Tack för att ni är så fina och kloka och skriver mjukt till en som är skör.

I morse åkte vi iväg vid frukost, Gunnel fick äta bananpannkakor i vagnen påväg till bussen för vi skulle på förmiddagsmyshängkaffefika hos Pernilla tillsammans med Petra och våra småtjejer.

Tiden springer och vi vuxna har setts på luncher och pratats men barnen har inte setts sen jag började jobba. Men idag så! Och så gulligt när de möttes igen. Att röster och ansikten kändes igen. En utflykt som bara gav energi.

Petra och Pernilla, mina Madridmamas är bland det finaste jag har. De är som att landa hemma och jag skulle kunna sitta för evigt på en veranda och prata med dem. Om allt och inget.

Och nu har Gunnel redan somnat utan drama eller stök och jag hejar ihjäl mig på de svenska tjejerna som är så jäkla outstanding ikväll. Hoppas de får vinna! Så förtjänta.

<3

Jag är ensam med Gunnel den här veckan och det är alltid med en skräckblandad förtjusning att vara ensam förälder en längre tid än några timmar. När ingen avlastning finns. När allt hänger på en dag som natt.

Vi gör små utflykter på dagarna, cyklar någonstans och tar med en nektarin och lite snacks att dela på. Dricka. Och det är jättemysigt.

Men dessa nattningar. Jag sitter just nu och har checkat ut. Gunnel har för 15 gången ställt sig upp. Nu har hon dragit upp gardinen och står och tittar ut. Vi har nattat i stora sängen där hon brukar sova, i hennes aldrig använda småbarnsäng. I pippitältet. På alla ställen i olika omgångar. Klappar och killar. Lugnande ord. Sagor. Sen kommer den där krypande panikkänslan. Att detta kommer ta för evigt. Sen lättnaden när hon faktiskt lägger sig tillrätta, gäspar. Är tyst i någon minut. Men så börjar allt om. Hon ska ligga på mig. Slicka på mig och klättra runt. Dra i håret pilla och hålla på. Och jag känner hur jag inombords tappar det. Hur jag är en dålig mamma som inte orkar. Som måste koppla bort och kolla något annat. Som efter timmar behöver zooma ut trots att det inte finns någon annan som zoomar in. Jag känner mig ömsom ledsen att hon blir ledsen när jag säger nej. Att jag inte vill bli slickad på. Att jag avvisar henne och blir irriterad. När rösten lite hårdare och tröttare säger nej. När uppgivenheten hörs.

När alla texter en läser rullar innanför huvudet. Om att man inte ska kolla annat, vara närvarande. Lugn och trygg. Men någon sekund, minut så måste en också få vara mänsklig tänker jag och tröstar mig själv.

Om hon hade somnat vid 20 och jag haft nån timme. Om jag inte låtit henne sova 1,5 timme på dagen. Men det är min enda stund att vara jag utan dåligt samvete.

Jag gör gardinen till en natthimmel över spjälsängen. Hon lägger sig men nej. Då ska hon ta på gardinen. Allt börjar om.

Jag känner i den här stunden hur jag inte är luttrad. Hur jag inte har orken eller värmen att vara perfekt. Hur jag behöver en stund att kolla någon serie eller scrolla utan krav. Hur jag inte har det i mig att sitta i mörkret timme tre tills jag somnar själv av utmattningen. Hur jag ger upp min egna dag innan jag får avsluta den.

Hur jag inte räcker till för någon. Och hur det dåliga samvetet ligger som en kappa över mig.

Och hur jag kan sakna en person i den här stunden. Hjälpen. Sällskapet i att bära det jobbiga.

Hur det liksom efter timmar inte går att bara göra samma. Och vi har samma rutin varje kväll. Gör som det sägs men det går inte.

Och jag undrade idag på dagen om alla pekpinnar och råd alltid gör oss bättre. Det är bra att veta om skärmpåverkan osv. Olika resultat och effekter av våra val inom uppfostran. Men det måste också gå att överleva. Att klara vardagen och att vara mänsklig.

