Hej från sjukstugan! Min syrra och hennes familj hämtade inte bara julstämning och rågbröd med sig från Finland, utan också nåt slags sjukdom som plikttroget arbetat sig igenom varje familjemedlen. De svagaste har inlett med feber och sedan en liten kräkning, medan de starka (jag) nöjer oss med vanliga förkylningssymtom. Jag vägrade imorse att acceptera tecknen på krasslighet och drog iväg på en cykelutfärd till Venice med våra gäster Tommy och Linnéa, deras barn och Vidar. Det visade sig såklart vara en dålig idé (trots den vanligt snygga utsikten från strandpromenaden) och jag mådde ganska dåligt på vägen tillbaka. Feberfrossa och sjukdomsångest. Om man ska se det från den ljusa sidan är sjuåringar överraskande bra cykelsällskap. Stort plus för att Vidar ÄLSKAR att cykla. Jag älskar att han får motion och frisk luft genom att göra något han verkligen njuter av. Win win. På den sämre sidan är att jag däckade så fort vi kom hem. Ska kurera mig med amerikansk dundermedicin och vila. Eftersom jag har sagt att det ska bli outfitbilder hela januari, och INTE tänker vara en svikare, ragglade jag hem och bad Maggan fota mig i min cykelutstyrsel. Det är med andra ord sneakers och leggings (Kenzas samarbete) från Puma, en tröja jag lånade av Tommy när jag frös som mest (under det en tröja från Anine Bing och en t-shirt från Everlane). Inte mer avancerat än så. Däremot måste jag erkänna att det är ganska kul med dessa bilder.  

Mina nyårslöften är inte mer avancerade än att organisera upp mitt arbete så jag lägger ner mest tid på det jag tjänar mest på och således kan frigöra lite tid för att a) ta det lugnt b) skriva kreativt. Och att varje dag i januari ta en outfit-bild. I vanliga fall är jag svindålig på att följa upp bloggutmaningar, jag känner mig låst och blir fort frustrerad, vill slå mig från från förväntningarna. Jag tänker ändå att det ibland är hälsosamt att stiga ur sin uppfattning om sig själv. Liksom utmana sin självbild, vare sig det handlar om att man tror att man är rädd för höjder, är omusikalisk eller inte passar i kjol. Därför ska jag göra mitt yttersta för att både leva upp till mina nyårslöften och bloggutmaning. Tror att hemligheten med att få ett nyårslöfte att hålla är att köra samma taktik som Anonyma Alkoholister. Att ta en dag, en timme eller till och med en minut åt gången. Inte se hela sitt liv framför sig, utan bara fokusera på att träna i dag, eller ta en tupplur varje eftermiddag, eller äta fler mackor eller oftare ge sig själv komplimanger eller vad man nu lovat JUST NU. Blir perspektivet för långt kan löftet kännas orimligt stort, men tar man ner det på en mikronivå är det mer hanterbart. Här kommer dagens outfit. Dagens outfit: t-shirt från Everlane, mörkblå manchesterbyxor från Urban Oufitters (velade mellan två storlekar, tog den större,  blev besviken eftersom den visade sig vara alldeles för stor, men insåg sedan att just för att braxorna är så stora också är vansinnigt sköna. behöll dem), skärp från Burberry (fick det av Karine för några år sedan) och pjucks från Blankens.

Jaha, så har en gråtit en skvätt 2018 också. Syrran med familj och mamma åkte hem idag och det är alltid så hemskt att ta farväl av dem. Livet känns så bräckligt då. Jag grät lite för att jag var så stolt över min mamma som trots sin stroke vågade resa hela vägen till L.A. och som klarade sig så bra och var så modig och tapper och faktiskt njöt av resan. Och över att Vidar och Majlis kommer att vara lite större nästa gång de får träffa sin mormor. Grät också över att det är så hemskt att bo så långt ifrån Pyret med familj. Jag tror att min gråtmildhet har med åldern att göra, att ju äldre en blir, desto tydligare är det att livet är ändligt. Jag försöker trösta mig med att vi haft så många fina stunder tillsammans här och att det är de ibland korta, men fina stunderna som räknas. Eller de jag ska tänka på när jag saknar folk mest. Jaja, nu har de åkt och jag är helt slut i kroppen. Delvis på grund av gråt, men också den där tröttheten som infaller när gästerna åkt hem och det är alldeles tyst och tomt i huset. Jag planerar att lägga mig i sängen, äta det sista av julchokladen och kolla på de sista avsnitten av "Curb your Enthusiasm" nästa laddning (obs underbara de också) gäster torde anlända om drygt fem timmar. Det var ju snack om OOTD på den här bloggen från och med januari 2018. Vi börjar starkt med pyjamasbyxor från Gap och hemstickade sockor (tack mamma!), gyllene birkenstock-sandaler, gammal, grå tröja från Cos och världens skönaste kofta/jacka från James Perse.

