Vi bokade en resa i förra veckan. Efter lite funderingar om vad vi vill göra på sommaren och vad som blir härligast för Gunnel så kom vi fram till att värme och enkelhet, närhet till strand och bad, skulle ge mest för alla.

Vi kollade Grekland och Mallorca. Som liten var jag tre år i rad på Mallorca. Två år bodde vi på samma hotell, med ett annat år i mitten på annat hotell. Vi återvände till samma. Och nu gör vi det igen, men 25 sådär år senare.

Samma hotell kom upp och jag blev väldigt nostalgisk. Nästan rörd. Minns hur pappa sprungit med mig och min syster med en stor uppblåsbar krokodil i vågorna där. Jag har bilder på mig vid poolen och på den långa bryggan. Några av mina finaste starkaste minnen är från där.

Och nu ska vi dit med Gunnel. Det känns så fint.

Jag blev lite galning med att köpa gullig resväska till Gunnel. Och kom på att hon har ett Mallorca set från Mini Rodini som blir gulligast ever att resa i.

Känner mig rörd och lycklig. Peppad.

Innan Madrid var det så länge sen jag reste och jag har alltid varit mer materiell i mina investeringar längst åren. Men så vackert att få ge Gunnel en resa och såna minnen.

Det går att få fina minnen från överallt men just fint att åka på en resa ihop. I början av juli bär det av.

Lollo Bernie here we come.

<3

Sitter annars hemma då jag vaknade med Gunnels ögoninflammation och nu typ bara ser med ett öga. Ser så svullen ut att Eric började skratta när han såg mig.

Typ 10 ronder med Mike Tyson look. Så roligare med annat fint for now.

<3

De senaste dagarna så har jag haft superont i brösten, av att amma nästan hela tiden så fort vi varit nära. I samma rum.

Som när en precis börjat amma och det är sårskorpor och känns som att någon typ skär av en bröstvårtan när bebisen latchar tag.

Jag förstod inte innan jag fick barn hur jag skulle greja amningen. Att ha någon på brösten så på det sättet. Att det ju kittlar och känns olustigt liksom. Men det blev vår grej. Och har varit vår grej.

Vår stund, närheten. Tryggheten. Det att alltid kunna ge när hon är sjuk, vaknar ledsen. Det har varit det finaste någonsin.

Men nu när det började göra verkligt ont kändes det som att kroppen sa ifrån innan sinnet. Sådär på riktigt. Och jag kämpade några dagar till för hur skulle det annars gå. Hon är ju som en drogaddict med boobsen.

Men så igår natt på soffan så sa jag att mamma har jätteont i tuttarna kan vi bara ligga nära. Och hon la sig på tutten och somnade om. Utan att amma. Och hela dagen igår, utan drama, när hon ville mysa så sa jag att hon inte kan snutta för att mamma har ont. Inga tårar. Vi satte oss i soffan och hon fick ligga på bröstet som en kudde. Det var som att hon tankade lika mycket där. Och en sån lättnad för mig. Jag tänkte att snart kommer det, men nej. Inga protester. Ett lugn låg över huset. Och det kändes ju nervigt att blotta brösten men att samtidigt säga nej. Men det gick. Och det kändes otroligt.

Drömtung inatt försökte hon två gånger att ta tag men jag sa nej det gör ont vi kramas och ligger nära. Och det gick. Det var liksom inte mer ledset än när vi tar på en tröja när hon inte vill eller motsvarande.

Inte alls det där hjärtskärande som jag bävat för. Och i lugnet kändes det inte som att jag heller berövade henne något. Att vi hade kvar stunden men på ett sätt som funkar för båda. Som var fantastiskt mysigt för mig. Att få vara i det utan att behöva ge av mig på samma sätt.

Jag känner mig så oerhört stolt över henne. Jag har lärt henne att vi ska samarbeta när vi går ut vid gatan, hålla handen osv. Och hon upprepar samarbeta, eller inte samarbeta när hon inte vill. Men just i det här avbrottet eller avslutet eller vad det blir så känns det verkligen som ett samarbete. Och när det faktiskt gick att säga nej utan att bli helt dränerad. När allt bara blev.