Vi blev okej. Ändå. Och nu efter att ha skrivit det här lite som den där ventilationen de berättar om när man precis fått barn. ”Bäst att lägga ner barnet även om det är ledset och gå undan någon minut om du håller på att tappa det”. Nu ska jag försöka in i kaklet. Och sen gå ner och dricka något gott och plocka i diskmaskinen även om jag kommer vara skittrött imorgon för att jag inte la mig direkt.

Jag förstår inte de som grejar allt ensamma.

Varje kväll blir inte perfekt men i en livstid måste det kunna vara så också. Helheten räknas och någon dag är väl alla dessa evighetsnattningar ett minne blott. Jag kunde aldrig ens föreställa mig intensitetsnivån innan barn.

Jag försvinner i tanken till tiden som kanske kommer där man mer kan känna sig som sig själv och samtidigt vara förälder. Där allt ryms. Där det inte blir ett dåligt samvete av att vilja läsa några sidor i sin bok. Ägna sig åt sig i sitt barns sällskap. Jag behöver den tanken nu.

Hejdå natten sa Gunnel nu och vi får hoppas det.

Men så går jag för att ta ut mina linser som efter timmarna i sängen sitter fast i ögonen och då springer hon ut efter mig. Så nu ligger jag i mörkret med en önskan om att det ibland kan få vara bara lite enklare, samtidigt som jag igen killar en liten rygg. Den finaste på jorden. Men ibland blir allt bara för mycket.

Och så äntligen och helt plötsligt börjar den lite tyngre sovande andningen och min lilla stund är kommen.

<3

Att komma hem kändes igår som att världen blev lite gråare. Kanske för att vi lämnade en vecka av sandaler och barfota, 30 grader och sol och landade i ett grått regnigt Stockholm. Men veckan har varit omvälvande för mig. Att resa med barn är verkligen något annat än att resa solo. Små stunder av vila och desto fler i upptäckandets tecken. Att äta i skift och att jaga någon som mest vill gå åt det andra hållet än det vi pekar på. Att inte kunna styra, att saker tar tid. Att njuta men lite ha andan där i halsen. Alltid beredd.

Men att få uppleva en plats igen från när jag var liten, 25 år senare och att göra det med henne, att se henne skina upp åt det som jag skinit upp åt. Att få växa med henne och att se henne växa. Att få se hur hon agerar i grupp. Bland andra barn. I en annan miljö. Att hon är modig och framåt. Gränslös och galen. Det har gjort att jag känner ännu mer kärlek till henne. Att vår relation rymmer mer, blir större med minnena och att ha upplevt varandra på en ny plats.

Det är klart att det hade varit ljuvligt att kunna äta en frukost stillasittande i lugn och ro, men det har verkligen varit en vecka i ett alternativt universum. Jag har knappt hunnit svara på meddelanden. Inte kollat mobilen typ alls. Checkat ut och varit i nuet på ett sätt som typ aldrig innan.

Och i de stunder där hon sovit har vi hunnit äta lite lunch ihop, läsa bok (OCH JAG ÄLSKAR MIN BOK SOM EN BESATT). Jag köpte en bok på Arlanda efter att min kusin lagt ut att det var typ det bästa hon läst. Den går som det står på omslaget, inte att lägga ner. Jag har ju behövt pga Gunnel men ni fattar. Länge har jag känt att jag borde läsa mer men inte fastnat. Känt mer att jag borde än den läslust jag en gång hade. Det var väldigt länge sen jag typ ville låsa in mig och leva med min bok. När 70 sidor känns som två och jag typ bara måste veta vad som står på nästa sida.

Det och att vi har ätit väldigt gott, både sushi (typ bland mina godaste och kanske därför det var vår lunch tre dagar i rad), indiskt och annat gott.

Vi har verkligen varit bortresta sådär som att en antar ett annat jag. Jag har använt allt utom en kjol som jag hade packat ner och det har varit toppen. Skitjobbigt i stunder, att ha koll på vagn och barn på en strand när hon springer åt ett håll och vagnen fastnar och ja ni fattar. Men jag är så tacksam för de här minnena med Gunnel. Inkapslade ögonblick som alltid kommer vara en del av vår historia.

