Jag är i Förenade Arabemiraten för att hälsa på Karine och Rasmus och Victoria. Jag passar också på att fira min födelsedag på denna konstiga och konstgjorda plats. Igår åkte vi ut till det enda autentiska här: Öknen. Det var otroligt vackert och otroligt varmt. Jag ska skriva mer om det senare, först ska jag bara ta ett dopp i poolen och äta frukost.

I dag jobbar Magnus sista dagen på Nyhetsmorgon. Han steg upp klockan 03.00 och drog iväg på elcykeln. Majlis och jag sov tre timmar till. Den här sommaren har både varit evig och otroligt kort. Nu när det bara är några dagar kvar minns jag massor av saker jag ännu vill hinna med. Som att träffa vänner. Igår tog jag avsked av både Finland och min kompis Lena-Fi som jobbar där. Vi satt ute på terrassen och blickade ut över de andra ambassaderna. Ursprungligen var det meningen att vi skulle bada bastu, men värmen här i Stockholm har gjort det svårt till och med för en bastuälskare som mig att sitta i ett litet hett rum. Det är liksom något vi gör också resten av dygnet. Lena-Fi och jag bodde ihop i nästa fem år när vi pluggade i Helsingfors. Vi hade en liten tvåa mitt i stan. Minns att hissen upp (vi bodde på sjätte våningen) var så liten att man hellre väntade en stund en steg in tillsammans med en (manlig) granne. Det var fina tider, men vet ni: just nu lever vi också fina tider. Jag känner mig färdig att återvända till rutinerna. Skriva på nya projekt och avveckla sånt som tar mer än det ger i livet. Längtar faktiskt hem lite. Hoppas förresten att ni inte tycker att jag är världens tråkigaste bloggare som den här sommaren klätt mig till 90 procent i gula avklippta jeansshorts och vit tischa. Har prioriterat enkelhet. TIPS: Just den här t-shirten kommer från Elise1933. Alla intäkter går till att göra världen bättre för sexuella minoriteter. Jag drömmer just nu om denna: R.I.P. Boys will be boys. 

Förr i tiden brukade jag göra listor med artiklar jag gillat. Lite osäker om någon klickade på länkarna, men om JA fortsätter jag gärna. Den här om att vara kraftigt överviktig och gå ner mycket i vikt genom en magsäcksförminskning tyckte jag var riktigt jäkla bra: Hälften vunnet, hälften förlorat. Expressen kortade ner och översatte New York Times Magazine om klimatförändringen och hur illa ute vi verkligen är. Mycket läsvärd. Mer om miljön i Svd: 80 procent av skogsskövlingen i Amazonas står köttindustrin för: boskapen i Brasilien, världens största köttproducent, kräver sin betesmark. På tjugo år har tjugo procent av Amazonas försvunnit Jag är själv lika orimligt intresserad av Nordkorea som våra pappor är av andra världskriget. Den här om att vara kvinna i diktaturen. Om "Wellness" och "Selfcare" och hur mycket pengar folk slänger på näringstillskott, konspirationsteorier och om hur lite det har med hälsa att göra. Och när vi ändå är inne på temat: Hur mycket Gwyneth Paltrow tjänar på GOOP (spoiler: Företaget uppskattas vara värt 250 miljoner dollar). Att skriva 750 ord om dagen. Hanna Hellquist om att vara 38 och barnlös.

