Sascha Nielsen, @saschanielsenn, jobbar som content & PR ansvarig på Sissel Edelbo och går typ all dressed i deras ljuvliga glada kläder. Hon är också mamma och lever i Köpis. Bara det är inspiration.
Älskar alltid hennes looks. Fint sådär att verkligen leva i outfits från ett märke, att allt gifter sig fint.
Sissel Edelbo gör för övrigt så mycket vackert, med färgglada och rosa influenser. Blir så glad och skulle kunna ruinera mig där utan större svårighet. Så danskt, lekfullt och fint.
<3
Sen några dagar har Gunnel börjat somna strax efter 20 istället för närmare 22, och det känns lite på låtsas och konstigt, typ olagligt att ha en liten stund på kvällen själv. Sen vaknar hon då också tidigare men det känns ändå som en spännande förändring mot det bättre. Mycket är nog tack vare att hon börjat gilla välling och dricker det innan hon ska sova.
Men jag är så trött att det känns tröttsamt att ens fortsätta nämna det. Kommer den här orkeslösheten att landa? Jag ser videos på instagram med mammor som gör frukten till djur och massa kreativa lekbanor med toapapper och god knows. Det får mig att känna mig mer orkeslös och tråkmammig. Förra helgen åkte vi till Täby och köpte pärlor för att kunna göra halsband och lite trolldeg för att kunna göra bokstäver att måla på och paljetta in för att sen hänga upp. Såg nån danska som gjort och det kändes fint men också lagom avancerat. Efter en sån utflykt känner jag mig typ som en superhjälte och samtidigt sprängfärdig av stress.
Vi har lyckats hålla hemmet mer städat så att vi i teorin skulle kunna komma hem från föris och baka och göra sånt tillsammans. Och jag försöker involvera Gunnel mer i matlagning eller annat. Ibland blir det strålande mys och ibland inte. Att göra scones ihop och hon i ett litet förkläde en helgmorgon är ofta väldigt fint. Stunder som landar i hjärtat.
Men ofta hamnar vi i soffan uppkrupna bredvid varandra framför något mysigt på tvn. Och jag älskar den lilla stunden men slås direkt av det dåliga samvetet med skärmtid och allt en läser och att vi sitter istället för att leka kreativt. Och så känner jag mig dålig som verkligen typ inte orkar leka. Det där att känna måstet att rycka upp sig för någon annans skull, för hennes skull. Men där orken inte finns.
Jag försöker köpa leksaker som ska vara roliga att leka med och ”gå upp i” men just det där att låta barnet leka själv. När hon så tydligt vill vara tillsammans. ”Det finaste du kan ge ditt barn är att ha tråkigt” men det är inte så lätt upplever jag.
Så jag rådslår med mig själv om vad som är okej, att det kanske är okej att i perioder vara en soft mama som är där närvarande och mysig, kramas och lyssnar men att vi också kan vila tillsammans. Hon leker ju hela dagarna på förskolan med sina kompisar både ute och inne. Det måste väl vara okej att få landa ihop i soffan hemma, återhämta sig.
Jag kan inte ens föreställa mig att räcka till till ett till barn, hur de som har fler barn ens hinner eller gör.
Det dåliga samvetet och känslan av att inte vara en så kreativ och pysslig mamma hela tiden är jobbiga känslor att leva med, för på andra sidan finns den där helt nedslående tröttheten. Som jag liksom inte riktigt kan övermanna.
Jag sörjer också i det min egna känsla av att bli stressad och inte känna kollen på läget. Att bli en nejsägare med ”akta där” och ”inte så” och ”klättra inte snälla” ”inte spotta ut frukt på golvet” bla bla. Som att jag misslyckas och gör fel. För att vi inte har lugnet, men barn kanske inte är lugna? Vissa men inte andra. Det där stilla bejakande åh titta. Hålla handen gå ihop. Åt samma håll.
Att släppa ner Gunnel från vagnen inne på Panduro är ju liksom pust, jaga inte slänga saker åh akta där lyfta upp under armen tantrum jobbigt. Känslor som gör att jag hellre åker själv och fixar, och så sörjer jag den känslan för att jag vill kunna åka tillsammans. Att jag trott att föräldrar som inte har lugnet har ouppfostrade barn men vi försöker vara noga med att säga nej kring sånt som är viktigt och att vägleda med snällhet och liksom bra beteende.
