Vuxen vänskap

En av kvällarna i Madrid gick vi förbi två tjejer utanför en bar och jag hörde att de pratade svenska, frågade om de var svenskor och om de kunde ta en bild på oss. Så vi fick några bilder på hela triaden.

Jag tänkte både inför och efter en sån här resa på det där om att ”tjejer inte kan leka tre”, och som liten var jag ibland inte inkluderad i grupper. Den som inte blev bjuden på kalas osv. Utanför. Umgicks mer med killar. Spelade fotboll.

Så livet just nu och den här resan, vårt umgänge har blivit som en revansch för mig. Även om jag inte går runt och reflekterar över det så.

Jag har flera fantastiska vänner, starka coola intelligenta skitballa kvinnor som jag beundrar och tycker om. Och det fina skiftet som jag upplever väldigt tydligt, i att kvinnor stöttar varandra, snarare än att tävla och racka ner på varandra. Både i livet och på Instagram. Iallafall i min bubbla.

Sen jag blev mamma så blir det naturligt att tiden inte finns på samma sätt, att hinna ses och vara tillgänglig som innan.

Petra och jag pratades på Instagram innan jag fött Gunnel, Petra väntade sin dotter och köpte en lady. Och vi hördes när barnen kommit och bestämde oss för att ses på en mammafika. Och jag blev kär direkt, så imponerad av henne, ville typ hänga varje dag. Som när man träffat en partner nästan. Och vi hängde hela mammaledigheten. Livets present.

Pernilla och hennes dotter gick på samma babysim som oss, och jag fick direkt känslan att det var riv i henne. Att hon var speciell. Någon jag ville hänga med.

Och även om vi mötts och förenats via barnen så är Petra och Pernilla verkligen två kvinnor jag velat hänga med oavsett. Och att vi kan ses utan barn och prata om vad som är kämpigt eller fint. Stötta varandra med jobbtankar. Berätta om tidigare liv, egna tonår. Blotta och dela saker som kanske inte så många fått höra om.

Och det fina i att vi verkligen är olika, att vi har olika driv och mål, olika inspiration och tankar om typ det mesta. Men att vi alla på något sätt ändå är väldigt lika, med liknande erfarenheter. Och att vi verkligen lyssnar på varandra, försöker lyfta varandra, ser utom oss själva, bortom det egna och kan råda varandra utifrån den egnas bästa. Att vi ser varandra på ett sätt jag sällan upplevt innan. Och att vi möts i det.

Vi kan ställa frågor och prata väldigt blottlagt. Och vi alla älskar kläder, även om vi även där har olika uttryck. Hotellrummet blev nästan som en popup butik i den så lämpliga helväggshyllan, där alla väskor och 20+ par skor möttes och lånades.

Det var en ljuvlig resa och jag kan sakna den lilla tjejvardagen med långsamma frukostkaffet, sminka sig i sängen. Hjälpas åt att välja outfits. Långa luncher. Och alla samtal som skedde.

Det har jag inte upplevt innan. Inte i tonåren heller. Så det känns som att jag både växer framåt och fyller i tomrum bakåt.

Och jag är så tacksam för att jag hittat vänner som dem.

Det gäller att se möjligheterna och våga säga hej, för det kan leda till att fantastiska personer äntrar ens liv.

Jag ser fram emot ett livslångt resande och samtalande med dessa tu.

<3