Tack för alla förträffliga svar på det här inlägget om att leka med barn. Jag fann mycket tröst i det ni skrev. Bland annat detta enkla: "Vi är tillräckligt bra" som Cajsa skrev. För det är vi faktiskt. Det är såklart fint att sträva efter att bli en bättre förälder och ge sitt barn en så bra barndom som möjligt, men då måste vi fokusera på det som är viktigt på riktigt. Som att verkligen se sina barn, tala med dem, läsa för dem och vara trygga vuxna. Skit i petitesserna.   Hade en så härlig eftermiddag. Skulle äta lunch med Hanna, men så blev det riktigt varmt igen och lunchen förvandlades till hämtpizza nere vid Brunnsviken. Hannas syster Sara hängde också på. Vi hittade en pytteliten strandkant (kan inte skriva ordet "kant" utan att uttala det på engelska i huvudet) och hängde sedan där i någon timma. Jag tycker att det är så skönt att vara tre vuxna personer på ett barn. Och att både Hanna och Sara är personer som inte pekar och säger "Jaha, nu håller hon på att följa en and in i vassen" utan istället lyfter bort Majlis från drunkningsrisken. När jag skrev det här slog det mig att pappor knappast tillsammans diskuterar om de är tillräckligt bra föräldrar för att de generellt tar ut mycket mindre föräldraledighet, har sämre koll på barnens kompisar och tidtabeller och klädstorlekar och så vidare.

Jag såg att augustibarnet Louise på Hej Hej Vardag hade gjort en önskelista inför sin födelsedag. Eftersom jag också råkar fylla år i augusti (på söndag!) tänkte jag ta mig friheten att göra samma sak. Det blir första gången i bloggens historia. Har alltid tyckt att känns ganska intimt att skriva ut vad jag önskar mig. Hur som helst är denna lista full av dyra grejer, den är alltså mer dröm än verklighet. Jag har släppt fantasin fri. Nu kör vi! 1. Springdojor! Jag springer ju en del och har trampat klart mina senaste. Har ingen koll på vilken sort jag behöver eller ska ha, springer bra i de flesta. Storlek 41! 2. Ett bar Blankens La Brea i midnattsblått eller lila. Börjar luta mot lila. Ni vet storleken. 3. En Wheelström elcykel. Jag fick ju låna en över sommaren och blev genast VÄLDIGT förtjust. Sen upptäckte Magnus att han kunde ta den till tv4 på morgonen och undvika att komma fram blöt av svett. Jag förpassades till att ta kvällsturer med cykeln. Jaja, vore perfekt att susa omkring med en sån i Santa Monica.     4. Biljetter och barnvakt när Childish Gambino spelar i LA den 26 september. 5. Ett smycke från Maria Nilsdotter. Eller varför inte alla.     6. Sloggitrosor. För eeeevigheter sedan frågade jag om allmänna tips på den här bloggen. Då var det ett geni som tipsade om Bodas-trosor. Svindyra, men magiskt bra. Har nu använt uteslutande såna, men de är otroligt svåra att få tag på. I sommar insåg jag att Sloggi är lika bra och håller nu på att fylla på trosförrådet. 7. Den här lampan från lamp24.se. Den skulle passa PERFEKT ovanför vårt matbord i Santa Monica. Försöker få till nåt slags mid-century-Los Angeles-stil i vårt hem. Osäker på hur bra jag lyckas, men tycker att snygga lampor är en stilhöjare.   8. Slutligen, min parfym är slut och behöver påfyllning av Encens Chembur.

NYTT AVSNITT AV MAGNUS OCH PEPPES PODCAST UTE! Orsaken till att det tog så länge får ni i podden. Vi pratar bland annat om sjötvånget i Danmark och en uppmärksam lyssnare skrev och påpekade att alla muslimska kvinnor inte bär slöja på grund av tvång. Jag trodde att jag sa det i podden, men om det blev flummigt så vill jag lyfta fram det här. Slöja är inte automatiskt tvång! Såklart. Muslimska kvinnor har också agens. Vi talar också om varför det går dåligt dör dietcolan och Magnus kommer med lite statistik på antalet ätstörningar i Sverige. Hoppas ni gillar! Tack för att ni betalar och kommenterar! Det betyder mycket.