Jag var väldigt tuktad som barn och lydig men det föddes också i en rädsla för vad som skulle hända om jag inte var det. Och så vill jag aldrig ha det. Verkligen inte. Men Gunnel lyssnar inte på mig, hon är verkligen inte rädd för mig och det är ju som det ska vara. Men jag känner inte att jag når fram med gränser, jag försöker säga det på bra sätt men blir också rädd för responsen. Jag tycker det är jobbigt med nejen och att säga ifrån eller sätta ner foten. Att möta tantrumen men de går över fort när jag väl vågar.
Känslan att inte nå fram eller att sätta gränser skapar ju också utmaningarna, att inte känna just lugnet och koll på läget. Synken.
Hon springer skrattades iväg och är överallt. Kanske precis som det ska vara, men jag möter också saker i mig själv i det. För att det inte var min barndom. Och det är jag oerhört stolt över samtidigt. Att hon är så fri och orädd. Upptäckande och nyfiken. Sprudlande och galen. Och kanske kommer sorg ur en verklighet som inte synkar med den fantasin jag föreställde mig innan jag fick barn. Att det jag tänkt att jag skulle kunna vara rolig med kanske faller platt eller inte lyckas än.
När jag ser större barn som går och håller handen, där lite kanske landar och lugnat ner. Där det går att säga till på ett annat sätt så avundas jag det. Och får dåligt samvete av att jag inte kanske njuter av nuet lika mycket som jag önskat. Att jag längtar lite längre fram. Att jag tycker det är en tuff tid nu.
I slutändan stillar jag mig och försöker tänka att det viktigaste är närvaron, kramarna och klapparna, orden med kärlek och bekräftelse. Att lyssna och finnas till. Att vi läser och pratar om dagen innan vi ska sova. Att det lägger sig mjukt runt den lilla varelsen kanske på ett lika viktigt sätt som de där djurliknande frukterna. Och att jag är mamma på det sätt jag klarar av just nu, där jag inte inte bränner ut mig i att göra allt. Att det är okej att inte ha all världens fantasi.
Jag ställer väldigt höga krav på mig själv som mamma och vill så mycket och bra, och då landar jag hårt när jag inte känner att jag får till det.
Jag håller hårt i värdet av att vara helt närvarande när vi vaknar, ses efter föris och innan vi ska sova. Att inte ha telefon eller annat i fokus. Bara vi.
Kanske är just denna tid inte min även om jag älskar Gunnel och hon är underbar. Kanske passar en annan tid, en tid där det inte är livsfarligt att gå runt ett hörn eller springa och hämta något, mig bättre. Där det går att ha ett lite längre band mellan sig också och utrymme för allas personer att få finnas och också finna ro i vila hemma. Att kunna duscha och föna håret utan att hon sitter på mina fötter och säger kom mamma kom.
Men ja. Det är tufft att känna som jag gör. Otillräcklig är en ensam känsla.
Soft mama at heart. Not so fun kanske men ändå här. Constantly trying.
<3
Egentligen since forever känns det som men allra särskilt sen Italien och min förkylning så har jag verkligen gått runt i min egen ruin hemma. Klädhögar och saker överallt. Att man bara slänger kläderna på en fåtölj efter jobbet och bergen byggs. Alla berg, diskberg, tvättberg och allt är bara övermäktigt. Aldrig tid att komma ikapp. Jag brukar liksom tagga till och rensa och städa sådär lite oftare, försök, men den känslan har inte infunnit sig. Bara en orkeslöshet.
Men så fick jag tid för några dagar sen att städa. Jag la typ 7-8 timmar på att totalstäda, inte bara på ytan utan jag rensade skåp, sorterade bort kläder. Vek och dammsög, moppade. Kom ikapp typ överallt.
Och det ekade när Eric låste upp ytterdörren, som att vi blivit rånade för att det var så tomt på fluff och saker. Och nu har vi lyckats liksom bibehålla det här, i några dagar. Saker plockas undan direkt istället för att mellanlanda. Och det är ljuvligt. Jag har typ skämts att ha lampan tänd ut mot gatan för att grannarna ska se kaoset. Nu är det istället Josef Franks melodi om fem ljuskällor i varje rum som går varm, alla fina smålampor och stora lampor är tända.