Jag hoppas att Gunnel ska minnas något, eller iallafall älska att återuppleva det genom bilder och filmer. Jag kommer minnas hennes skratt i vattenrutschkanan och hur hon rusade varje morgon för att krama Lollo och Bernie. Tryckte sig fram och bara in i famnen. Hur det sken i hennes stora ögon.

Att Gunnel på hemresan somnade 10 minuter från gaten och sen var vaken men skittrött hela flygresan kommer vara en rolig story om en stund. Igår ville jag gråta så matt var jag.

Men vi kom hem och nu sitter jag snart med en god kaffe. Och så ville jag skriva och berätta för er. Visa bilder.

Jag fotar ju för mig och för oss men ni är också en del av det. Att jag ser saker jag vill visa för er. Dela ihop. Det gör att allt också känns större och finare.

Så ett hej och lite bilder.

Nu ser jag fram emot några lediga veckor i Stockholm. Och hoppas att solen hittar oss även här.

Fint att få skriva till er igen. Kram och alltid.

<3

Igår gick vi förbi ett vackert hus på strandpromenaden. Gunnel sov i vagnen. Och långt inne där på balkongen skymtade jag något grönt. Jag stannade till lite. Sen såg jag kvinnan. Hon satt där så ståtlig, vacker, åldrad. Och lite mystisk i sin uppenbarelse. Jag ville gå in och fråga henne om hennes liv. Höra hennes historia. Hennes utstrålning antydde att den skulle vara just något att få höra. Att den skulle berika mig också, om jag fick ta del av den.

Det kändes som att livet passerade i revy. Hon väckte något i mig. Jag önskar att jag får sitta sådär en dag. Och att Gunnel kommer och besöker mig. Jag önskar innan dess att jag kan kunna vara Gunnels extra händer.

En resa med små barn är intensivt. Så otroligt fint i många glimtande stunder men också hektiskt och hela tiden på. Att se Gunnel krama Lollo & Bernie, på samma hotell där jag själv lekte som liten. Miljöerna är nya men grunden den samma som för 25 år sen är overkligt. Här sprang jag här springer hon.

Servitören på restaurangen som lekte med mig och min syster jobbar kvar. Jag kände igen honom direkt när våra blickar möttes. Han var gråare men samma. Och han mindes tillbaka. Nöp mig i kinden som han gjort för 25 år sen och kramades.

Livet som pågår i alla dessa parallella världar. Att tiden rinner iväg men också står stilla.

Kvinnan där på balkongen fick mig att känna allt. Det svindlande i hur fort och långsamt allt går. Och viljan att vilja ta in allt, men det svåra ibland i att hinna med just det. Att andas och se vad som händer. Känna stunden när den är. Och att sen förhoppningvis ha ynnesten att kunna sitta där på livets balkong längre fram och minnas allt som varit.

Men så ligger vi till slut i sängen och lyssnar på humlehum och lillungen min från Dumbo, hon säger sov gott mamma. Vi killar varandra på armen och håller handen och i den lilla lugna stunden finns det inget viktigare finare eller mer värdefullt.

Hon är essensen av allt, den som ger allt sin mening. Varje dag jag får med henne är livets present, hennes lilla snusande intill. Men ibland är jag ändå väldigt trött. Och har i det svårt att ta in storheten. Den är där hela tiden men ibland just skymd att trötthetens dimridå.

Och det är svindlande skitläskigt att älska någon som jag älskar henne. Att vara så rädd och tacksam för att någon finns. Och att vilja att någon ska finnas för alltid. När en också vet att det inte går.

Jag blir alltid essentiellt skakig när jag ska flyga. Men ännu mer nu när hon ska med.

Jag önskar att lyckan får tillåtas att sjunka in mer och mer. Att lugnet i tillvaron får landa. Bara lite.

Och att vi får vara ihop till jag är gammal och skröplig.

