Jag skriver ju sällan om mitt dagliga jobb men jag jobbar som upphandlingsledare på Trafikförvaltningen inom Region Stockholm som i princip är SL. Där upphandlar jag vanligtvis trafik.

Men när jag kom tillbaka från mammaledigheten blev jag tillfrågad av min chef om jag ville bli involverad i en konstupphandling till Saltsjöbanans nya slutstation vid Slussen. Verkligen ett stars align moment där det kändes som att mina världar fick mötas.

Och för några veckor sen signerades avtal med den konstnär som vunnit upphandlingen.

Vi i projektgruppen, jag en arkitekt och vår konstkonsult hade sagt att vi skulle åka till Fotografiska och fira. Och även gå och titta på byggplatsen så gott det går.

Det var en vädermässigt grå och tråkig dag men väldigt fint att få fira med kollegor över ett projekt jag både älskat att jobba i och är stolt över.

Känslan att Gunnel kan gå som vuxen till stationen och veta att mamma var med och köpte in konsten. Den tanken gör mig alltid rörd.

Nationalmuseum och Moderna har ju verkligen bra mat och en stolthet i genomförandet. Så det blev lite antiklimax med att lunchen verkligen var en superbesvikelse.

Men vi kunde ändå känna storheten i att fira ihop och det fina i att ha varit delaktiga i något fint för Stockholm och konsten i kollektivtrafiken.

<3

Och som en kontrast till allt gulligt och fint så blir jag dagligen och lätt överväldigad av intensitetsnivån hemma. Det får mig att känna mig som en dålig mamma och det är jobbiga tankar.

Att jag tappar tålamodet, blir överstimulerad eller understimulerad eller vad det nu ska definieras som.

Nu är det jag som nattar igen och det tar väldigt lång tid. Två plus timmar i sängen varje kväll med saga och ljudband. Det är till en början väldigt mysigt men går sådär alltid lite för långt och jag får en panikkänsla inombords av att vara fången i min egen situation.

Att det oavsett att Gunnel är världens finaste finns ett behov bortom henne. Att få vara lite vuxen och att få stunder av ro. Jag slåss mycket med det inombords. Och att det också känns som att hur mycket tid jag än får så vill kroppen och själen alltid ha lite längre paus.

Gunnel sover fortfarande lite för länge på dagen och vi går i tankarna och arbetet att korta ner napsen. Men, det är dubbelt i skiftet eftersom att jag typ inte får någon kväll efter att hon somnat (för att jag blivit så trött av att natta att jag bara vill somna själv) så är dagsvilan mitt enda stund. (Och det dåliga samvetet i att pausen är det heliga). Hon är också livet, eller hon är livet och allt som är viktigt. Men det är väldigt intensivt och hela tiden. Hon leker inte själv än så mycket och vill vara nära. Och vi är nära. Och vi kollar ganska mycket tv ihop. Som en liten gosklump i soffan. Men då tanken igen om dålig mamma pga skärmtid. Men en måste också överleva och mäkta med.

Också det där att få dåligt samvete direkt om jag kollar mobilen eller vill något eget. Att tanken ”nu är jag en dålig mamma eller nu gör jag inte mitt bästa”. Men vem orkar göra det hela tiden. Och då har vi dessutom typ alltid stökigt för att jag gett upp lite. Jag städade för några dagar sen och fick energi av att det var fint. Men vilostunden känns heligare. Städa kan vi göra sen. Eller plocka. Jag hade gärna låtit nån firma städa nån gång men då måste man ju städa för att de ska komma. Vi har mer mycket saker överallt än smutsigt men ändå. Det känns som att det skulle behövas fem Jeanette för att göra ett drägligt jobb.

Och, är jag den enda som typ kan vara rädd för sitt barn? Inte för henne i sig men för att jag typ inte bemästrar alla situationer. Att jag kanske inte vågar gå för långt med vagnen om hon skulle sparka backut. Att jag måste orka bära hem henne. Helgardera.

Att jag efter några nätter av att ha sovit skitbra blev så bekväm i det att jag nu är rädd på nätterna när hon vaknat så tidigt. Den upparbetade ron har bytts ut mot att smyga till sängs och smyga upp om jag ska kissa på natten. Att sova lätt och andas i halsen.

Såna här tankar har jag med mig hela tiden. Och Eric kan diska och ha henne, hon verkar inte dra i honom på samma sätt. Och jag vill foka mest på henne. Sakta ner. Men jag hinner inte med det basala runt om.