Efter Gryningsritten fick jag mersmak för att galoppera i det fria. I LA rider vi hy bara på bana och att galoppera ute i naturen är en av de bästa saker en människa kan göra. Jag drog med mig Lisa som precis flyttat till Stockholm från New York och Annika som i lördags flyttat hit från Helsingfors och så drog vi ut på tur runt Djurgården. Det var bara vi tre och Amanda som ledde ritten och vi galopperade mycket. Är man minst två personer kan man boka en turritt. Det finns alternativ för nybörjare också. Och tycker man att det är läskigt att rida på en häst ordnar Häståkeriet häst- och vagnturer. Den svenska sommaridyllen var i sitt essä. Vi red förbi andra hästar, får turister, över Djurgårdskanalen och ja ni fattar. Annika frågade mig om hur Lisa och jag känner varandra. Jag sa: "Ursprungligen bloggen, men sen genom gemensamma vänner". Då ställde hon följdfrågan: "Hur träffas man genom bloggen". Jag har flera riktigt bra vänner jag träffat genom bloggen, men vet inte riktigt hur jag ska förklara att vi blivit vänner. Genom att kommentera på varandras bloggar och sen träffas? Det var i alla fall en alldeles magisk dag som inte blev sämre av att vi tog en sista galopp tvärs över Gärdet. Hela Djurgården är för övrigt full av ridvägar så det är tryggt att rida där. Efteråt svabbade vi av hästarna och släppte ut dem i hagarna på Gärdet. Fatta att sånt ens finns smack mitt i Stockholm.

Den här sommaren har jag tänkt på om jag är en exceptionellt egoistisk person eller om det jag nu kommer att att skriva om är  vanligt. Jag älskar mina barn, men längtar bort från barnaktiviteter. Jag tar ungarna till Skansen, Gröna Lund, Tekniska Museet, Tessinparken, Kulturhusets barnavdelning, den långgrunda sandstranden, bollhavet på båten och så vidare i det oändliga. Jag läser böcker för dem och badar badkar med dem, men drar ändå gränsen vid lekar. Leker ni lekar?? Nästan alltid önskar jag att jag istället satt och drack vin och pratade politik med goda vänner, dök från bryggan eller satt och skrev i lugn och ro. Jag pendlar mellan att känna mig som den sämsta mamman och att tänka att jag slår in öppna dörrar när jag skriver det här eftersom nästan alla känner så. Jag tänker också mycket på att barnen växer upp så fort och att jag ska njuuuuta av tiden när de är små. I smyg längtar jag ändå efter att de ska vara åtminstone lite större. Jag har med andra ord inte barnasinnet kvar. I alla fall inte om det innebär att hänga med mina egna och andra småbarn på aktiviter riktade till barn. Then again är det svårt att motstå det här fejset.  

