Igår gick vi på bio, bara jag och Eric. Min första gång på bio sen Gunnel och min pappa var barnvakt. Vi ska på ett bröllop som sträcker sig över en hel helg om några veckor. Så detta var också lite för att vänja Gunnel och testa.

Vi hann både gå på Rönnells innan och äta middag efter. Det kändes lite overkligt att få den tiden och samtidigt känna lugnet och tryggheten i att Gunnel hade det bra.

Vi älskar båda Wes Anderson och en ny film av honom har precis släppts. Den var lika snygg som hans filmer alltid är och det var så underhållande att få gå på bio igen.

<3

Nu sitter jag i frisörstolen och det ska bli så härligt med lite nytt hår. Lite ljusare och uppfräschat. Jag såg en bild på en tjej med så enkelt men fint uppklippt hår. Hennes hår är lite längre än mitt men exakt den viben jag vill åt.

Men det var inte därför jag skriver utan jag tänkte på att det vore fint att höra om ni önskade något annat eller speciellt från mig i höst.

Jag skriver ju väldigt utifrån vad jag känner eller tänker på, något jag sett eller blivit inspirerad av.

Men om ni önskar eller skulle bli glada av något särskilt så let me know!

Jag tycker så mycket om samtalet med er.

<3

Åh herregud sa mitt hjärta när jag precis gick in på instagram och fick upp den här rosa Miu Miu jackan som sponsrat inlägg från Farfetch.

Hade den inte kostat typ mer än alla årets resor tillsammans hade jag sagt ja men hemskt gärna till den som tillskott i höstgarderoben.

Perfektion.

<3

Den här veckan är min sista semestervecka. Den lediga tiden springer ju verkligen på ett annat sätt än vardagen men nu börjar det ändå kännas som att vi hunnit fylla tiden med mycket fint att minnas.

Om första veckan borta på Mallorca blev en i upplevandets anda så känns det som att den här blir en med lite omvårdnadstema. Först omedvetet men nu på ett fint sätt som känns som en avrundning. Jag ska försöka rensa och städa lite inför hösten också. Plocka undan och inbringa någon slags nystartskänsla.

Idag har jag varit på massage och på onsdag ska jag klippa mig. Pamperingkänsla och sån lyx som verkligen förhöjer livet. Jag låg och räknade på hur mycket det skulle kosta att få massage varje vecka men det blir lite mycket. Men någon dag i månaden hade varit ljuvligt att införa och hålla i höst. Finns väldigt lite jag njuter av som massage. Älskar älskar. Fick en massage av min svärmor i födelsedagspresent och det var nog det bästa!

I helgen var vi iväg på Kolmården och sen dop i Linköping för min systerdotter. En väldigt fin helg bortsett från att Gunnel börjat bli åksjuk i bilen och kräktes både precis innan vi kom fram till Kolmården och igår kväll innan vi hann hem.

Jag blir sentimental när jag tänker att de här veckorna är minnen i Gunnels liv som hon alltid kommer ha inom sig. Hennes första utomlandsresa och bara tid tillsammans.

I höst har jag bokat en weekend i Florens med min vän Lovisa, som jag var i Venedig med innan jag blev gravid. Jag som inte rest på länge innan i år uppskattar verkligen påminnelsen om värdet i upplevandet tillsammans och att få fylla sig med nya eller nygamla miljöer. Och att vila upp i lite egentid för att vara en förhoppningsvis härligare mamma. Det ser jag fram emot lite extra.

<3

Jag har växt upp i ett hem där min pappa var elitidrottare. Det är han fortfarande och han är väldigt träna för att må bra person och det har präglat oss i allt. Ett väldigt aktivt hem. Men det fanns också spår av tidigare ätstörningar och fokus på kommentarer kring kropp och vikt. Nyttigt och onyttigt. Bra och dåligt. Inte jag har köpt nya jeans utan jag har köpt nya jeans i den här storleken. Att det var viktigt bortom bekvämt.

