Majlis ett åååååår!

För ett år sedan meddelade min kropp att hon var på väg. Vi släppte av Vidar hos en kompis och körde in till Silver Lake precis när solen gick upp. Jag hade jäkligt ont i ungefär fyra timmar, råmade som en ko, bytte ställning och sen ploppade hon ut i ett badkar. Jag förlorade alldeles för mycket blod, vi beställde thai take out och körde sedan hem när solen gick ner i Stilla havet. Älskade lilla Majlis så glad och så arg, aldrig mittemellan. Jag är säker på att vi skulle ha haft ett bra liv också utan ett andra barn, men är så tacksam över att få ha henne i våra liv. Vidar är galen i sin lillasyster (i hemlighet tror jag att han ser henne som sitt, Magnus och mitt husdjur. Kompensation för katten han tjatat om). Både längtar och fasar inför att hon ska bli vuxen och vi ska sitta och äta middagar tillsammans och diskutera helt irrelevanta och mycket viktiga saker, skratta och låtsasbråka. Hoppas att vi blir en sån familj. Vill också att hon ska vara så här liten och gosig en stund till.