Min vän vän och ridkumpan Frida har under de senaste åren utbildat sig till hästcoach. Alltså inte en person som coachar hästar, men som använder hästar i coachingen. I dag fick jag en minisession ute på en gård nordost om Los Angeles. Det var fausiken det roligaste och svåraste jag gjort på länge.   Michael som har ranchen med sin fru tar han om hemlösa hästar, hästar som farit illa eller andra vilsna hästar. Speciellt akut var det efter den ekonomiska kraschen 2008 då folk inte längre hade råd att ta hand om sina hästar och helt sonika släppte ut dem. De förökade sig och galopperade omkring i vildmarken. När myndigheterna började fånga in hästar var Michael och hans fru några av dem som erbjöd sig att ta emot hästar, rida in dem och sedan ge eller sälja dem vidare. I dag tar han emot mellan 40-60 hästar om året och försöker hitta nya hem åt dem. Den här hingsten hade myndigheterna hittat tillsammans med ett tiotal andra på en bakgård. Människorna som hade dem samlade på hästar, men gav dem varken mat eller rörde vid dem. Folk är så sjuka. På bara ett par veckor får Fahnenstock Ranch ordning på hästarna så det går att rida dem. Sen handlar det om att utbilda hästköparna. Vissa vill ha en kuse utan att någonsin ha suttit på en. Då krävs det såklart lite utbildning. Jaja, men det jag skulle skriva om var Fridas coachande. Jag var väldigt imponerad av hur hon tog sig han både hästarna och oss. Det slog mig att hon hade samma självklara framtoning som Magnus hade när jag hälsade på honom på Nyhetsmorgon. Ja och på tal om Magnus så gick det jättebra för honom och hästarna. Han bara gick in i paddocken och tyckte att allt var ganska kul. Innan coachingen skulle man fylla i en liten blankett åt Frida där man skulle skriva vad man vill jobba på i sitt liv. Maggan skrev ungefär: "Ingenting, mitt liv är perfekt" och det fick han väl bekräftelse på med hästarna.   När det var min tur fick jag öva på en mulåsna. Klokaste av alla hästar sa Frida. Eftersom jag såklart ville vara bättre än Magnus (hallå, JAG är ju den med hästvana) och annars också tror att jag bara kan bli omtyckt om jag presterar jättebra hela tiden på alla fronter gick det inte alls lika bra för mig. Men det var så oerhört kul och intressant och givande. Vill nu markjobba med hästar varje dag. IMG_5486 from peppe öhman on Vimeo.

Där kom den! Mitt i jetlaggen och lugnet över att vara hemma spelade vi in veckans podd. Veckans avsnitt handlar om hur Instagram ökar antalet plastikoperationer och sänker självförtroendet hos unga kvinnor. Vi pratar också om varför 350 nyhetsmedier förra veckan gick ihop med gemensamt budskap och varför det är viktigt att säga det självklara. Dessutom snackar vi klimatångest och vem som inte längre ska få flyga (Magnus har svaret). Var så goda! Finns på Itunes, Acast och andra ställen där poddar finns. Vill också att ni kollar in den här hyllningen till Madonna på New York Times.

För nåt år sedan frågade jag här på bloggen om ni tycker det är en god idé att ta en hittekatt. Nästan alla sa nej och det gjorde mig lite ängslig. Kände också att jag redan nu plockar upp efter för många personer, att hålla koll på ett djur också kändes inte aktuellt. Sen susade tiden iväg och en dag visade det sig att Majlis är en djurälskare av rang. Nu är vi tillbaka i kattfunderingarna. Jag har ingen erfarenhet av katter, är uppvuxen med hundar, men Maggan har levt i en kattfamilj. Eller i en familj med katter alltså. Han är inte uppvuxen som Mowgli, bland djur. Ni fattar. Han kan katter. I dag promenerade vi förbi organisationen som varje lördag, utanför Whole Foods på vår gata, försöker få folk att adoptera katter och hundar. Djuren är vaccinerade, avmaskade, kastrerade och verkar vara välmående. Och definitivt hemlösa. Majlis var utom sig av lycka. Jag tvekade på grund av stort ansvar att ha ytterligare en levande varelse att ansvara över. Samtidigt tror jag att det är bra för barn att lära sig ta hand om ett husdjur. Och så gillar jag ju också djur. Om, jag ger er ett stort OM, vi nu beslutar oss för att ta en hittekatt blir det antagligen en vuxen sådan. Eller först en vuxen och kanske senare en unge. Äh, jag vet inte. Organisationen vill helst att man tar två katter, men vi är ju alltid hemma så sällskap skulle den i alla fall ha. Ja och så har vi en kompis som är veterinär så det finns lyckligtvis alltid någon att från OM vi nu skulle bli med husdjur. Kan inte ni som är kattmänniskor säga vad ni tycker. Och berätta vad era katter heter!

