Mama dip

Jag är ensam med Gunnel den här veckan och det är alltid med en skräckblandad förtjusning att vara ensam förälder en längre tid än några timmar. När ingen avlastning finns. När allt hänger på en dag som natt.

Vi gör små utflykter på dagarna, cyklar någonstans och tar med en nektarin och lite snacks att dela på. Dricka. Och det är jättemysigt.

Men dessa nattningar. Jag sitter just nu och har checkat ut. Gunnel har för 15 gången ställt sig upp. Nu har hon dragit upp gardinen och står och tittar ut. Vi har nattat i stora sängen där hon brukar sova, i hennes aldrig använda småbarnsäng. I pippitältet. På alla ställen i olika omgångar. Klappar och killar. Lugnande ord. Sagor. Sen kommer den där krypande panikkänslan. Att detta kommer ta för evigt. Sen lättnaden när hon faktiskt lägger sig tillrätta, gäspar. Är tyst i någon minut. Men så börjar allt om. Hon ska ligga på mig. Slicka på mig och klättra runt. Dra i håret pilla och hålla på. Och jag känner hur jag inombords tappar det. Hur jag är en dålig mamma som inte orkar. Som måste koppla bort och kolla något annat. Som efter timmar behöver zooma ut trots att det inte finns någon annan som zoomar in. Jag känner mig ömsom ledsen att hon blir ledsen när jag säger nej. Att jag inte vill bli slickad på. Att jag avvisar henne och blir irriterad. När rösten lite hårdare och tröttare säger nej. När uppgivenheten hörs.

När alla texter en läser rullar innanför huvudet. Om att man inte ska kolla annat, vara närvarande. Lugn och trygg. Men någon sekund, minut så måste en också få vara mänsklig tänker jag och tröstar mig själv.

Om hon hade somnat vid 20 och jag haft nån timme. Om jag inte låtit henne sova 1,5 timme på dagen. Men det är min enda stund att vara jag utan dåligt samvete.

Jag gör gardinen till en natthimmel över spjälsängen. Hon lägger sig men nej. Då ska hon ta på gardinen. Allt börjar om.

Jag känner i den här stunden hur jag inte är luttrad. Hur jag inte har orken eller värmen att vara perfekt. Hur jag behöver en stund att kolla någon serie eller scrolla utan krav. Hur jag inte har det i mig att sitta i mörkret timme tre tills jag somnar själv av utmattningen. Hur jag ger upp min egna dag innan jag får avsluta den.

Hur jag inte räcker till för någon. Och hur det dåliga samvetet ligger som en kappa över mig.

Och hur jag kan sakna en person i den här stunden. Hjälpen. Sällskapet i att bära det jobbiga.

Hur det liksom efter timmar inte går att bara göra samma. Och vi har samma rutin varje kväll. Gör som det sägs men det går inte.

Och jag undrade idag på dagen om alla pekpinnar och råd alltid gör oss bättre. Det är bra att veta om skärmpåverkan osv. Olika resultat och effekter av våra val inom uppfostran. Men det måste också gå att överleva. Att klara vardagen och att vara mänsklig.

Vi blev okej. Ändå. Och nu efter att ha skrivit det här lite som den där ventilationen de berättar om när man precis fått barn. ”Bäst att lägga ner barnet även om det är ledset och gå undan någon minut om du håller på att tappa det”. Nu ska jag försöka in i kaklet. Och sen gå ner och dricka något gott och plocka i diskmaskinen även om jag kommer vara skittrött imorgon för att jag inte la mig direkt.

Jag förstår inte de som grejar allt ensamma.

Varje kväll blir inte perfekt men i en livstid måste det kunna vara så också. Helheten räknas och någon dag är väl alla dessa evighetsnattningar ett minne blott. Jag kunde aldrig ens föreställa mig intensitetsnivån innan barn.

Jag försvinner i tanken till tiden som kanske kommer där man mer kan känna sig som sig själv och samtidigt vara förälder. Där allt ryms. Där det inte blir ett dåligt samvete av att vilja läsa några sidor i sin bok. Ägna sig åt sig i sitt barns sällskap. Jag behöver den tanken nu.

Hejdå natten sa Gunnel nu och vi får hoppas det.

Men så går jag för att ta ut mina linser som efter timmarna i sängen sitter fast i ögonen och då springer hon ut efter mig. Så nu ligger jag i mörkret med en önskan om att det ibland kan få vara bara lite enklare, samtidigt som jag igen killar en liten rygg. Den finaste på jorden. Men ibland blir allt bara för mycket.

Och så äntligen och helt plötsligt börjar den lite tyngre sovande andningen och min lilla stund är kommen.

<3