Vi har ju haft husgäster här i Santa Monica sedan sent 2013. Just nu är det Magnus bästis Tommy, hans roliga fru Linnéa och deras två gulliga barn Felicia och Freja (så GLAD över att Vidar och tjejerna leker så bra tillsammans). Tommy jobbar inom musikbranschen och är i L.A. hela tiden, ungefär en gång om året tar han med sig familjen. På sommaren hänger vi så mycket vi kan i Stockholm.   Jaja, det var inte DET jag skulle skriva om, utan om att Linnéa sa att hon ville testa hur en månad av riktigt mycket kvalitetssömn skulle påverka kroppen och ens utseende. Tänk er att sova 8-10 timmar varje natt, en riktigt god och djup sömn. Skulle det göra underverk med huden, kroppen och huvudet? På tal om det har Magnus på sistone anklagat mig för att sleep shamea honom. Att jag på ett passivt aggressivt sätt hånar honom för att han sover så mycket och ofta. Jag känner inte igen mig i anklagelserna, men kan inte annat än erkänna att jag är lite avundsjuk på mängden sömn han ser till att han får.

Det här har jag talat om i både podden och bloggen, men tänker så mycket på det att jag inte riktigt kan hålla mig från ämnet. På sistone har det känts så tröstlöst att jobba som frilansjournalist. Jag älskar ju mitt yrke, men de arvoden som tidningar och magasin betalar gör det väldigt svårt att överleva på. Jag drygar ju ut kassan med bloggen, poddarna, böckerna, föreläsningar, moderatoruppdrag, krönikor och what not, men allt oftare kommer jag ändå på mig själv med att vara frustrerad över min basinkomst, alltså det jag tjänar på att vara journalist. Det känns också som ett sånt slöseri med två magisterexamen. Jaja, kanske jag borde ha tänkt efter före, gift mig rikt och bara hängt med en massa hästar dagarna i ända. Nämen på allvar, jag har ju själv valt mina arbetsuppgifter (och min man), friheten att vara min egen chef och inte vara tvungen att befinna mig på ett kontor fem dagar i veckan. Men kan inte ni låtsas att ni är karriärkonsulter och komma med förslag på hur ni tycker att jag borde utveckla min yrkesbana? Och intressantare: Vad skulle ni jobba med om ni inte gjorde det ni gör nu? Vilket råd skulle ni ge er själva efter gymnasiet? Jag skulle säga: Fundera ordentligt igenom vad du vill jobba med, tala med folk som gör just det, plugga hellre lite för mycket än lite för lite och kom ihåg att man FÅR ändra sig!  Nu när jag tänker närmare på saken funkar detta också senare i livet.

Här kommer dagens outfit från en bassängkant i öknen. Tänkte först att det kanske inte alls var passande för en dam i min ålder att lägga ut bikinibilder, men så kom jag ihåg att jag lovat mig att aldrig åldersdiskriminera mig själv. Det gäller de mesta spontana ängsligheter jag känner, varför skulle jag lägga ut hinder för mig själv när det garanterat finns andra och annat som kommer att göra det på vägen. Dessutom läste jag att nån myndighet inom FN har omdefinierat medelåldern till 65, så alla 40-åringar där ute, ni kan lugnt släppa medelåldersångesten. *kollektiv utandning*. Silverbikini från Monki.

Eftersom det var 19 grader i Santa Monica och 27 i Palm Springs beslöt sig våra gäster för att dra österut. Vi bokade ett airbnb-hus och hakade på. Snart får vi sälja lägenheten i Helsingfors och köpa ett hus i öknen, vi är ju ändå här mycket oftare. Precis som före jul drog vi till Coachella Valley, fast den här gången var huset lite mindre och i ett gated community. Poolen var uppvärmd och ungarna kastade sig omedelbart i den. Eftersom Majlis ABSOLUT också ville bada var jag tvungen att joina barnen. Gillar ju vatten så det var inte en stor uppoffring. Däremot är det lite roligare att dyka och ha sig än att stå dubbelvikt över en ettåring som inte fattar att hon inte kan simma. OBS klagar inte, men OM man får välja så väljer jag fri lek framför livvakta toddlare. Jag drog på min Palm Springs-outfit som består av valfri baddräkt (den här gången från Asos) och en kaftan jag fick från Weekday medan vi ännu bodde i Finland.