Eftersom alla andra jetlag-sover och jag har tid att blogga tänkte jag istället för att ligga och ta selfies tipsa om några bra dokumentärer (äh, hinner med båda!). Vissa har jag kanske skrivit om tidigare, men om ni inte kommit er för att kolla på dem ännu tycker jag att ni ska göra det. Dokument utifrån: Spion i extremhögern Svenska Patrik Hermansson infiltrerar en extremhögerrörelse i Storbritannien. Under ett år får vi följa Hermansson när han, med en dold kamera, hänger med alt-right- rörelsens innersta krets. Dokumentären synar bland annat extremhögerns strategier för att normalisera rasism och kvinnohat.Hermansson är bland annat med i Charlottesville i augisti 2017. Otroligt obehagligt, men också viktigt. The Fourth Estate är en dokumentär i fyra delar om New York Times under Donald Trumps första år som president. Jag slukade den som om den skulle ha varit en favoritserie på tv. Okej att vissa av NYT-journalisterna är lite pretto, men det är oerhört intressant att se hur viktigt det är för journalistkåren att rätt ska vara rätt. Gillade också Trumps ambivalenta relation till tidningen och journalisten Maggie Haberman, (Finns på både Svt och Yle). The True Cost en dokumentär om snabbmodet och om vad som händer när billighetskedjorna massproducerar plagg som vi köper och vad det innebär för de som syr plaggen och vilka miljömässiga konsekvenser detta har. Efter att ha sett den här är det inte lika lätt att svänga förbi H&M för att köpa nåt snabbt och snyggt. Anna Wahlgren -hela Sveriges mamma. För en person som jag som ställer sig skeptiskt till att barn ska gråta sig till sömns, men som heller aldrig läst Anna Wahlströms Barnaboken är den här dokumentären fascinerande. Jag fattar nu att Wahlström tankar kring barn som jag gärna håller med om och att hon drevs av sin egen olyckliga barndom. Det som jag ändå tog med mig från den här dokumentären var att det barn behöver mest av allt är kärlek i det oändliga. Och att Sara Danius är Anna Wahlgrens dotter. Känner mig som en idiot som inte visste det. Ska nu lyssna på Sara Danius sommarprat. Och sen se avsnitt två.

I går kring halv fyra kom vi hem. Det kändes som vanligt lite konstigt och mycket härligt. Det är som om hjärnan (eller själen! som min kompis Isabelle sa) skulle behöva mer tid att omställa sig när en reser så här långt. Vidar somnade bums, Magnus drog ut vid sju för att träffa kompisar han saknat ("ett glas vin" blev helkväll i Hollywood) och precis när jag hade somnat vaknade Vidar. Majlis var den enda som kunde uppföra sig sömnmässigt. Tänk att en nästan tvååring ska vara den som är bäst på jetlag. Jag tänkte börja terminen med att svara på några frågor. 1. LISA: Huuuur gör du såna här fina filmer? Vilket program och vad har du filmat med för kamera? Puss! Blir glad över att videon välkomnas här i bloggen! Vill gärna göra med, det är superenkelt! Ladda ner iMovie på telefonen och klipp ihop dina videoklipp där. Det är bara att förkorta och flytta omkring videosnuttarn. I appen finns gratis musik att använda. PUSS 2. JANINA: Lite off topic-grej, men undrar bara: kallar dina barn dig för Peppe? (Och Magnus för Magnus?) Har för mig att du någon gång har nämnt att Vidar gjort likadant. Inte för att jag tycker att det är nåt fel med det men de flesta barn brukar väl kalla sina föräldrar för mamma och pappa, så jag är bara lite nyfiken. Ja, det gör det! Det var ingen uttalad strategi från vår sida, men när Vidar föddes vägrade vi kalla varandra för mamma och pappa och då hörde väl Vidde mest Peppe och Magnus (fast i början sa han Peppe och pappa) och började använda det själv. När Majsan föddes tog hon efter resten av familjen. Ibland när Vidde vill vara rolig kallar han mig "mamma" och dör sedan i en fnissattack. 3. Johanna: Tror du att du kommer frilansa för alltid eller söka dig till en anställning i framtiden? Hur viktigt är det för dig att jobba med det du brinner för, vs kanske bekvämlighet och trygghet? Jag tror faktiskt det. Just nu finns inte en anställning på kartan. Ibland brukar jag leka leken där jag testar olika arbetserbjudanden och om jag skulle tacka ja till dem, men hittills har jag inte svarat ja på en enda. Det är visserligen osäkert att frilansa, men livet är osäkert. Tänker att en ingrediens på lycka för mig är att ständigt vara i nåt slags rörelse. Det sagt var det skitsvårt att få ihop det ekonomiskt de första två åren, men nu löper det på för tillfälle. Ibland kan jag knappt tro att jag får jobba med det jag gillar bästa. Jag har också tankar kring att jobba mycket, men det får bli till ett helt eget inlägg.