Istället för att göra en årskrönika tänkte jag bara tacka er för att ni är så underbara. Varje morgon när jag går in på bloggen och den lilla rutan högst uppe till vänster visar att de kommit in några kommentarer under natten tar mitt hjärta ett litet glädjeskutt. Förutom att ni tipsat om en massa bra saker har ni lärt mig pochera ägg, korrigerat mig när jag haft fel, peppat mig när jag varit nere och på det stora hela gjort mitt frilansjobb mindre ensamt. Hoppas att du får ett magiskt 2018 då ni får tid att fundera och ta det lugnt, njuta av livet och världen och de du tycker om. Att du har kraft att säga ifrån och om du inte har det att det finns vänner som står upp för dig. Att du och folk i din närhet är generösa med värme och komplimanger och pepp. Kom ihåg att påminna dina kompisar om varför du gillar dem och att det är en patriarkal myt att there can be only one (woman), alla får plats. Tillsammans är vi starka. Bjud in era kvinnliga vänner, ge dem plats och förklara för dem varför det är viktigt. Låt 2018 vara året då du förlåter dig själv och slutar känna skam. Alla gör dumheter och fel ibland, men det är inte så farligt. Har du sagt något dumt eller sårat någon, be om förlåtelse. Tänk ibland på att alla går och bär på sina egna bördor och problem, det är kanske därför de uppför sig som rövhål ibland. OBS! Det är en förklaring, ingen ursäkt. Ät mindre kött, flyg mindre och köp inte så himla mycket kläder. Men du behöver ändå inte läxa upp andra på sociala medier för att de gör det. Vill du föra fram ditt budskap, tänk diskussion snarare än attack och skuldbeläggande. Om du på riktigt vill ha en förändring alltså, om du bara vill positionera dig som en lite bättre människa kan du attackera och skuldbelägga. Kom också ihåg att det är möjligt att ha fler tankar än en i huvudet samtidigt. Människor är inte en- eller ens tvådimensionella. (Och att det finns folk som inte har råd att köpa svindyra kvalitetsplagg). Usch, vilken predikan det här blev. Egentligen ville jag bara säga att jag önskar att ert 2018 blir ett underbart år. Det är ni värda! Gott nytt år, vänner!

Årets sista avsnitt handlar om årets nyord, vi listar de onödigaste (varför i helskotta är fidget spinner ett nyord?) och våra favoriter, Magnus spår 2018 och gör några framtidslöften och dessutom #skiteri. Bra stämning, känslor och raketer ingår!

Tycker ni att jag är töntig om jag citerar min man Magnus instagram? Tycker nämligen att han skrev så fint om året som gått och året som komma skall: "maggiesohman: Det här året alltså. Så många skratt och så mycket gråt. Jag har vunnit en utmärkelse och förlorat en jag älskar. Jag har fått se min dotter ta sina första stapplande steg och bevittnat en historisk marsch för en bättre framtid. Jag har lärt känna människor som går i främsta ledet för vår allas skull - för min skull. Inte för att de vill utan för att de är den sortens människor som fattar de svåra besluten med sig själva i pant. Jag har lärt känna människor som är så kärleksfulla, inkluderande och varma så att all världens mörker tycks försvinna när man ses igen. Man kan inte vara allt, alltid, för alla. Det svåra är inte att vara snäll när man är glad. Det är när jag är nere som jag sätts på prov. Om jag får ge er ett litet tips för 2018: Lita på äventyret 2018! Var öppna och beredda. Bortförklara inte det magiska som händer er med rationella förklaringar. Och ibland är smärta en lektion i att känna. . Jag är tacksam för allt 2017 lärt mig och bjudit på. Jag ser fram emot 2018. Vad som helst kan hända ... Vem kunde t ex ha trott att jag skulle rulla in i den i en cabbad beemer? . Gott nytt år alla magiska människor där ute! ❤️" Han heter MaggieSOhman på instagram ifall nån blir inspirerad att följa.  