Hörni, ber om ursäkt om jag slarvat med att svara på era kommentarer. Jag vill verkligen svara på varendaste en, men på grund av gäster och förkylning finns det kanske någon som fallit mellan stolar och det är INTE meningen. Vi kör igång med en läsarfråga! Signaturen Läsaren frågar: "Hur känns det nu att bo så långt borta från Norden? Tankar på att återvända?" Just nu känns det bra. Eller det har känts jättebra hela tiden. Jag älskar klimatet, vänligheten, Stilla havet, att åka på weekendresor, småpratandet och storleken på staden. Har väldigt sällan hemlängtan. Eller jag längtar såklart efter familjen och vännerna och enkelheten att bara ses över ett glas vin på Nylandsgatan, men jag tror inte att min vardag skulle vara bättre i Helsingfors eller Stockholm. Inte direkt sämre heller, tror att vi skulle vara lyckliga där också. Eller hoppas. Nu har vi snart bott i L.A. i fem år, det är mer än halva tiden Magnus och jag varit tillsammans. Jag kan inte påstå att jag känner mig som en amerikan, men L.A. är en stad med folk från hela världen att det är ytterst enkelt att känna sig hemma här. De flesta kommer från andra städer och länder. Vi har inga konkreta planer på att återvända till Norden, men vem vet, kanske vi ändå landat i Stockholm inom en ganska nära framtid. Svårt att säga. Det finns såklart en massa nackdelar med det här landet och den hör staden, trafiken, politiken, att hälsovård inte är en mänsklig rättighet, boendepriserna och så vidare. Vill ni gotta ner er i en riktigt bra radiodokumentär om Los Angeles mörkare sidor har min kompis Sara gjort en riktigt bra. Den heter "Fast i La La Land" och handlar om svenska kvinnor som flyttar till LA, får barn, skiljer sig och sen inte kan lämna landet på grund av att mannen vägrar låta det gemensamma barnet åka utomlands. Minns ni "Inte utan min dotter" från sent 1980-tal? Kom att tänka på den när jag lyssnade på dokumentären. Ni som lyssnar på den, berätta gärna vad ni tyckte.  

Okej, idag blev det inte proffsoutfitten. Eller kanske snarare poserandet som kunde ha varit bättre. Hade bara så jäkla bråttom. Hann inte ens dra på mig skorna. Men ett löfte är ett löfte. Skjorta från & Other Stories, minst tre år gammal och lika gamla fejk läderbyxor från H&M. Skor blir Blankens senare ikväll.

Veckans podd handlar såklart om Michael Wolffs bok "Fire and Fury", om hur facebook ska förändra sig under inkommande år, att pokea varandra, mina ex-pojkvänner, nätneutralitet, om yotubern som hittade ett lik i en japansk skog, mera sexprat och så predikar Magnus som vanligt om hur man ska leva sitt liv. Ett stort tack ska alla ni som prenumererar och betalat 2,80 euro för podden. Det betyder väldigt mycket för oss. <3

Trots att det bara är två veckor sedan jag satt på hästryggen kändes det som en evighet sedan. I hemlighet höll jag tummarna för att få rida min favorithäst Tony och det FICK jag! Inbillar mig att han också hade saknar mig, åtminstone lite. Jag fokuserade extra mycket på att verkligen bara jobba med benen och sitsen och det gick faktiskt ganska bra. Det kändes som ett gott omen inför 2018 att den första ridlektionen var en lyckad sådan. Tommy, Linnea, Felicia och den stora hästälskaren Freja hängde med till stallet (Tommy tog alla bilder). Freja, snart sex år, hjälpte mig med att kratsa hovar, rykta och leda Tony. Ska försöka ordna så vi kan åka tillbaka nästa vecka så Freja själv också får rida lite. Efteråt matade vi hästarna med morötter och körde sedan tillbaka till Santa Monica. Ikväll ska Linnéa, Cissan och jag ut. Hatar ej mitt liv.  

Och här kommer dagens outfit: Minst tio år gamla Acne-jeans, t-shirt från Indy Brand Clothing (skön och mjuk, men ganska dålig kvalitet, skor från Finsk och det var väl det. Majlis i klädd i hand me downs hon fått från olika vänner. Tror det är Mini Rodini.

Nej, nu överdrev jag lite. Vi ska inte skilja oss., trots att vi ibland går varandra på nerverna. I går när vi cyklade till Venice blev jag oproportionerligt irriterad över folk (turister) som promenerade på cykelvägen. HUR svårt ska det vara att tyda den vita cykelsymbolen målad på cykelbanan? Jag påmindes om att jag kände samma irritation i Helsingfors. Hemma försöker jag ta det launa, men blir onekligen störd på följande fenomen:

1. När Magnus städar undan i köket och alltid gör det till 85 procent. Då känner jag att han liksom undermedvetet städar undan som en tjänst till kvinnfolket, vars uppgift det EGENTLIGEN är att städa, och allt han gör är bara bonus. I Magnus försvar har han tagit till sig min sakliga feedback och brukar nu anstränga sig för att få undan allt.
2. När någon i hushållet drar ut min datorsladd för att själv ladda sin manick och inte sätter den tillbaka sladden när han är klar.
3. När Magnus byter blöja på Majlis, men tycker det är för jobbigt att dra på henne byxor.

Jag är ju inte dummare än att jag fattar att dessa är petitesser och att jag gör hundratals dumheter som driver Maggan till vansinne, men det botar inte min irritation ett dugg. Tänker att det väl är en sorts kärlek, att identifiera saker som går en på nerverna, försöka lösa dem och om det inte går ändå vilja fortsätta med personen.Vad irriterar er oproportionerligt mycket? Folk som lämnar den där extra fliken folie kvar mellan smör och locket till smörförpackningen? Att inte stänga locket till toaletten? En milliliter mjölk kvar i kartongen? Att föra ut soporna blir ett slags jengaspel?