När två barndomar möts

Hela valborgshelgen var Gunnel och jag ute hos min pappa. Han bor ju kvar i huset jag bott i från att jag var tre år.

Många minnen sitter i väggarna och precis runt gatan bodde mormor och morfar under hela min uppväxt. Att de inte längre finns där och sitter i sina fåtöljer och är i köket längre gör så ont att jag inte riktigt förmått mig att åka ut. Pappa har mest kommit till oss, också för att det är enklare med barn att vara där alla deras prylar finns.

Men också till stor del för minnena. Främst de svåra som jag blir mer medveten om i mina tidiga miljöer. Minnen som sitter i väggarna.

Men också många fina minnen och just de fick ta mest plats i helgen.

Att se Gunnel springa i samma backar som jag, där jag lärt mig cykla, där allt började. Att återerövra mark med henne intill. Att se mina gamla klätterträd, mitt barnrum och allt ur hennes ögon. Vakna med samma vy som jag vaknat med i sådär 17 år. Det var verkligen svindlande. Och fint. Och jag såg vårt område med vuxna ögon på ett helt annat sätt.

Det var storslaget i det lilla att alla träd står kvar, att varenda kvadratcentimeter är utforskad. Där jag hittar som i min egen ficka. Och hur fint det var att få dela det med Gunnel.

Det var fint för mig som kämpat mycket med olika svåra delar att också få återvända och uppleva det bra.

Med världens finaste lilla dotter som jag (partisk) är så stolt över. Att hon finns och att hon för en helg fanns i min gamla värld läkte vissa delar i mig.

Det gjorde mig om inget annat lite modigare. Och jag fick mersmak att faktiskt reclaima mina hoods mer. Och att få visa henne min värld. Som jag så vackert får uppleva igen fast genom hennes ögon.

Full circle moment lite.

<3