Hur de som har fint, och hinner och är bra närvarande föräldrar gör det förstår inte jag. Jag får inte till allt. Och det kanske är hur livet är upplagt för den här generationen med heltidsjobb och barn och allt livet förväntas rymma och vara.

Det är de här tankarna jag drömmer lite om att landa. När Gunnel inte ramlar eller springer ut i vägen om jag går in och hämtar en dyna till utemöbeln. Att inte behöva vakta 100% hela tiden.

När ett litet lugn kan infinna sig. När hon springer men jag inte behöver springa snabbare. När hon nån gång mer lyssnar och kan tänka sig att gå åt samma håll.

När det inte är bråk när blöjan ska på, eller av för den delen.

Att ha barn är en oerhörd prövning av att finna ett inre lugn. Ett zenmode som står pall. Men jag tycker det är väldigt skört. I vissa stunder mer än andra. Och jag trivs inte i den känslan att inte bemästra.

Jag ser från andras midsommarfiranden att de sitter och snackar vid något matbord, dricker något gott. Har hunnit göra fina drinkar eller massa fin mat och tårtor. Hur gör folk? Jag tycker det kan vara prövande att liksom hacka en lök. Och så känner jag mig igen som en dålig mamma eller slö person som inte orkat eller fått till just de där drinkarna eller det städade hemmet. Det där extra.

Men jag är där för Gunnel så gott jag kan. Och jag försöker verkligen räcka till.

Det går ju inte att tvinga henne att somna, inte som jag vill vara mamma iallafall. Men det är prövande i stunder. När man själv inte får plats.

Som en tjej skrev att det inte handlar om kärleken till ens barn, det handlar om att det kan vara just kämpigt att vara mamma. Att vara tillräcklig för mer än vad en innan är van vid att rymma. Att växa. Att hitta balansen.

Och jag lär och försöker vara snäll. Men så känns det ofta och jag ville säga det.

<3

Det känns som att kroppen och livet börjar ta semester. Vi varvar ner. Kanske är det alla dessa långhelger och avbrott från ekorrhjulet. Jag känner hur det börjar bli läge och nu är det bara två veckor kvar.

I morse vaknade vi tidigt igen och Gunnel ville ha pannkakor. Enda problemet var att vi inte hade några ägg kvar. Och klockan var långt innan alla affärer öppnar.

Så kom jag på att det finns en bonde med en liten självbetjäningsbod, där det finns just ägg och lite annat typ honung och must.

Så jag packade in Gunnel i bilen och vi körde dit på bara några minuter. Lyxen med att bo både nära stan men också i begynnande Roslagen och väldiga landet miljöer.

Jag sa till Gunnel att ta några sandaler i hallen och hon kom tillbaka med sina flamencoskor. Iallafall.

Det blev en fin lugn dag igår ändå. Kyrkans förening hade fixat ett så fint firande med sång och dans och de hade nationaldräkter på sig. Serverade rulltårta och mer.

Fem minuter att gå dit med vagnen, dansa lite äta kaka och sen hem igen.

Jag kan bli rörd av engagerade människor. Som tar sig tid att fixa fint för andra, att bibehålla traditioner och ordna. Och så mycket folk som anslöt.

Det fina i att vi kunde sitta bredvid varandra och dricka festis. Att hon verkligen är ett barn.

Jag börjar känna mer och mer att Gunnel just växer och i och med det att vi växer ihop. Att den där skörheten och stressen finns kvar men i små stunder gör den inte det. Och jag kan se glimtar av hur livet kanske kan få se ut framåt. Där andan i halsen lättar lite.

Hon är det finaste jag har och det var mysigt att göra något av morgonen. Tack till bonden som fixat så vi kunde.

<3

Dagarna har gått så fort och helt plötsligt är juni nästan slut och midsommarafton här.

Vi har inga storslagna planer, vi har knappt hunnit handla mjölk känns det som.

Jag önskar ibland att det funnits det där självklara idylliska vackra midsommarfirandet som varje år blir samma. Traditionerna som upprätthålls. Och det är sorgligt att lite känna att det där självklara inte finns och att en måste skapa det för sig själv. Och för Gunnel.

Det finns en vacker bygdegård några minuter från vårt hus där de anordnar ett klassiskt firande och vi kanske går dit och sjunger lite. Dansar. För det älskar Gunnel.