En del av en blir ju jobbigare i detta, vill plocka undan direkt. Men jag står emot det. Leksakerna är sorterade så vi kan plocka fram duplo med en låda eller leka affär/kök med annat. Ordning. Och det är viktigt att tillåta sig varva. Att inte orka när man inte orkar. Men nu njuter jag av att det är fint.
Bäddar sängen varje morgon och tänker på Bodil.
Jag har nog inte skrivit ens i närheten här inne om betydelsen Bodil haft för mig. Bodil Malmsten. Jag läser med flit inte slut hennes böcker för det kommer ju inte komma fler. Hon kan skriva om mullvadar eller sin bil och det är mer briljant än något annat. Hon är min husgudinna och nu för första gången på länge lever jag upp till hennes ord som jag tidigare hade på kylskåpet. Och har i keramikstudion. Inga baksidor, från Priset på vatten i Finistère.
Hon har räddat mig och jag har tom ställt en lady på hennes grav, undrar om hon står kvar.
Så fint nu att lite ha hunnit ikapp, och att det varje kväll inte är ett maraton gånger femton att komma tillbaka dit.
Tack Bodil. Jag hörde dig igen och tog mig samman.
<3
Jag har följt Josephine som är creative director på danska ELLE i flera år.
Vi har lite olika kontrastfärger och favorittoner men möts i kärleken till oversized möter feminint. Och classic möter coolt möter lite vågat. Ofta lager på lager. Hon blandar en kvinnlig & manlig look på ett väldigt snyggt sätt och klär sig feminint på ett sätt jag verkligen gillar. Och mycket med enkelheten i centrum.
Älskar hur hon här fick en somrig kjol att även funka nu när det börjar bli kallare. Att utöka användningsområdet för ett plagg.
<3
Nu finns äntligen min kollektion med olika skålar tillgänglig på TWWP shop! You’ll find them här <3
Precis som med mina ladies som jag alltid döper utifrån vad jag får för känsla att de vill förmedla så har jag gjort likadant med skålarna.
”I wanted to play with glazes I love, layering butter yellow, soft pink and deep brown shades together”.
Fotade av otroliga Mira Wickman.
De är made by hand och allt jag gör i keramiken bär jag så nära i bröstet. Hoppas ni ska tycka fina!
Såg att det börjat säljas. It means the world. Det var ett tag sen jag la ut något med keramiken så jag blir så så så glad.
<3
Reklam för egen verksamhet
Jag har nu köpt en jacka och kappa den här hösten so far. Den från Magasin du nord & Hanna Stefansson collabet. Och så den här från Rotate som jag efter att ha sett på bild på @tinvcb från fashion week bara behövde ha. Den kändes fashion möter cool mom. Sådär lite 90s Meryl Streep Diane Keaton fin. Så igår på lunchen invigde jag den.
Båda känns som kappor jag kommer älska i år, flera alltså, tidlösa men med roliga detaljer. Min bästa kombo.
Kolla på henne. Så otrolig!
@tinvcb via insta.
<3
I helgen har jag hunnit ta hand om mig lite mer, jag var på ett ljuvligt Zumbapass i lördags. Första gången sen i somras. Och bastade efter.
Och igår träffades äntligen Petra, Pernilla och jag igen för lunch. Vi fick ett drömmigt hörnbord på Riche, perfekt plats att sitta i timmar och prata ikapp medan massa människor går förbi utanför. Älskar att sitta still med rörelse runt mig. Och att få titta på människor, inspireras av outfits och bara få se små världar glimra förbi. Och lika fint som alltid att få hänga med mina mama P:s.
Och så med lite tid borta så kom också känslan av det otroligt fina att få komma hem till Gunnel. Att busa och sen natta henne. Och när hon somnade som en liten sked bredvid mig, kramandes mitt lår, så kändes det som att hela världen låg där i sängen och sov. I det lilla det också så stora. Att hon finns och att jag får ha henne i mitt liv.
Best of both worlds.