<3

Ibland är det jobbigt att blotta de känslor och tankar som ligger en närmast i stunden. Att våga möta även de svårare delarna i en. Och kanske är det nu på sluttampen innan semester och sommar som bägaren är full. När en inte orkar räcka till.

Jag frågade en vän idag om hon alltid trivs med att vara mamma. Och hon sa att det kanske inte egentligen är en roll menad för henne. För att orkeslösheten är där. Att man efter en stund inte orkar leka, att man bara vill vila, titta på TV. Hur annat drar i en och hur det dåliga samvetet direkt kickar in.

Och när hon också satte ord till min känsla så inser jag vikten i att våga skriva även om det som är fult och skamligt.

Det är tänkt att ens barn ska vara ens allt, eller en så stor del. Men jag tror att det också kan stjälpa barnen. Att de får press på sig att vara härliga och mysiga, att de inte tillåts känna och leva sitt fulla spektrum. Att vi begränsar dem genom våra egna tillkortakommanden eller i det att vi själva kanske inte fått leva ut.

Gunnel lever ofta lite rövare och även om det är skitjobbigt kan jag älska det. Hon kanske inte somnar direkt eller äter bra eller lyssnar. Sånt som är good girl och lydigt. Attribut som hyllas. Och det är inte att vi struntar i eller att hon är ouppfostrad. Hon är envis och oerhört viljestark och det är viktigt att vi försöker möta henne i det och vägleda. Men jag beundrar henne också för att hon inte är foglig. Och jag tror att den förmågan kan göra henne väl i världen. Men de sidorna gör också att jag kan bli matt. Att det kämpas och blir frustrerat och jag är inte van att möta de känslorna. Jag fick inte skrika så, vara mitt fulla barnjag. Jag var begränsad för att annars fanns det repressalier. Jag visste att det kunde göra ont att inte lyda. Så därför får Gunnel lite mer fri nejd. Och därför blir jag ledsen när hon blir ledsen. Brottas i alla känslor.

Och jag tror att det är i den mattheten en flyktkänsla väcks i mig. I lättheten utan barn. I friheten. I att allt får ta sin tid. I det till synes enkla. Att ingen behöver en på samma innerliga oerhörda sätt. Och att det kan vara något skönt. Innan Gunnel kunde jag ändå inte njuta helt för jag längtade efter henne. Längtade till det jag har nu. Men jag önskar ibland att jag kunnat vetat att hon skulle bli, så jag hade kunnat slappna av. Att jag kunnat njutit av den tiden. Men det går inte att designa i efterhand. Och om några år när hon leker med kompis eller skiter i om jag springer hem från jobbet. När andan i halsen vilar, då kommer jag vara så tacksam för det här slitet. För att hon finns med på andra sidan.

Men det måste få vara okej att inte varje dag älska mamahood, att känna sig dränerad. Tråkig och oambitiös. Oengagerad och lat. Jag kan längta bort, som i Madrid. Att inte behöva tänka, koncentrera mig, planera. I en tid det går att bara vara, att känna att allt löser sig. Att varandet inte medför samma prövningar.

Det går att rymma både och i sig. Och kanske är det att vi väldigt sällan får paus, eller barnvakt eller den där villagen som alltid finns så självklart för vissa inte finns. Att den där naturliga andra famnen bortom oss föräldrar inte helt finns sådär självklart. Att det inte går att få ro utan att nån av oss är med. Och det är en kort tid nu, men när en lever i något vet en inte om den andra sidan. Vad som kommer. Det är svårt då att inte känna det som känns.

Och jag hade en klump inom mig, har en klump inom mig. Av den här känslan. Och ju mer jag inte vågar lyfta den desto mer plats tar den. Och att ibland just våga öppna upp med något jobbigt för andra, att blotta sig kan vara det finaste, mest lärorika. Att kanske få ett blottande tillbaka. Eller sympatiskt lyssnade. En tröstande mening, något som gör att det blir mindre ensamt. Och att en kan sympatisera mer med sina känslor när en också ser att fler känner dem.

