Att vänta in sin egen tid

I morse gick jag till jobbet innan Eric och Gunnel hade vaknat. Sen Madrid sover de ihop och jag har sovit på soffan.

Det är otroligt hur hon och han går upp, utan tårar, glatt, skrattar och busar i sängen. Somnar, kan somna om på natten. Ibland ledset i någon minut men verkligen något helt nytt. Innan Madrid var det knappt ens tänkbart.

Första natten hade varit tuff för dem med vaket och svårt att finna ro. Men sen så kunde hon ligga på hans bröstkorg, bli klappad, och till slut somna.

Jag har velat låta det ta tid, jag har hört om mammor där amningen fasas ut naturligt. Att barnet helt plötsligt en dag bara inte vill ha mer. Och det har låtit så fint, som något som passar oss.

Jag har varit förskonad mycket men det kommer ändå kommentarer om amningen och att vi fortfarande ammar. Att jag måste ta tillfället i akt nu.

Och det gör vi på nätterna. Men när Gunnel såg mig första morgonen och började dra i tröjan för att mysa så blev hon bedrövligt ledsen när jag sa nej, när jag försökte avleda eller göra annat. Det gick inte. Och det kändes fel. För mig. Inom mig. Jag kände mig gråtfärdig och tillslut så bestämde jag att vi testar på dagarna.

Och det har gått så bra, hon verkar inte koppla det till nätterna längre och det är vår mysstund. Som vi båda vill hålla kvar i lite till.

Och jag är stolt att jag lyssnade på min röst, på mig och Gunnel. Vad som funkar för oss.

Och det otroliga i att Eric nattar och sover. Faktiskt. Jag saknar henne intill och när jag hör henne vakna på natten vill hela kroppen gå upp och hjälpa till.

Men att kunna dela på känslan av att vara så behövd, att vara den enda som kan. Att jag första kvällen hemma efter Madrid åkte mot solnedgången för att storhandla. Vid 19:30. Något som varit otänkbart de senaste två åren. Att jag lite overkligt än, skulle kunna vara ute på middag eller sent, eller sova borta. Åka iväg till kompis eller om jobbet ska resa. Så kan jag. Utan magontet faktiskt. För Eric och Gunnel har det bra. Och jag hör inte gråt från soffan, jag hör skratt och glada röster.

Jag kan inte beskriva det lugnet. Att jag i lugn och ro kan diska och fixa efter middagen, kolla lite tv med vetskap om att jag inte kan behöva pausa närsomhelst. För att Eric har kollen, ansvaret.

Det är en ny värld som öppnar sig, men också så är jag just så stolt att vi har gjort det här i en takt som känts som vår. Som inte pushats av omvärld eller förväntningar eller förutfattade meningar. Utan att jag verkligen varit som en gås när det kommit till åsikter som inte känns som våra. Som magkänslan inte håller med om.

Och alla ska just göra på det sätt som känns rätt för dem. Jag hade ångrat mig i efterhand om någon annans åsikt eller tankar fått mig att sluta amma innan vi känt det. När min känsla inte sagt att det är vägen för oss.

Ingen av oss var redo att sluta helt och det finns inget mysigare än när hon kommer gående med sin lilla filt och säger mysa tut tut och kryper upp intill i soffan. Den stunden är så viktig. Och jag är så glad att vi har den, för då känns allt bara som en vinst. Då känns det som att vi växer som individer och familj.

Att de sover mysigt med varandra och att jag sover mer ostört. Att vi alla får uppleva nytt. Och att Gunnel var redo, att vi inte drabbar henne något utan att det mer blir som ett utvecklingssteg.

För vissa är detta inte en grej alls men för mig och oss har detta varit en jättegrej. Kanske har det med min egen såriga mammarelation att göra, att jag vill ge allt jag kan. Att hennes bästa får vägvisa här. Och hur amningen inte är en belastning utan nu bara vår lyx och vårt mys.

En liten morgonreminder om att våga lyssna på sin egna röst och göra precis på det sätt som känns bra för en själv och sitt barn. För vi är alla olika.

<3