Läste ni den här krönikan av Ida Östensson? Där hon skriver om att hon 2018 skiter i att bränna ut sig. Utmattningsdiagnoserna som ökat mest är gruppen unga kvinnor, 16–25 år och den absolut största gruppen utmattade är kvinnor, 36–45 år, med minst två barn. Östensson skriver att hon bland annat skiter i att "... laga hälsosam fin mat, i dieter, inredning, att raka mig, stryka tvätt och tvätta fönster. Jag skiter i att vara noggrann, att skriva korrekt och att korrläsa. Jag skiter i att svara alla killar som skriver till mig att jag ska förklara saker för dem, och att svara i telefonen." Det räcker med att, som Östensson säger, vara killräcklig. Kan inte ni också bidra med saker som ni skiter i #jagskiteri ? Jag tänkte att jag skulle börja här på bloggen, men märkte att den duktiga och samvetsgranna personen i mig hade till en början väldigt svårt för att hitta på fler än tre saker. Men okej, men lite ansträngning: Jag skiter i att dammsuga, sminka mig när jag egentligen inte orkar, lägga ner energi på att leta upp grejer andra familjemedlemmar förlagt, hålla liv i vänskapsrelationer där jag är drivande, vara en personlig Los Angeles-guide för folk jag inte ens känner, svara i telefon och skämmas över att jag inte svarar i telefon, att undrar vad uppdragsgivare tyckte om min text då de aldrig återkom med feedback, att alla tankar och formuleringar måste vara så jävla vassa hela tiden, vad folk skriver på Facebook, sortera strumpor (det har jag iofs aldrig gjort), uppdrag som betalar skrattretande lite, att avsluta dåliga böcker, lyssna på alla poddar, försöka ha stenkoll på amerikansk, finländsk och svensk inrikespolitik och att vara så jävla duktig hela tiden. Fuck you, duktigheten.

I den senaste podden pratade Maggan och jag om killmiddagar och att man borde tala om sex oftare med sina vänner. Eller jag tyckte det, främst att män borde tala mer känslor inklusive sex med varandra. Magnus sa att sex ska vara privat. En av mina favoritbloggar, Louises Hej Hej Vardag skrev ett jättebra inlägg om att dela med sig av sina erfarenheter.  