<3
I tisdags var jag inbjuden till middag med Once upon som ville visa upp sitt nya koncept och lyfta tanken om att det är de små ögonblicken som blir de stora minnena, fint att tänka på och att samla i en vacker fotobok. Jag har flera från dem och älskar looken, enkelheten och kvalitén.
Middagen ordnades av Seizõ creative i Stallet studio, en superfin intim lokal precis vid Slussen som jag inte visste om. Very cute! Allt var så smakfullt och otroligt!
Candle light dinner så himla mysigt.
Älskade settingen.
Letade plats och slogs av hur många riktiga pangkvinnor som skulle komma. Så många finisar, några som jag träffat och fler som jag sett på insta och tycker verkar wow.
Såg först inte att den vackra tavelväggen var med bilder från oss.
Gunnel och jag fotade av Mira Wickman i Rosendals trädgård blev mitt självklara val av finbild.
Hellströms gin bjöd på fläder sour, som jag ska gå och jaga på systemet. Otroligt god ready to serve drink. Perfekt vid drinkstund eller som gå bort present. Och så coolt att Elisabeth som driver Hellströms gin har eget mikrodestilleri och skapar allt på Gotland. Magiskt gott och fint.
Otrolig mat från Gazza som var så lyxig och god. Ni ser ju koncentrationen i blicken.
Fina @doulaverket och @karinwe.
Piggvaren, så dekadent servering. Och så gott.
Så himla mysig vibe hela kvällen och vi satt kvar till sent. @Sarafrii flyttade bort till oss när hennes sällskap gått och vi fnissade och berättade storys till sent. Ett så fint möte.
Tack Once upon och Seizõ creative för inbjudan.
Finaste middagen på länge!
<3
Jag har varit hemma sjuk så mycket sen Florens att det känns som att jag lite har checkat ut från världen.
Jag var på Lovisas fina bokrelease och i förrgår på en oförglömlig middag med Once upon. Men det känns lite som efter att jag fött Gunnel. Att världen behöver återerövras lite. Som att jag inte varit en del av något på ett tag.
Och jag tänker mycket på vardagen, hur jag hittar vägar att få ihop det. Hur Gunnel växer och är världens gulligaste men hur vi också ska hinna med att typ plocka tvätt efter jobb och att hon fortfarande trots kortad sovstund på dagen somnar runt 22. Känslan av att vara en dålig mamma av att vilja pausa framför tvn. När den pausen inte finns naturligt. Jättesvårt.
Vi pratade om det på Once upon middagen. Att lägga ribban som mamma, hur en kvalar mellan att städa och vila. Att vilja vara mamma men också ge till de egna behoven. Kanske landar detta aldrig, men jag längtar efter ett lugn. Att kunna vila. Återhämta.
Det känns som att jag är i en sökande tid. En reflekterande tid där jag funderar mycket på var jag gör nytta, vad jag kan bidra med och vad som gör mig glad.
Hur jag ibland känner att jag inte kommer tillrätta på jobbet, en högst otillfredsställande känsla. En del av mig vill sälja huset, flytta till nån gård och ha keramikkurser och what ever känslan faller på. Har jag skrivit det innan? Jag funderar på hur jag kan lyfta min vardagskvalitet. För veckorna går men veckorna är liksom livet, helgerna Gunnels barndom. Och nånstans däremellan ska en orka städa och upprätthålla någon form av standard. Och njuta av att få finnas.
Jag har beställt sellpypåsar. Gör städinsatser i etapper men söker just känslan av koll på läget. Och ork. Att finna den.
Jag ska visa bilder och skriva med kärlek om middagseventet med Once upon för det var en otrolig kväll. Så många fantastiska kvinnor som samlats runt två långbord. Klokskaper och reflektioner som delades över en magisk middag från Gazza. Gick hem helt bubblig. Och den känslan är ju bäst, en sån jag vill ha på burk.
Små stunder av flärd och närvaro som lyfter allt till glitter.
Jag älskar Once upons fotoböcker och håller nu på med en från vår Mallorcaresa. Och tänker igen då på minnen, livet och att skapa de där glimtarna. Som gör allt speciellt. I stort som smått.
Jag har känt mig lite absent här och blir orolig att förlora er. Men jag vill inte heller skriva bara för att när jag inte vet om vad. Så glad att ni finns.
Anyways!
<3
Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.
Instagram: @jeanetteakerbergceramics