Tack Stockholm, tack Helsingfors och tack sommaren! Det har på alla sätt varit nio magiska veckor i Norden. Alla dag- och nattbad, goda middagar, vin på balkongen, alla glassbåtar, promenader genom stan, hästar och såklart alla vänner. Det känns otroligt vemodigt att lämna Stockholm. Jag försöker se det som att jag inte är delad mellan två platser, utan är tacksam över att få ha båda. See you on the other side! som vi säger i Amerika.  

Jag hälsade på en god vän som jobbar på Bonnier och fick en tjock hög magasin med mig hem att läsa på flyget. Förr köpte jag ofta damtidningar, låg länge i badet och bläddrade igenom dem. Jag gillar fortfarande modereportagen, plocksidorna och den glassiga helheten. Det är tydligt att många av dem som jobbar på magasin är väldigt kunniga inom sina områden. Mode kan, precis som vilken konstform som helst, vara provocerande, vågat, samhällskommenterande, vackert och/eller tankeväckande. När folk på Facebook upprört lägger ut bilder från modevisningar med till synes galna kreationer blir jag glad eftersom det då visar att mode inte finns till för att behaga, snarare inspirera och väcka reaktioner. Med en paus på några år från damtidningsvärlden känns ändå vissa formuleringar väldigt mossiga. Kläderna där beskrevs som "smickrande", "klä dig slank", eller mitt värsta: "förlåtande". Allvarligt talat, inget jävla klädesplagg i hela världen behöver förlåta dig. Mode ska inte vara samma sak som att anstränga sig för att bli snyggare. Orden vi använder skapar kulturen vi lever i. Magasinen lade en, mycket instabil, grund för hur jag trodde att en kvinna ska se på sig själv och klä sig. Utgångspunkten var alltid: Utgå från att du ska förbättra ditt utseende genom att klä dig, sminka dig och uppföra dig på ett visst sätt. Absolut inte breda ränder på tvären, undvik "tälteffekten", absolut inte kjol som tar slut mitt på vaden, håll dig till en färg eller små mönster och så vidare. Sjukt att ens minnas såna här idiotier. Vi talade om det här i podden för några veckor sedan. Trots att det nordiska samhället kommit längst i världen i jämställdhetskampen har det inte hänt så mycket gällande kvinnors utseenden. Vi ska fortfarande behaga andra med våra utseenden. Det sagt tycker jag inte att feminism och damtidningar behöver ligga i ett motsatsförhållande till varandra. Det måste gå bra att visa mode, skriva reportage och förklara trender utan att subtilt påpeka att plaggen finns till för att göra din kropp lite mer attraktiv.

Karine och Rasmus dotter har en heltidsnanny som också bor hemma hos dem. Victoria, drygt ett år, är med andra ord väldigt bekväm med att hennes föräldrar går ut. Om vi säger så här: Majlis är motsatsen till detta. Majlis är van vid att hon åker med oss överallt och att minst en av oss alltid är hemma. Välkommen till frilansarvärlden liksom. När går man förresten från att vara frilansare till entreprenööör? Den första kvällen var i alla fall Majsan upptagen med att jaga hunden Petrus och leka med Victoria. När hon märkte att vi vi inte fanns någonstans gick hon runt huset och ropade "PEPPEEEEEE!". Hon var tydligen på väg ut i Dubainatten innan nannyn hann stoppa henne. Dag två anade hon oråd och fick panik när vi åkte. Det var som att lämna Vidde på dagis i tiderna. Mitt hjärta gick i tusen bitar. När jag egentligen ville fira födelsedag och slå klackarna i taket satt jag med lätt ångest och tänkte på hur jag snabbast kunde ta mig hem och om de andra tre skulle märka om jag försvann från loungen högst uppe på Burj Khalifa. När det handlar om att lämna gråtande barn är jag EJ avslappnade och roliga mamman. Sedan dess har Majlis gått i taket om jag så mycket som antytt att det skulle vara trevligt att kissa utan sällskap.