Nio till fem-Sandra skrev ett inlägg med 2017's mest lästa inlägg. Bra lista, bra innehåll Sandra har på bloggen. Det är ingen slump att hon är en av Sveriges största. En proffsig och genuin mix av känslor blandat med läsarnyttigt innehåll som, tips, bokrecensioner, resor, mat, tv-serier, mode, estetiskt snygg vardag, analyser och tankar. Som ett riktigt bra magasin. Tror att en riktigt bra blogg är både inåt- och utåtvänd. Handlar om bloggaren, men ger samtidigt tips och tankar åt läsaren. Norpade den här listan om vänskap av henne: ★ Hur är dina egenskaper som vän? Jag är lugn och trygg. Jag försöker vara en vän som ställer frågor och verkligen lyssnar på svaren. Jag anstränger mig för att inte genast komma med en lösning, utan förstå att jag ibland bara ska lyssna. Vet inte om jag alltid lyckas, men drömmen är att jag är en sådan vän. Tror att jag har lite olika roller i olika vänskapskonstellationer, men är ofta den som styr upp. Jag har aldrig haft ett tight tjejgäng eller bara en på gränsen till siamesisk bästis, utan lever alltid med flera olika kompisgrupper med en handfull riktigt nära vänner. Önskar att jag var en sån som skickade presenter och brev till folk oftare.   ★ Sämst som vän? Jag är dålig på att dölja mina känslor. Tycker jag att något är tråkigt kämpar jag med att inte visa det, men misslyckas nästan alltid. Nu slår det mig, kanske det är JAG som har den där passivt aggressiva egenskapen jag inte gillar i andra och beskriver senare i det här inlägget. USCH! ★ Vad stör sig dina vänner på med dig? Kanske att jag blir så jävla trött tidigt på kvällarna. Önskar att jag kunde festa tills solen går upp, men PALLAR INTE DET! ★ Återkommande vänproblem? Inga såna. ★ Typiskt för dig som vän? Är en ja-sägare! Med på det mesta. Skickar hur mår du-textare. ★ När blir du sur? Jag blir aldrig sur på vänner. Ibland slås jag av en hemsk tanke om att det är JAG som är en känslokall psykopat som helt enkelt inte bryr mig tillräckligt för att bli sur. Jag är nämligen väldigt dålig på att tolka in att någon inte gillar mig eller fryser ut mig eller snackar skit om mig. Jag glömmer också blixtsnabbt bort oförätter. Hoppas ändå på att det inte är jag som är sociopat, utan att det snarare handlar om att jag har så fina vänner nära mig att de aldrig gör mig illa. Det kan också handla om att jag är lyckligt lottad i och med att jag aldrig känner mig ensam, har alltid vänner som kan backa upp mig. Däremot kan jag tycka att det är väldigt tröttsamt med folk som passivt aggressivt signalerar att man gjort något fel, men är för fega för att konfrontera en. ★ Tråkigast med dina vänner? Att så många av dem bor så långt bort. Däremot är det magiskt att träffa dem på sommaren i Helsingfors och Stockholm. Drömmer om att ordna en riktigt stor fest 2019 när Magnus och jag varit gifta i tio år. ★ Önskeegenskap som vän? Inbjudande, initiativtagande, smart, verbal, rolig, stöttande, varm, intresserad och engagerad. Drömma kan man ju alltid. ★ Värsta sortens vän? Person som bara är intresserad av sig själv, som alltid är ute efter en tjänst och som gör ens vänskapsrelation till en tävling om vem som är mest lyckad som människa. ★ Bästa sortens vän? Som fattar utan att jag ska vara tvungen att förklara så mycket. Som är enkel att umgås med och som alltid är rak. Tror strakt på lika barn leka bäst, men lika behöver inte vara det man först fastnar vid. Ibland ligger likheterna på djupet. ★ Gemensamma drag för mina närmsta vänner? Har så många olika sorters vänner, men ett gemensamt drag är att de är väldigt generösa och varma. Är väldigt tacksam över att det trillar in nya vänner då och då. En ynnest att lära känna människor och dessutom tycka jättemycket om dem.

Har som sagt gett mig själv ledigt hela julhelgen och inser nu hur gott det gör för inte bara mitt psyke, utan också för min kreativitet. Att bara nöjesläsa böcker, spela sällskapsspel med familjen, kolla på HBO på kvällarna och springa lite mellan chokladen har fått mig att må så innerligt bra OCH att skriva ner en massa manusidéer. Nu fattar jag ju att en idé är värd närapå noll tills den är utförd. Eller snarare att alla har idéer, men inte alla genomför dem. MEN det känns så bra när hjärnan utforskar nya territorium istället för att bara leverera under piskan. Sensmoralen i den här historien är att man blir smartare av att vila ibland och att uppfattningen om att den som jobbar mest också har högst status måste slopas. Jag lyssnade för övrigt på en podd i natt (minns inte vilken, men det kan ha varit Freakonomics) som handlade om status och jobb, enligt dem är det jättefint att jobba mycket i USA, men i till exempel Italien är det hög status att ha så mycket pengar att man kan ta det launa.   I dag tog vi min mamma och barnen med oss och åkte till en av mina favoritstränder, Matador Beach, ute i Malibu. Det tar ca 40 minuter att köra längs med PCH norrut från oss, sen är det bara att parkera och promenera ner för den ganska branta backen till stranden. Det har varit ganska svalt i luften de senaste dagarna, men nu kom värmen tillbaka och vi loungade i nästan två timmar på stranden. Eller så mycket man nu kan lounga med en ettåring. Majlis var besatt av att ge sin ner i vågorna. Senast vi var här pågick nån slags halvseriös modellfotografering, den här gången fick vi bevittna en vigsel. Fulare ställe att gifta sig på finns det. På väg tillbaka hade vi tänkt stanna vid Malibu Pier för att äta en sen lunch där, men det hade tydligen resten av Los Angeles också göra så vi susade förbi och landade på kvarterskrogen Art's Table som dessutom hade happy hour. TIPS: massor av restauranger har happy hour i några timmar varje eftermiddag. Allt från ostron för en dollar styck till smaskig plickplock-mat och vin.