Ingen är perfekt och en kan inte göra mer än sitt bästa. Och ibland behöver det bästa inte vara bäst. Vi har så många förmåner och privilegium men det kan ändå vara kämpigt att finnas. Att bära krav och press. Att vilja men inte orka. Att inte vilja. Att längta ut och sakna på samma gång. Att inte ha koll.

Så jag blottar det. För att jag också känner att det landar mjukt hos er.

<3

Vi verkar tima vår utomlandsvistelse med tråkigt väder hemma och det känns ännu mer lyckosamt då på något sätt. Att inte gå miste om Sverigesommaren när vi är borta. Hoppas ta med det fina vädret hem.

Har packat lite i taget sen nån vecka tillbaka för att minska stressen i att hinna fixa allt och preppa inför avresan. Imorgon blir dag hemma för att packa och preppa.

Så förväntansfull inför resan och jag hoppas att det ska gå bra, att flygresan ska gå okej och att vi ska komma fram safe and sound. Det känns alltid sårbart att just flyga, att släppa kontrollen över sitt liv till någon annan på det mest kännbara sättet. Men så många gånger en rest och det gått bra. Men alltid lite livet på sin spets känsla.

Hoppas ni som också går på semester ska få en fin tid i vilan och återhämtningens tecken. Lugn och ro. Snällhet och omtanke. Både till sig själv och andra. Och att ni som jobbar ändå finner ro i pauserna.

Jag kommer njuta av miljöombytet. Nya promenader och vyer för en stund. Och att få uppleva en annan värld med Gunnel. Iallafall känslan av det.

Tack för att ni finns här och läser. Uppskattar er väldigt.

<3

Det är så fint hur Instagram kan göra världen både större och mindre på samma gång. Att mina ladies har flyttat ut i världen och att de nått ut till kvinnor även i andra länder. Och att jag genom dem får kontakt med så många fantastiska kvinnor.

Att keramiken öppnat världen för mig och gett mig den här plattformen.

En otrolig textilkonstnär som heter Steffie van den Elshout från Nederländerna ska bli tvillingmamma och skrev att hon ville ha en mama av mig.

Det känns så ofattbart fint att få skapa till någon som ska bli mamma, med insikten om allt ofantligt som väntar.

Blir både ödmjuk och oerhört stolt.

<3

Reklam för egen verksamhet

<3

Jag köpte ett par svarta remsandaler förra sommaren typ på stadium, superenkla. Men de har blivit ett par såna där jag ofta tar till pga snabba att ta på och passar till allt. Men kvaliten är ju sådär och inte fotriktiga.

Inför semestern här så investerade jag i ett par svarta Ecco sandaler istället.

Min mormor hade alltid Eccoskor. Både sandaler och skinnskor. Som hon varvade. Det var hennes märke. Och som tonåring lånade jag ett par röda remsandaler av henne typ varje gång jag gick till dem. Hade dem på mig där i trädgården och på promenad med henne. De var så otroligt sköna. Jag kan fortfarande minnas känslan på fötterna.

Önskar att jag visste var de är så jag kunde få ha dem.

Men jag köpte iallafall ett par svarta, de fanns i massa roliga färgkombinationer men jag ville våga vara lite classic och clean. Med minnet i bakhuvudet av att de just då passar till precis allt.

Så fort jag satte dem på fötterna så kändes det som att mormor var med. De är så förknippade med henne.

Och jag ska ha med dem till Mallorca, dem och mormors keps som jag fått. Och vara glad i att fötterna får vistas i luftiga men också så sköna skor. De får mig att känna att jag inte behöver packa några andra.

Det är fint att på alla sätt möjliga få känna mig nära mormor. Jag saknar henne väldigt kroppsligt. Sådär rotat. Nästan så jag inte tänker på det för att känslan är överallt. Viktiga personer som lämnar fattas en för alltid.

Men jag bakar hennes sockerkaka, klappar Gunnel som hon klappat, och så går jag i skor nu som känns som hennes. Och vips så är hon där.

<3