Och kroppen. Det är som att den hämtar andan. I Madrid skiftade brösten från tomma påsar till silikonbröst. Stenhårda. Men nu. Ja tunga men ingen stenkänsla. Mjölkfyllda men som att de inte vill göra ont eller be om att få någon assistans. De bara reträtterar i tystnad. Också där ett lugn. Som att kroppen går in i vila.

Och igen, känslan efter Madrid var inte att ett avslut var rätt i magen, eller någon annanstans. Men så fick lite tid gå. Och en tid för båda att få acceptera. Realisera. Och så, att hon ändå vill sitta så nära. Exakt samma men ändå så annorlunda. Det har hon aldrig velat innan.

Och jag som verkligen slagits med mig själv inombords om att inte beröva henne något som hon älskar. Nu känns det inte så. Nu fick det bli i egen takt och inte längre än vad som ändå kändes bra.

Och precis nu när jag skriver här och ska avsluta kommer Lenny Kravitz låt It aint over til its over på.

Och ja, jag tar den signalen på att this is it. Magisk är kroppen som kan ge så länge till sitt barn. Och att alla får göra precis vad som passar dem.

Jag kan nästan inte läsa nu och kolla om jag stavat fel för det känns nästan för intimt ens för mig. Att jag kommer bli rörd. Att jag inte helt kan ta in. För det blev inte kampen som många pratar om. En långsam kamp och vånda om avslutet. Men så fick det bli lugnt och på ett sätt jag kan minnas hela livet och känna mig tillfreds med. Att min själ får ro i att jag gav allt jag hade och att jag också tillslut inte kunde mer, och att Gunnel ändå är okej.

<3

Igår mötte jag upp Lovisa, som jag träffade under mitt pandemiår i Falun. Hon som dansade bakom mig på ett zumbapass och gick därifrån i en dansk leopardkappa. Jag kände direkt för henne. Ett av mina bästa val att säga hej. Hon är den finaste ljuvligaste själen. Så tacksam för henne.

Hon bodde en stund i Stockholm men har nu flyttat hem igen. Så jag är så glad att vi fick till en träff. Också vi som var i Venedig ihop innan jag blev gravid.

Stockholm strålade iallafall och äntligen och det var också Stockholm maraton.

Och som alltid nu i toddler eran blev det lite mer ett försök till drömmig frukost ute än en faktisk sådan. Men väldigt mysigt ändå. Att kunna öppna upp dörrarna och göra huset större.

Gunnel fick roa sig lite med att vattna gräsmattan så jag hann äta klart min macka. Men hon är snabb att springa och helst mot allt farligt.

Livets olika delar och stunder verkligen. Fint med kontrasterna och att nu kunna få mer av det egna också, för att mer kunna njuta och vara i de båda olika.

<3

<3

Det var en liten stund där efter Madrid där vi fick till ett så bra flow hemma. Där jag hann fixa och snygga till, Eric nattade och det bara funkade. När det kändes som att allas behov tillgodosågs utan att vara på bekostnad av någon annan.

Nu kämpar Gunnel med en ögoninflammation och allt uppövat är out the window. Hon ammar massor och är ledsen. Vill inte somna. Ropar och kämpar.

Så kämpigt för henne. Och jag känner mig som en dålig mamma som känner att det är jobbigt även själv. Den lilla frihetsgraden jag fick genom att ha kvällarna lite solo igen blev en så uppskattad paus och reboot stund. Nu är det sova på soffan, sova lite i sängen, ner på soffan. Stök. Irriterade toner på nätterna och bara kämpigt. Att något så grundläggande som sömn kan vara en grej.

Och jag kanske är boven i allt som inte säger nej tydligt med amningen när jag verkligen inte vill men det går liksom inte. Lite uppgiven nu i stunden. Och självblameande.