Rörelse har alltid varit en naturlig del för mig under hela min uppväxt och jag spelade fotboll upp i tonåren och älskade det. Kan sakna det än idag.

Jag klarade mig rätt bra själv från ätstörningar men jag tror att alla kvinnor från tonåren och uppåt jämför, håller lite koll, medvetet eller undermedvetet och att den där rösten finns. Den som inte alltid är selflove.

Under senare år har jag i något form av livsmässigt träningsfokus varit väldigt lågintensiv. Mest promenerat överallt och tyckt om att springa. Dansa.

Jag försökte peppa igång löpningen för några år sen och vi sprang en stafett med jobbet. 5 personer som sprang 5 km var. Och jag tränade verkligen inför det. Hade ont i brösten sista gången jag sprang innan själva loppet och jag visste inte då att det var för att Gunnel sällskapade mig i magen. Men vi sprang personbästa tillsammans. Och sen har jag inte sprungit i princip.

Inte under graviditeten och knappt efter. Det har känts svajigt och lite obehagligt i bäckenet. Så jag har mest dansat och gått lite på gymmet.

Men så idag kom en känsla, att jag ville ut och springa. Så jag lyckades springa 5 km för första gången sen då med Gunnel. Långsamt men det var inte det som var viktigt. Jag var så stolt att orka hålla igång hela vägen.

Och jag sprang bakom vårt hus, på ängar bortom en stig som jag glömmer finns. Det känns som att springa på åkrar i Toscana nu på sommaren. Otroligt vackert. Typ 100 kråkor lyfte från stigen när jag kom springande och det var så mäktigt att jag fick gåshud på hela benen. Och det kändes frigörande. Något med symboliken i att något lättar och lyfter.

Jag såg för länge sen en text där det stod att vi ofta säger ”jag skulle dö för den jag älskar” men inte ”jag ska göra allt för att leva så länge som möjligt”. Och det tänkte jag på nu. En löptur i taget men ändå viktigt.

Och att hitta glädjen i att röra på kroppen. Jag äter alltid det jag är sugen på och ser mat som en av de största njutningarna, inte bara något kroppen behöver som bränsle. Och det hoppas jag överföra till Gunnel. Glädjen och firandet i maten. Inte koppling till nyttigt, onyttigt och kroppsstorlek. Det är klart att jag vill vara hälsosam och ge henne bra förutsättningar, men inte på bekostnad av att det ska vara härligt och avslappnat.

Det känns som något fint att ta med in i hösten. Även om den nu känns härligt avlägsen mitt i sommaren.

Att rå om sig själv, inifrån och ut. Att njuta och unna sig och ha kul. Att i välmåendets anda vara rädd om sig och investera tid i att ta hand om sig och sitt liv. För jag vill finnas så länge det bara går. Både för Gunnel och mig själv.

<3

<3

Jag köpte en rosa dunhuva av en tjej i Polen för någon vinter sen via Instagram och använder den hela tiden när det är kallt. Älskar den och allt hon gör. Vi har fortsatt hålla kontakten och hon är en sån gullis.

Hon frågade om jag ville fota lite med hennes kläder och jag har varit kär i allt hon skapar och särskilt byxorna jag fick. Som jag kommer vilja ha typ varje dag.

Igår kväll lagom till en begynnande solnedgång så tog vi med oss Gunnel till de vackra åkrarna på Roslagsleden några minuter hemifrån.

Tyckte bilderna blev så fina.

Hennes hemsida är på polska men om något känns intressant är hon som sagt världens gullis på instagram och det går nog att handla där också.

<3

Så sa Gunnel samtidigt som hon sprang mot mig i köket precis innan hon skulle somna.

Vi kramades och jag tänkte på vad jag skrivit. Att jag verkligen inte vill framstå som otacksam. Det är lika fantastiskt att vara mamma som det är kämpigt. Kämpigt mer inom mig och det att jag inte känner att jag kan eller har koll på samma sätt som jag är van vid.

