan orsakade #metoo allmänt kalsongbyte i Journalistsverige då shitstormen frigjorde våldtäktsanklagelser riktade mot profilen Fredrik Virtanen. Lyckligtvis fanns det pressetik att tillgå som uppmanade journalisterna att vara restriktiva då de publicerar namn, speciellt då detta speciella fall bedömdes inte ha något allmänintresse. Inget har vi heller läst av Fredrik själv. Däremot visade det sig att Martin Timells svinaktiga beteende hade ett stort allmänintresse – Tur för Aftonbladet ... Alfons-bladet. Tack vare Weinstein så har kvinnor dessutom tydligt fått alldeles för mycket fokus i media under veckan. Detta har effektivt neutraliserats med männens egna #. Där har de "modigt" kunnat erkänna att de som 16 åringar nypt flickor i rumpan i skolan och dansat dirty dancing på disko. I det finska debattprogrammet OBS gjorde man en empirisk studie bland medarbetarna i matkön och kunde konstatera att flera män kände sig oskyldigt utpekade som sexuella rovdjur. Så man lutade sig emot det och en telefonintervju med landsmodern Elisabeth Rehn, känd för stordåd under 90-talet, och diskuterade huruvida kollektivt skuldbeläggande av män är orättvist. Kollektivt trakasserande av kvinnor var inte en tillräckligt het potatis bland YLEs lunchhungriga manliga medarbetare. Och i Los Angeles hade den finska filmen Tom of Finland premiär, starring Pekka Strang. En film att inspireras, lära och varnas av.

Kugge tipsade mig om att e-boken av Livet & Patriarkatet säljs för futtiga 3, 90 på Elisa. Sannerligen ett kap för denna enkla och stundvis roliga OCH personliga guide kring feminism, patriarkat och svar på tal. Kanske en tidig julklapp eller farsdagspresent? Just saying.

Ettåringar har ju inte världens bästa koll på hur man firar födelsedag så vi beslöt oss för att göra det smått och oansenligt i en av sviterna på Staples Center där Lakers spelade hemmamatch. Nä, det var vår kompis Cory som OCKSÅ fyllde år och hade bjudit några av sina bästa vänner att kolla på matchen i en av boxarna på Staples Center. Väldigt kul och lyxigt, nu när vi vet hur de förmögna lever blir det svårt att gå tillbaka till vårt riktiga liv. Lakers förlorade, men vi var glada ändå.