Samtidigt känns det skönt att landa i det kravlösa, att idag är som vilken annan dag som helst. Kanske att vi äter lite extra god mat eller köper något gott till efterrätt men allt är okej.

Gunnel vaknade i gryningen, och vi var ute och gick runt på fältet och ängarna runt huset. Och jag kände det fina bara i att kunna ge den stunden. Även om jag är jättetrött och hellre suttit inne och druckit en kopp kaffe. Men det gör jag nu. Och Eric är ute på rond två.

Det väldigt mysiga i stunderna när hon vill gå och hålla handen eller för en gång skull låter mig bära hem henne utan protester. Att hon blev törstig och ville bli hemburen vilandes på min axel. Jag bär hem mitt barn hann jag tänka. Wow.

Ett litet hej iallafall. Och en påminnelse om att det storslagna ibland kan ligga i små stunder eller bara glimtar av närvaro och togetherness. Och att det går lika bra att fira småskaligt som stort. Även om det såklart är magiskt drömmigt för den som har det där stora att återvända till.

Jag kan nästan känna mer ångest inför midsommar än jul eller nyår. Just idyllen eller att sakna den. Men ja.

En vacker morgon att minnas alldeles oavsett.

Önskar er alla en jättefin dag oavsett just skala.

<3

Gunnel har ju haft en ganska kämpig inskolning under våren och det är väl först nu som vi upplever att det lossnar för henne. Att hon är glad, pratar om kompisarna och pedagogerna hemma och sådär inte riktigt vill gå hem.

En av pedagogerna som kom in som vikarie under våren blev hon som Gunnel särskilt tytt sig till. Som var den enda som fick ta emot utan tårar. Som Gunnel sträckte sig till. Och i det blev hon min bundsförvant. Jag som tyckt att det känts jobbigt att lämna, oron i att ge förtroendet att ta hand om den viktigaste i mitt liv till någon annan. Men med henne så kändes det okej. Jag kunde gå till jobbet med en fin trygg känsla. Att jag vet att Gunnel är sedd. Att hon får den uppmärksamheten.

Är det en instinkt, från en mamma till mamma? Någon dag var hon inte där för att hon vabbade. Och jag blev rörd. Att hon är nåns mamma. Det är som en energi som överlåts mellan människor. Många lämnar en kanske oberörd, medan andra darrar en på själens innersta strängar. Och hon har gjort det på min. I att vinna det förtroendet. I att bli mina händer på dagen, mina klappar och min närvaro. Jag har känt inom mig att hon brytt sig. Och jag har känt en oro kring att hon är vikarie. Jag har mailat rektorn och sagt hur fantastisk hon är. Att de utifrån givna kanske inte så drömmiga förutsättningar skapar fint till våra barn. Hon och de andra. Men hon är den som suttit och ätit med Gunnel och gått runt hand i hand.

De tar hand om framtiden varje dag. Och de möjliggör att hela alltet går runt. Så otroligt viktiga är dem.

Idag när jag kom och lämnade i mina nya Emelybruna byxor så hade hon nästan likadana och vi log om det. Men så sa hon till mig att hon ska sluta nästa fredag och inte vet om hon kommer tillbaka. En kall kår gick genom hela kroppen. Och hon sa med darr på rösten att hon verkligen kommer sakna Gunnel.

Vi har inte samma språk som vårt första men vi har pratat ändå. Jag har sett och känt hennes fina närvaro och energi och jag har uppskattat den varje dag.

De andra är också jättefina men just att se det där bandet med Gunnel.

Min tår i halsen har inte släppt på hela vägen in till jobbet och jag känner mig så rörd av att hon har funnits för Gunnel. Och en vetskap om att hon kommer fattas om hon inte kommer tillbaka.

Hur ett sånt avbrott eller avslut kan bli verkligen något som tar slut. Någon viktig som en kanske aldrig ser igen.

Jag minns några såna lärare längst vägen. Och just idag känner jag det alldeles extra.

Och insikten om hur viktigt det är att visa uppskattning och tacksamhet till de som möjliggör ens vardag. Till de som inte bara går till jobbet utan till de som verkligen ger av sig själva. Och på så sätt också berikar och tillför mer till andra. Till våra barn.

Hon är en sån och jag hoppas vi får se henne igen.

<3

Jag håller mentalt på att packa inför Mallorca och även att gå in i sommarmode.

Till skillnad från i Madrid när jag ville få in glam och lyx i mina outfits, spexet och det roliga så känns det nu som att jag vill känna mig lugn, bekväm och praktisk.