Sen tänker jag att ni förstår. Att ni vet. Att jag inte behöver skriva att jag älskar mitt barn för att det inte är vad de andra handlar om.

Det känns viktigt i allt detta skrivande och delande att vara transparent. För mig. Det att visa upp något perfekt, ouppnåeligt blir för mig jobbigt. Inte för att jag skulle kunna det heller. Jag kan bli så inspirerad på Instagram men också matt och avis när jag ser andras. Det väcker inte alltid bara härliga vill ha känslor utan också en egen form av otillräcklighet. Och en sån känsla vill inte jag förknippas med här.

Jag lyssnade på Klas Erikssons sommarprat medan jag gick med Gunnel i vagnen för att hon skulle somna. Han pratar om förlusten av sin nyfödda dotter och även sin mamma. Jag hann bara höra början men en vet direkt när ett sommarprat kommer gripa en, omvälva en och göra en både ledsen, glad och hoppfull. Andningen blir tung. Och igen minns jag rädslor under graviditeten. Rädslan av tanken att det faktiskt inte är garanterat att ens överleva. Att ens barn ska överleva. Och de ofattbara att det inte går bra för alla. Att många inte kommer ut på andra sidan ihop. Och jag fylls av tacksamheten i att ha fått slippa en sån sorg. Att det har fått gå bra. Att Gunnel finns. Och insikten om rädslan att tänk om något så svårt ska hända en i livet. Jag blev nästan mer drabbad när han pratade om att förlora sin mamma. Tanken för egen del att inte få ta del av Gunnel för evigt.

Verkligen på livets spets.

Det finns inget som varit så prövande som under graviditeten och nu, att inse att det inte går att kontrollera. Att en bara har hopp och tillförsikt att hålla handen med som tröst till oron. Och vetskapen om att det går bra för många. Och att många får flera barn osv.

Ibland kan det vara inspirerande att just visa fler sidor än de fina. Att våga blotta spektrat av det lätta och svåra.

För jag älskar att prata om kläder med er, styling osv. Eric kollade något program om amerikansk fotboll och en av spelarna hade en stylist som hade preppat förslag till hans garderob. Och Eric sa att stylisten lät som jag när jag så engagerat pratar väskor och kappor.

Det hade varit något tänkte jag, att livnära sig på att hjälpa andra klä sig och bygga det självförtroende och den glädje en härlig garderob kan ge. Hur viktigt det uttrycket också är för människan. Att visa sin personlighet med sin utstyrsel. Jag blev sugen att erbjuda mina tjänster. För den intresserade. Det är flera genom åren som skickat bilder på en ny kappa och frågat om hur den borde matchas, och sen skickat bild när de gjort som jag tipsat. Eller inför bröllop. Det utbytet och samtalet är som en godispåse för mig. Jag älskar det.

Det här inlägget kanske blev lika spretigt som mina tankar men jag tänker mycket. Kanske är det semestern. Kanske är det alltid. Eller för att jag är sån.

Men jag tänker mycket och är så glad att ni finns här på andra sidan. Att ni lyssnar och delar tillbaka.

I allt svårt som livet kan innebära känns det viktigt att vara snäll och att signalera att vi har varandra. Oavsett i vilken skala eller bemärkelse det blir.

Att vi ska vara rädda om varandra, se varandra så gott det går och att sommarprat som Klas påminner en om att inte ta något för givet. Att någons vardag kan vara en annans innersta dröm.

Ibland känner jag mig som en broken record som brottas och nöter samma tankar och frågor men jag tänker mycket på allt och från kommentarerna jag får så tänker jag att vi just är flera tänkare där ute.

Gunnel verkar ha hört er för de sista två dagarna har hon bara sovit typ 45 min. Jag hann inte komma hem och skriva klart innan hon vaknade så nu sitter vi nära i soffan och myser. Hon tittar på Bing och jag skriver till er.

Så viskar jag lite busigt till det lilla livet intill ”Gunnel vill du ha lite dajmtårta”. Och som min allierade in life så säger hon inte utan hon viskar hon också tillbaka ”jaa”.