Det här var tredje gången jag hälsade på i Dubai och första gången jag gjorde det under en sommarmånad. Temperaturen sjönk aldrig under 35 grader och speciellt vid havet var luftfuktigheten mycket intensiv. Så fort vi steg ut i liften var vi genomsvettiga. Utan kompisar i landet skulle jag nog inte känna ett sug att åka dit, men genom Karine och Rasmus har jag lärt mig massor om Förenade arabemiraten. Det är som ett Las Vegas där det mesta är fejk och liite snyggare när det är mörkt. Allt är nybyggt och futuristiskt och det finns så mycket pengar att en blir andfådd. Ännu på 1950-talet var Förenade arabemiraten (som består av sju emirater varav Dubai är en) en fattig plats med fiskare och smugglare, men när man hittade olja på 1970-talet blev det andra bullar. Just nu planerar emiraterna, med Dubai i täten, för ett liv när oljan tar slut och satar på turister och businesscenter. Karine jobbar t.ex. i "Silicon Oasis" och Rasmus i "Business Bay". Blir fnissig av namnet. Enligt Rasmus är det värsta som kan hända en människa i de här kulturen att misslyckas och det har lett till att ingen hittar på egna projekt, man kopierar bara befintliga. Många tror att FAE är ungefär som Saudiarabien, men emiraterna är mycket liberalare. Kvinnor får köra bil och jobba och klär sig i och för sig i den traditionella abayan, men inte i burka eller niqab. Det sagt är landet långt ifrån en demokrati med fri press och folkvalda representanter. Jag gjorde en liten film om ungefär det vi gjorde. Hoppas att ni gillar.

För länge sen kallade en kompis till mig bröllop för "bröllis". Jag tyckte att det var extremt töntigt och använde ordet ironiskt. Tills jag använt det så mycket att det normaliserats för mig och jag började använda det som om det var ett helt normalt ord för fenomenet bröllop. DET ÄR DET INTE! Samma förlopp håller nu på att ske med att på skoj kalla Dubai för "Dubben". Karine och jag lärde känna varandra för snart femton år sedan då jag var ihop med Karins killes kusin. Första gången vi sågs var på restaurang Maxill i Helsingfors och efteråt dansade vi hela natten på nattklubben Kalle. Karine är fransk, men älskar finsk schlager på ett passionerat sätt bara en utlänning kan älska det. Klipp till 2018 då Karine fortfarande har samma kille, men jag eh.. uppgraderat mig? Vår vänskap visade sig bli stabil som urberget och trots att vi bara under korta perioder bott i samma land har vi ändå setts och hörts mycket. Den här gången tog jag Magnus och Majlis med mig och åkte till Dubai där Karine och Rasmus bott de senaste fyra åren. De trivs som bara den. Det första vi gjorde var att köra ut i öknen. Tydligen måste man ta en kurs i sandkörning och ha en bra bil för det. Öknen är det enda autentiska i Dubai känns det som och trots att det var vidriga 45 grader varmt gillade jag det mycket. Dromedarer överallt och magiskt vackra landskap. Jag lärde mig att man måste släppa ut lite luft ur bilhjulen och att mjuksand är den farligaste sanden att köra i. Då fastnar man nästan alltid. Ute i öknen var hettan faktiskt behagligare än inne i Dubai där havet gjorde luftfuktigheten mycket intensiv. Temperaturen sjönk aldrig under 35 grader, oberoende av tid på dygnet. Sista kvällen satt vi ute och åt middag och jag har aldrig varit lika klibbig av svett. Nu är jag så trött att jag inte orkar skriva mer, men återkommer imorgon och i podden om vad jag egentligen tycker om den här extremt konstiga och konstgjorda platsen. Fördelen med att besöka platser är ju att man lör sig så mycket om dem. En sak är jag ändå säker på och det är att min Rodebjer-kaftan som jag fick av Maggan tidigare i somras aldrig passat så bra som den här lördagen ute i öknen§nån emirat jag inte minns namnet på (Ras al-Khaimah?)