Att ha enkla sköna plagg som ändå är roliga. Men främst jaga Gunnel vänliga och fläktiga. Snälla kläder. Sådär 90s mamma vibb.

Jag fick så fina servetter från gullis Josephine och Midnatt official i förra veckan. I ett ginghammönster jag redan har som duk. Jag fyllde år i förra veckan så det kändes extra lyx att få fin present.

Jag har iallafall lagt fram lite fina klänningar till kvällarna och linnebyxor och skönt till dagarna. Omlottkjolar och stora skjortor. Remsandaler med kardborre och liksom sommarmys.

Jag tänker mycket på kläder och hur de verkligen kan visa känslor eller symbolisera något.

Och jag brukar gilla att alltid pusha lite men det kanske är semestermodet som gör att jag mer också vill söka just lugnet. Och att kunna foka på annat.

Just snällt och bekvämt känns som fina ledord att ha med. Och att försöka att inte packa för mycket. Inte min paradgren. Älskar att kunna ha många valmöjligheter efter dagsform och känsla.

Det blir nog toppen oavsett.

<3

Tiden i keramikstudion är alltid begränsad men så fick jag äntligen tid att glasera det som stått på torkhyllan i månader.

Få saker idag som ger så mycket pirr som väntan på att få öppna ugnen. Och förhoppningen att allt ska ha hållit.

Jag är just nu väldigt förtjust i kombon brunt, rosa och smörgult. Så det blev mycket i de färgerna.

Keramikstudion är en oerhörd plats för mig att ha. Oavsett om keramik eller inte så borde alla söka en sån plats för ro.

Kristina Lugn sa det i nån söndagsintervju. Att det finaste vi kan ge barn är ett intresse, som alltid finns och inte sviktar. Som inte är beroende av att en måste vara omtyckt. Som inte vacklar. Och styrkan och modet att leka själva.

En fin intervju och jag tänker på den tanken ofta. Jag hörde intervjun innan keramiken och nu förstår jag ännu mer vad hon menade.

<3

Jag har ju inte skrivit så mycket om hudvårdsrutin eller liknande. Mycket för att det inte är mitt area of expertise men mest för att jag har en ganska liten rutin och alltid har samma nu när jag hittat rätt för mig.

Men de sista veckorna här har jag provat på lite nytt och hittat några nya bra tips som funkar för mig.

Min basrutin är att jag tvättar ansiktet med Kiehls ansiktsrengöring. Kiehls blev mitt märke för några år sen och funkar så bra för mig. Jag använder en sån där liten vibrerande plastgrej med små pluttar som ser ut som en tamagotchi typ. Och efter den en borste för att ytterligare typ light peela ansiktet med rengöringen.

Sen använder jag Kiehls ansiktsvatten, och Paulas choice BHA syra på kvällen.

På morgonen kör jag bara ansiktsvatten och inte tvätt.

Sen har jag två serum. Vichys aqualia Thermal och ACOs glow booster (som doftar magiskt). Älskar dem ihop tycker de kompletterar varandra.

Sist Kiehls ansiktskräm i samma serie som tvätt och ansiktsvatten.

Thats it.

Om jag ska rengöra ansiktet extra nån gång då och då har jag Mantles The ex.

Till mina lite nyfunna tips då:

Jag har sett flera göra reklam för Caias smink så jag gick dit för någon dag sen och köpte deras dewy drops foundation. Jag brukar bara ha lite foundation där jag är lite röd och typ på hakan men denna blev väldigt fin att bara svepa ut lite lätt med deras borste.

Jag köpte också nån duo glowstick här inför sommaren. Och en mjuk blush balm.

Både fint bemötande och bra produkter.

Jag har också börjat prova på cupping, för rynkorna mellan ögonbrynen och i pannan. Med en olja i ansiktet och cups från curam, en större och två små. Jag tycker bara efter någon gång att det känns som att rynkorna är lite mindre i sitt framträdande. Och avkopplande att göra.

Jag har varit så torr i håret och för några dagar sen provade jag att smörja in hela håret i vanlig kokosolja från affären några minuter innan jag gick för att duscha. Det var som att håret sög åt sig fukten och håret har inte varit lika frissigt. Verkligen budgettips.