Hur en kanske ibland genom att vilja väl inte ändå lyckas. I det stora hela är jag stolt och nöjd som jag skrev förut men just nu känns det jobbigt och svårt.

En ska ju inte jämföra men det är svårt ibland att låta bli. Allt känns skört, delikat. Och jag blir igen velig mellan att vilja göra någon sommarresa men att också känna pust va övermäktigt med all planering och fix.

När det inte går fram att vi ibland måste stanna vid gatan om det kommer en bil, måste gå åt ett visst håll. Även om vi tar hennes tid och gör. Toddlertantrumen skär i själen och även om alla genomlever dem så känns det mentalt och inombords som misslyckanden. Att jag sviker. Men det är ju en berömt svår tid. Och jag känner det nu. Hur jag inte bemästrar. Hanterar eller är on top of this. Hur jag längtar efter pauser och liksom känner mig utbränd fast jag får pauser. Att behovet av andrum liksom växer trots att det tillgodoses.

Tröstar lite nu med att glo på vackra ting.

En kan inte göra mer än sitt bästa. Och ibland kanske det inte räcker ändå.

Jag har svårt att ens ta in att flera tider ska ta vid. När en minns sin egen barndom så är det ju inte att man alltid satt ihop. Att alla kunde vistas i hemmet ibland isär men också tillsammans. I sällskap samtidigt som det egna ryms.

Minns mycket att jag satt och läste, kollade tv. Och att någon stökade i köket eller var. Fint när den tiden ska komma också. Hoppas jag.

Gunnel lekte så gulligt med en treåring i Ulriksdalsparken och det händer så mycket. Hur den flickan typ kändes så stor. Hur hon sprang själv och föräldrarna stod och väntade. Hur sekundpassningen avstannar och annat i det börjar rymmas.

Men i nuet är det svårt att veta. Och att förhålla sig till, passa påandet för att sen kommer kompisdejter och fotbollsträningar eller dans eller vem vet.

Men jag kan längta efter det. Kanske är det en del i att jag börjar känna frustrationen att ge rent kroppsligt med amningen mer och mer. Att energin i den brunnen börjar sina. Och att det också medför en sorg.

Det blir nog bra med lite ledigt nu. Och förhoppningsvis lite varmare väder.

Jag ska försöka vara modigare och mer loose på semestern. Släppa på krav och våga visa vägen genom att vara tydlig med när jag säger nej. För allt som oftast säger vi ja.

<3

<3

<3

Igår på morsdag så väcktes många tankar i mig. Jag tänker väldigt mycket på föräldraskapet generellt men igår kanske även lite extra på allt snårigt som finns runt mödraskapet. Åren av att försöka, åren innan att börja känna en stress. Tänk om jag aldrig får bli mamma, tänk om jag inte träffar nån osv. Tänk om jag inte kan.

Och under graviditeten mådde jag bra men jag var rädd längst inne, så tacksam och lika orolig. Men jag ville hoppas och tillåta mig vara glad så länge jag kunde. Att släppa kontrollen och vara i allt.

Tiden går så snabbt och en tror ju aldrig mitt i att en sen ska glömma. Men åren av att inte bli gravid trots försök känns såhär i retrospektiv som några dagar. Livet innan som ett annat.

Babybubblan och kanske småbarnsåren som tar vid är verkligen en förändrande tid. Där en möter nya känslor och nya situationer. Maktlöshet och otrolig kärlek. Hur en liten snorig näsa kan göra att en ligger sömnlös. Rädd och orolig.

Jag beundrar kvinnan som inget annat. Förmågan att överleva på lite sömn och rodda allt. Multitaskingen och alla parallella spår som ska leva och frodas simultant.

Det finns inget som känns så meningsfullt och viktigt som att ta hand om Gunnel. Där lägger jag allt mitt krut.

Jag såg nån meme för ett tag sen om att man ofta säger ”jag skulle dö för dig” men där det istället stod ”but would you live for me”. Att alltså satsa på att ta hand om sig, äta bra, träna och värna om sig. Göra allt för att finnas länge. Och även om jag äter det jag är sugen på och är måttlig i allt, om än i bra överkant med socker, så finns ändå den reflektionen nu. När Eric börjat natta Gunnel har jag passat på att åka och dansa zumba. I andan happy mama happy child. Att hela kretsloppet måste få finnas och vattnas.

