Du är där
Och jag är här

Och jag frågar mig
vad gör tiden viktig
om den inte spenderas med dig

Jag visar dig vägen antar jag
Jag möjliggör äventyr och upplevelser

Men du är där
och jag är här

Jag vet inte vem jag är
Längre
När du inte är
Intill mig

Jag känner mig inte som en utan dig
Vi känns som en
Men du är du och jag är jag

Just nu är du där
Och jag är här

Men inom mig är jag alltid med dig
Precis där du är

Somnade efter lång tid igår med tårar i ögonen. Vad känns viktigare än du. Som ett biologiskt vad håller jag på med. Jag vet inte vem jag är riktigt ensam längre för att sen du kom har vi alltid varit ihop. Men det blir spännande med nytt. Hitta nya vägar.

Tack Eric för att du gav av dina dagar så jag fick vara hemma så länge som jag ville.

<3

<3

När jag var inne för lite egentid och gick på Birger Jarlsgatan påväg till pedikyr så mötte jag en mamma och en dotter i typ 10 års ålder. I armkrok gapskrattandes.

Blev så varm och tänkte wow tänk att jag kanske får gå så och skratta med Gunnel om något år.

De såg så lyckliga och nära ut. Blir varm av föräldrar med så fin närvaro.

<3

<3

Just nu är vi inne i en period med Gunnel som jag upplever som rätt tuff och påfrestande.

Hon är så otroligt livlig och glad och det är ju underbart i sig. Men jag upplever att det är svårt att släppa taget, att låta henne gå framför ensam och ramla. Ser framför mig hur hon ska skalla altanen liksom. Det ständiga påslaget i att vakta en annan människas liv.

Hon går bättre och bättre och alla säger ju att det är ännu värre när de är helt igång men jag tycker ändå nuet är så jobbigt. För hon vill gå själv men kan inte helt. Det går inte att sätta ner henne på Ica och bara låta henne gå.

Och jag har älskat våra promenader och utflykter. Nu får jag verkligen väldigt sällan sätta henne i vagnen och bara i korta stunder. 110% ostbåge och gallskrik. Och jag försöker vara lyhörd och tillmötesgående men det är så kämpigt bara. Jag upplever att vi ger henne allt både i energi och uppmärksamhet.

Den här semestern har ju sällan känts utvilande. Även om vi gör utflykter så är det alltid en påpassning om naps och vad som funkar. Stolar klättras ur efter två minuter. Väldigt lite långlunch och gott glas vin om vi säger så.

Och jag kan tycka att det är tufft med otacksamheten jag ibland upplever. När man ser andra på härliga resor, roliga restauranger. Jag har fortfarande inte varit ute på middag sen hon kom.

Igår somnade hon av att jag klappade henne istället för att amma in i sömn vilket kändes storslaget. Men då va hon istället vaken i två timmar mitt i natten och kravlade runt och ville amma. Då blir en ju tokig.

Och jag vill ge henne det hon behöver och hoppas på att hon ska växa ur behovet av att nattamma. Som jag hört från andra. Det hade varit optimalt. Men inatt kände jag inte att jag har det i mig, vet inte hur jag ska hitta orken att vänta in henne.

Och det känns tufft, sorgligt. Så bland alla underbara stunder och det otroliga i att hon finns så finns det en stor del i mig som bara vill åka till Rom eller Köpenhamn en vecka, ha fina kläder, äta god mat, kolla serier och bara få vara jag utan ansvar. Men det är väl mänskligt och så många känner.

Kanske blir det annorlunda sen med förskola också, att man som par inte behöver byta av varandra eller fråga om lov för stunder av egentid eller andrum. Men det är prövande.

Och många har nog sömntrönat vid den här tiden men jag skulle önska att det blev en naturlig övergång till annat snarare än gråt och separation.

Kämpar lite till. Men just idag finns det mycket sorg i kroppen.

<3

Att skapa något och dela med andra är alltid hjärtat på ett spett känsla.

Jag lägger ner så mycket tid och kärlek i mina ladies. Ibland älskar jag vissa så mycket att jag inte kan skiljas från dem och ibland blir jag lika missnöjd.

Men det är viktigt att våga, prova och utmana. Och så är det med de här abstrakta ladiesarna. Ett vågande och ett hej hoppas ni ska tycka om.

Det gäller att vara modig i skapandet, annars hade jag aldrig startat varken keramikinstagrammen eller något. Och jag är väldigt glad för det, och att jag får skriva här till er.

<3

Hur fint snyggt kul med strassig eller lyxig BH topp utanpå tröja eller stickat!

Vill prova bums

<3

Jag har alltid eftersträvat ett välarbetat mjukt intryck med mina ladies. Här utmanade jag lite den upplevelsen och skapade ladies med ett mer abstrakt och obearbetat uttryck. Att skapa något vackert i det mer stökiga och det spännande som uppstår i det operfekta. De abstrakta ladiesarna är faktiskt än mer arbetade än de släta eftersom det krävs lite mer för att få dem att poppa och få rätt känsla, att de inte upplevs som slarviga utan menade. Är de åldrade? Fårade? De har levt känns det som.

Jag har både tyckt väldigt mycket om att göra dem och hur de blivit nu efter skröjbränning. Jag hoppas att de ska behålla sin aura även med glasyr.

Kollektionen släpps på instagram nu på lördag klockan 10 och jag är så pepp.

Reklam för egen verksamhet

<3

SVT play och K-special är ju livets guldgruva. Jag sitter just nu och kollar en dokumentär om Anita Pallenberg. Redan några minuter in är den otrolig och jag blir så inspirerad av att se dokumentärer om starka, stolta, intelligenta och uttrycksfulla powerkvinnor och konstnärssjälar.

Några av mina absolut främsta kommer som tips<3

<3

En tid som verkligen aldrig kommer igen. Allt är så nytt när ens första barn är litet, den där tiden att reflektera i ensamhet finns inte. En lär medan tiden går. Men så helt plötsligt är de större och jag inser att hon aldrig blir sådär liten igen. Då förstår jag de som skaffar fler barn. Att en får uppleva allt det där igen, men i ett mer vaket och erfaret tillstånd.

Jag är så glad för de här bilderna. Amanda och Robin kom hem till oss och filmade/fotade hemma och i studion. Ögonblick jag kan dela med Gunnel sen. Som hon kan få uppleva från en annan plats. Bevittna sig själv och början på allt.

Jag kommer hela livet värdesätta vår tid, att vi verkligen fick en otrolig start. Tacksam för att det går att vara ledig så länge i Sverige med sitt barn. Jag har varit skittrött och jag har ibland velat vara ensam men såhär i retrospektiv har det varit otroligt.

Och här finns vi för alltid inkapslade. Hon bara tre månader i livet och jag tre månader som mamma. Båda nya. Men alltid ihop.

Det är otroligt att få älska så. Och jag hoppas att hon känner det. Att hon alltid kommer bära den kärleken i sig.

<3