Mallorca

Att komma hem kändes igår som att världen blev lite gråare. Kanske för att vi lämnade en vecka av sandaler och barfota, 30 grader och sol och landade i ett grått regnigt Stockholm. Men veckan har varit omvälvande för mig. Att resa med barn är verkligen något annat än att resa solo. Små stunder av vila och desto fler i upptäckandets tecken. Att äta i skift och att jaga någon som mest vill gå åt det andra hållet än det vi pekar på. Att inte kunna styra, att saker tar tid. Att njuta men lite ha andan där i halsen. Alltid beredd.

Men att få uppleva en plats igen från när jag var liten, 25 år senare och att göra det med henne, att se henne skina upp åt det som jag skinit upp åt. Att få växa med henne och att se henne växa. Att få se hur hon agerar i grupp. Bland andra barn. I en annan miljö. Att hon är modig och framåt. Gränslös och galen. Det har gjort att jag känner ännu mer kärlek till henne. Att vår relation rymmer mer, blir större med minnena och att ha upplevt varandra på en ny plats.

Det är klart att det hade varit ljuvligt att kunna äta en frukost stillasittande i lugn och ro, men det har verkligen varit en vecka i ett alternativt universum. Jag har knappt hunnit svara på meddelanden. Inte kollat mobilen typ alls. Checkat ut och varit i nuet på ett sätt som typ aldrig innan.

Och i de stunder där hon sovit har vi hunnit äta lite lunch ihop, läsa bok (OCH JAG ÄLSKAR MIN BOK SOM EN BESATT). Jag köpte en bok på Arlanda efter att min kusin lagt ut att det var typ det bästa hon läst. Den går som det står på omslaget, inte att lägga ner. Jag har ju behövt pga Gunnel men ni fattar. Länge har jag känt att jag borde läsa mer men inte fastnat. Känt mer att jag borde än den läslust jag en gång hade. Det var väldigt länge sen jag typ ville låsa in mig och leva med min bok. När 70 sidor känns som två och jag typ bara måste veta vad som står på nästa sida.

Det och att vi har ätit väldigt gott, både sushi (typ bland mina godaste och kanske därför det var vår lunch tre dagar i rad), indiskt och annat gott.

Vi har verkligen varit bortresta sådär som att en antar ett annat jag. Jag har använt allt utom en kjol som jag hade packat ner och det har varit toppen. Skitjobbigt i stunder, att ha koll på vagn och barn på en strand när hon springer åt ett håll och vagnen fastnar och ja ni fattar. Men jag är så tacksam för de här minnena med Gunnel. Inkapslade ögonblick som alltid kommer vara en del av vår historia.

Jag hoppas att Gunnel ska minnas något, eller iallafall älska att återuppleva det genom bilder och filmer. Jag kommer minnas hennes skratt i vattenrutschkanan och hur hon rusade varje morgon för att krama Lollo och Bernie. Tryckte sig fram och bara in i famnen. Hur det sken i hennes stora ögon.

Att Gunnel på hemresan somnade 10 minuter från gaten och sen var vaken men skittrött hela flygresan kommer vara en rolig story om en stund. Igår ville jag gråta så matt var jag.

Men vi kom hem och nu sitter jag snart med en god kaffe. Och så ville jag skriva och berätta för er. Visa bilder.

Jag fotar ju för mig och för oss men ni är också en del av det. Att jag ser saker jag vill visa för er. Dela ihop. Det gör att allt också känns större och finare.

Så ett hej och lite bilder.