Jenna frågade: "Kan du inte göra någon skrivguide typ? Hur en blir säker på sitt eget skrivande, jobbar på sitt språk osv. Skulle vara roligt att få läsa?" Jag tänkte börja det här svaret, men "jag är verkligen ingen expert" men så tänkte jag: Hur skulle en random snubbe som jobbat som journalist i mer än tio år, bloggat i snart fjorton och snart skrivit åtta böcker resonera? Jaja, så här tänker jag: Det verkar som folk nuförtiden är mer intresserade av att skriva böcker än att läsa dem, men jag tror att en för att bli en bra författare måste ha läst en massa böcker. Genom att läsa böcker får man ett bra språk. Det kan också löna sig att försöka identifiera vad man gillat och inte gillat i böckerna man läst, hur de varit uppbyggda och i vilken person de varit skrivna. Jag tycker att Monika Fagerholms "skriv som ett litet djur" är väldigt inspirerande. Sen handlar det såklart om att skriva och skriva om och skriva mer. Det är viktigt att få ut historien och inte förälska sig i research eller göra varje mening till ett eget konstverk. Det brukar inte bli så bra om en är för förälskad i sina egna ord och formuleringar. Skriv på och trösta dig med att du kommer att gå tillbaka och ändra och kill darlings. Tvinga dig att avsluta åtminstone ett längre projekt. Det är där agnarna skiljs från vetet. I början är det kul att skriva, då ligger det en helt ny värld som du ska skapa framför dig. Ju längre in i texten du kommer, desto mer begränsad är världen, eller desto fler aspekter måste du ta i beaktande. Det kommer antagligen att komma riktigt tråkiga passager där du måste tvinga dig själv att skriva vidare. Du kommer att mumla writers block, men strunta i det och tvinga dig själv att få ner lite text. Om det är någon tröst tar historien ibland fart av sig själv och medan du skriver får du veta hur det kommer att gå. Writers block är för amatörer. Det svåraste med att skriva bok är att avsluta den och lämna den ifrån sig. Scenario: Du har en historia och märker sen du att någon annan skrivit ungefär samma historia. Oroa dig inte, ingen kommer att skriva historien på just ditt sätt. Skriv på bara. Bered dig också på att tycka att allt är skit och sen plötsligt få korta stunder av hybris när du utnämner dig själv till geni. Försök hålla fast hybriskänslorna, du kommer att behöva minnas dem, skitfasen dyker nämligen alltid upp igen (det är som när man ska föda barn och VET att fasen då man vet att man ska dö kommer. Det går inte att förbereda sig på den, men den går över). Oftast tycker jag att det jag skriver är uselt. När jag genom att tiden gått fått perspektiv på texten brukar det kännas lite bättre. För mig har bloggen och journalistyrket varit till hjälp, jag är van att få ur mig text och låta andra läsa den. Nu är visserligen en roman så otroligt mycket mer privat än ett reportage, jag tycker fortfarande att det är oerhört känsligt att låta någon läsa det skönlitterära jag skriver, men lite hjälp på vägen är det. Jag läste nånstans att författaren riskerar allt, medan kritikern inte riskerar någonting alls. Allt jag just skrev är både sant och falskt. Det går att göra precis tvärtom och ändå få ihop en bra text. (Jag har blivit avbruten av mina barn ca 7000 gånger medan jag skrev det här inlägget så jag hoppas ni har överseende om det finns bristande logik eller annat konstigt i det. Korrigerar så fort de små änglarna lägger sig)

Magnus har jobbat heltid på Nyhetsmorgon och dessutom producerat cirka tio poddar. I praktiken har det inneburit en hel del gnäll från hans håll, men också att jag inte sett honom så mycket den här sommaren. Den här lördagen var han ändå ledig och vi tog en promenad till Södermalm och köpte presenter åt folk vi ska träffa. Vi diskuterade länge kring exakt var vi skulle äta lunch, men landade ändå på Urban Deli. Det är Stockholms svar på Ysi, den enda krogen jag kan komma på när det gäller. Åt pocerade ägg, musslor och räkor. Drack prosecco. Var mycket nöjd. Sen promenerade vi tillbaka mot Östermalm genom Gamla stan. Tänkte på hur gammal Stockholm är som stad. Magnus sa att när han var yngre var Gamla stan fullt av nazister och man skulle hålla sig borta därifrån. Sermanpå, sa jag. Vid Stureplan mötte vi Pridetåget och jag fick som vanligt tårar i ögonen för att folk var så glada och det är så fint att få vara i ett land där folk fritt kan vara vem de vill ("Vem du än är, vart du än ska" buhuuu, snörvel, snörvel). Alltså Los Angeles Pridetåg går ju inte heller av för hackor, men på många håll i USA håller man på att inskränka på kvinnors och HBTQI-personers rättigheter. Efteråt tvingade jag Magnus att vara Instahusband och ta foton av mig i min nya jumpsuite från H&M. Jag tänkte för övrigt ta en 36:a, prova hemma och sen returnera om den inte passade. Fick med mig en 38:a som var precis rätt storlek. På gränsen till för liten. Tänkte på hur sjukt olika storlekar olika klädmärken har. 36, 38, 40 betyder egentligen ingenting.