Mors dag är för egen del sårigt. Och jag är tacksam för allt fint. Men det ligger bakom en skugga av sorg. Och jag tror att min egna känsla gör att jag än mer har liten mental anda i halsen för att vara bra för Gunnel. Att jag ger mer än vad jag ibland tror mig orka och förmå. Jag behöver vara lite ego också, att värna jaget för att må bra.

Jag är så glad att vi mammor åkte på den där resan, jag bär den i mig. Blir inte lika överväldigad i situationer. Jag har ett litet mentalt vattenhål att gå tillbaka till, känslan av att få återbesöka sig själv och kunna vara helt fokuserad i ett nu utan ansvar.

Jag tänker på mammor som på grund av krig och djävulskap inte kan ge sina barn mat. Jag tänker men kan inte ta in. Det är bortom mitt förstånd.

Barnen måste alltid värnas om. De som är helt beroende av vuxna som är värnande och goda. Som ser. Som bemöter. Klappar och är. Allt annat är bara bortom beskrivning.

Jag skrev någon gång på instagram om att det var kämpigt att bli gravid, för att jag varit den som sett på alla bugaboos med sorg, klump i magan och längt. Hur jag fick köra kompisars vagn och känna den där meningsfullheten för en liten stund, som längtat ihjäl och hoppats, som gett upp och hoppats igen. Och när jag blev gravid så vet ju inte så många andra utanför om den kampen, även om jag pratade om det. Och det var så många som svarade att ”för oss tog det sju år”. Att det är en så snårig väg för många.

En kursare från juristlinjen som jag pratade med då, sa så fint att ja men tänk, att du på den här vägen får tid att inse hur viktigt det här är för dig. Och att du sen inte kommer ta det för givet. Och så är det. Det går inte en dag utan att jag tänker på det eller känner det. Ibland bara för några sekunder. Men jag vet om. Jag minns det sköra.

Och att jag nu några år senare kört Gunnel i den där bugaboon så många gånger. Att det till slut blev. Gunnel är mitt livs lilla person. Hon är för mig en på miljarden och jag säger ibland till mig själv att det kanske var därför hon tog sån tid. Att tiden tillslut blev den rätta. Allt som är menat sker, precis när det är tänkt klyschigt nog.

Jag hoppas att vi kvinnor i den här generationen kan fortsätta på en förändring. En snällhet jag upplever. En förståelse eller iallafall viljan att förstå. Men också en tid där en kan prata om psykisk ohälsa och liknande. Att det inte är lika skambelagt som förr. Och det tror jag är något som räddar liv. Att inte behöva bära ensam. Att vi är många som finns.

Det vill jag lära Gunnel kanske mer än mycket, kraften i att vara snäll.

Och jag hoppas att hon ska ty sig till mig i livet, att jag ska förtjäna det.

<3

Innan resan till Madrid köpte jag en ny telefon för att ha en så bra kamera som möjligt. Och jag ville piffa telefonen så jag gick in på några mobilprylaffärer i Täby centrum. Och herre vad det finns prylar!

Utöver smycken och små badges till mobilen så köpte jag en hello Kitty bag charm att hänga på väskan. Tyckte så gulligt och lite kul. Att dekorera väskan ytterligare, hänga något smycke eller små roliga gubbar.

Jag hittade också en care bear i Madrid som jag köpte.

Iallafall så hittade jag butiken @drmlnd_official. Och det finns så mycket, verkligen sky is the pyntlimit som råder!

Nu har jag beställt hem några till och precis öppnat paketet. Så pepp! Jag byter ut några av krokarna till karbinhakar för att det ännu mer ska bryta av lite.

Här kommer gänget och bilder från Drmlnd för inspo!

En liten följetong på temat dress for fun!

<3