Och slutligen har jag bytt tandkräm. Förut körde jag en från Marvis innan jag fick veta om titaniumdioxid som ska vara cancerframkallande. Jag fick upp ett svenskt märke som heter Etinour som sponsrad reklam på instagram och beställde deras tandkräm som är framtaget i Sverige med naturliga ingredienser. Jag har lite komplex för att jag tycker mina tänder är gula och den här blekande tandkrämen gav typ direkt ett lätt resultat. Jag beställde även något tandblekningsset från dem som jag inte hunnit prova än. Jag har blekt innan via tandläkare för massa år sen men det ilade så mycket att jag inte kunde göra klart. Detta ska vara skonsammare, jag frågade en bekant som är tandläkare också. Så jag är hoppfull!

Jag är mån om att bibehålla ett naturligt uttryck men känner samtidigt att det är viktigt att känna sig fin i ett åldrande. Om dessa saker funkar så känns det som ett bra alternativ som både är prisvärda och utan ingrepp. En början.

Hoppas tipsen kan vara något för nån!

<3

Imorgon fyller min syster 30 år men hon firas idag med brunch. Knyxet är att hon bor i Linköping så jag fick gå upp tidigt, tidigare än en jobbdag och sitter nu på tåget.

Mysigt med liten getaway ändå, jag åker själv eftersom det var så tidigt och bara över dagen.

Gunnel sov hela natten i natt för första gången. Kändes lite sad att smita innan hon vaknade när det är lite av en efterlängtad milstolpe. Men livet.

Iallafall tåget!

Jag har ju två vägar på on the go, Vetekattens leverpastejsmacka på deras russinbröd med te eller starbucks. Idag blev det Vetekatten. Och lyxen med centralens stora pressbyrå där det finns så många bra tidningar. Köpte Eurowoman och har även laddat ner lite Netflix.

Vädret är äntligen ljuvligt så jag hoppas på en fin dag. Hoppas ni också får!

<3

Jag vet inte om det är skiftet med amningen men något har hänt med Gunnel. Hon har växt så. Gått från bebis till barn på något sätt och hon är så otroligt rolig nu.

Det är inte gråt när hon vaknar och man är i ett annat rum, hon sätter sig upp och pratar. Allt känns inte längre lika skört.

Igår morse stod jag och sminkade mig och hörde hur sovrumsdörren smällde igen inifrån. När jag gick och öppnade den står hon på andra sidan som ett litet penntroll helt nyvaken och utbrister ”TJENAMORS”. Ja hej på dig hahaha. Typ mitt första sådär jag fattar nu vad alla säger om att barn kan säga så roliga underfundiga saker.

Hon har inte vaknat och gråtit utan kan vakna och säga att hon vill ha mjölk. Från flaska då. Och så har hon somnat medan jag hämtar. Det känns verkligen som ett skifte och en utveckling. Och fortfarande så har amningen bara flutit ut i sanden. Hon klappar och vill titta på tuttarna men är helt fine med det. Så min ro i det finns fortfarande. Lättnaden och en väldigt rotad glädje sådär längst in i magen.

Hon är viljestark som ingen jag nånsin mött. Både Eric och jag är otroligt bångstyriga och det är som att hon fått en fusion av oss båda. Minst men starkast.

Kärleken växer på andra sätt. När det blir det där mötet mellan två varelser bortom blickar och minspel. Där det blir ett samtal.

Jag har reagerat på mig själv att jag inte varit så blödig som jag trodde. Att jag inte grät när Gunnel kom. Att jag inte gråtit som jag ser att många gör. Mitt uttryck har tagit annan form. Jag är samlad. Rotad, grundad och liksom lugn i min botten. Som att allt bara är som det ska äntligen.

Men så för nån kväll sen när jag nu kan natta med bok och lite humlan djojj ljudbok och musik så tog hon mitt ansikte i sina två små händer, kollade mig i ögonen och sa med sin lilla chipmunkröst ”världens finaste mamma Jeanette”. Och i den bekräftelsen, i de orden blev jag blödig. Som att all nerlagd tid och kärlek fick sig en bekräftelse som ingen jag nånsin fått innan.

Hon är värd allt alldeles oavsett men det var ett verkligt ögonblick för mig som gjorde mig just blödig. Att få bli sedd så tillbaka. Och att hon kan säga ”mamma älskar Gunnel”. Att hon går runt och vet om det. Bär det i sig.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva. Men just barnen är det finaste vi har och dem vi ska vara mest rädd om av allt. Och jag är så tacksam att få uppleva kärleken till henne. Och att jag gett mig själv möjligheten att kunna ge den till henne.

<3