<3

Gunnel är ju väldigt bestämd och jag har ibland tappat bort mig lite i det. Med orkeslösen och tantrums osv.

Min svärmor sa till mig att det är viktigt att säga nej. Att barn tycker om ramar och tydlighet. Såklart tänkte jag men ibland går det liksom inte. Men så under veckan på Mallorca och efter har jag tränat mest mig på att mer våga säga nej, just när det verkligen är nej. Och att då inte kompromissa, inte säga du får men sen eller skjuta fram problemet utan bara nej. Snällt men tydligt.

Och i det stärks min röst. Att stå på mig trots initial reaktion. Och jag märker faktiskt små skillnader. Hon lyssnar mer. Det går över fortare med hennes motstånd. Och inget gör jag ju för att utöva min störrehet på henne. Utan i viljan att vilja vägleda när det är viktigt. Och att förklara varför.

Ett av mina finaste föräldrakonton på instagram är @respektfulltforaldraskap. Hon skriver så mycket klokt, vettigt och viktigt. Och hon sa samma om gränssättning och stöttning.

Igår cyklade vi till Ica på kvällen och jag har ju bävat lite för affären just men så gick vi hela affären tillsammans i lugn och ro. Hon höll en påse. Ville lägga ner några saker vi inte skulle ha men jag sa nej, och hon köpte det. Ibland tog det två eller tre nej. Vi ska inte köpa det där nu. Inte massa ord, invävning eller omlindning. Nej.

När vi cyklade hem kändes det som en liten seger sådär i magroten. Inte att det alltid kommer funka men ändå ett sign att det är rätt väg att gå även om den kan kännas jobbigast i stunden.

På Mallorca lärde Gunnel sig att leksaksaffärens saker inte var hennes, och ställde tillbaka dem utan ledsamhet. Ibland tog det lite mer tid men ändå skillnad från innan.

Att bli förälder och att vara förälder är verkligen en prövning. Och att möta sig själv och sitt inre i nya sammanhang. Att hennes upplevelser studsar på mina och det är ett växande både ihop och för egen del.

Men just att våga hålla den där lilla tydligheten i handen. Att ha några få men tydliga regler och att kämpa med dem, det känns lagom och bra. Viktigt.

Och att uppfostran ibland kanske inte är att vara bästis utan att vara den som med tydlighet och snällhet håller den lille i handen och visar vägen.

Men ofta lättare sagt än gjort. Idag kommer Eric hem och jag är så stolt över mig och Gunnel efter våra dagar. I ensamheten växer relationen på andra sätt och en behöver utmana både sina förutsättningar och förutfattade meningar.

Jag kunde duscha med henne i rummet intill. Snabbare än vanligt men ja ändå.

Att vara förälder är verkligen att behöva vara modig. Och stark. Och för dem små är det värt det.

Men nu längtar jag också efter en dag på stan. Ensam. Att strosa fritt och samla lite kraft.

<3

Tack för att ni är så fina och kloka och skriver mjukt till en som är skör.

I morse åkte vi iväg vid frukost, Gunnel fick äta bananpannkakor i vagnen påväg till bussen för vi skulle på förmiddagsmyshängkaffefika hos Pernilla tillsammans med Petra och våra småtjejer.

Tiden springer och vi vuxna har setts på luncher och pratats men barnen har inte setts sen jag började jobba. Men idag så! Och så gulligt när de möttes igen. Att röster och ansikten kändes igen. En utflykt som bara gav energi.

Petra och Pernilla, mina Madridmamas är bland det finaste jag har. De är som att landa hemma och jag skulle kunna sitta för evigt på en veranda och prata med dem. Om allt och inget.

Och nu har Gunnel redan somnat utan drama eller stök och jag hejar ihjäl mig på de svenska tjejerna som är så jäkla outstanding ikväll. Hoppas de får vinna! Så förtjänta.

<3