Jag är glad att se dig

Så sa Gunnel samtidigt som hon sprang mot mig i köket precis innan hon skulle somna.

Vi kramades och jag tänkte på vad jag skrivit. Att jag verkligen inte vill framstå som otacksam. Det är lika fantastiskt att vara mamma som det är kämpigt. Kämpigt mer inom mig och det att jag inte känner att jag kan eller har koll på samma sätt som jag är van vid.

Sen tänker jag att ni förstår. Att ni vet. Att jag inte behöver skriva att jag älskar mitt barn för att det inte är vad de andra handlar om.

Det känns viktigt i allt detta skrivande och delande att vara transparent. För mig. Det att visa upp något perfekt, ouppnåeligt blir för mig jobbigt. Inte för att jag skulle kunna det heller. Jag kan bli så inspirerad på Instagram men också matt och avis när jag ser andras. Det väcker inte alltid bara härliga vill ha känslor utan också en egen form av otillräcklighet. Och en sån känsla vill inte jag förknippas med här.

Jag lyssnade på Klas Erikssons sommarprat medan jag gick med Gunnel i vagnen för att hon skulle somna. Han pratar om förlusten av sin nyfödda dotter och även sin mamma. Jag hann bara höra början men en vet direkt när ett sommarprat kommer gripa en, omvälva en och göra en både ledsen, glad och hoppfull. Andningen blir tung. Och igen minns jag rädslor under graviditeten. Rädslan av tanken att det faktiskt inte är garanterat att ens överleva. Att ens barn ska överleva. Och de ofattbara att det inte går bra för alla. Att många inte kommer ut på andra sidan ihop. Och jag fylls av tacksamheten i att ha fått slippa en sån sorg. Att det har fått gå bra. Att Gunnel finns. Och insikten om rädslan att tänk om något så svårt ska hända en i livet. Jag blev nästan mer drabbad när han pratade om att förlora sin mamma. Tanken för egen del att inte få ta del av Gunnel för evigt.

Verkligen på livets spets.

Det finns inget som varit så prövande som under graviditeten och nu, att inse att det inte går att kontrollera. Att en bara har hopp och tillförsikt att hålla handen med som tröst till oron. Och vetskapen om att det går bra för många. Och att många får flera barn osv.

Ibland kan det vara inspirerande att just visa fler sidor än de fina. Att våga blotta spektrat av det lätta och svåra.

För jag älskar att prata om kläder med er, styling osv. Eric kollade något program om amerikansk fotboll och en av spelarna hade en stylist som hade preppat förslag till hans garderob. Och Eric sa att stylisten lät som jag när jag så engagerat pratar väskor och kappor.

Det hade varit något tänkte jag, att livnära sig på att hjälpa andra klä sig och bygga det självförtroende och den glädje en härlig garderob kan ge. Hur viktigt det uttrycket också är för människan. Att visa sin personlighet med sin utstyrsel. Jag blev sugen att erbjuda mina tjänster. För den intresserade. Det är flera genom åren som skickat bilder på en ny kappa och frågat om hur den borde matchas, och sen skickat bild när de gjort som jag tipsat. Eller inför bröllop. Det utbytet och samtalet är som en godispåse för mig. Jag älskar det.

Det här inlägget kanske blev lika spretigt som mina tankar men jag tänker mycket. Kanske är det semestern. Kanske är det alltid. Eller för att jag är sån.

Men jag tänker mycket och är så glad att ni finns här på andra sidan. Att ni lyssnar och delar tillbaka.

I allt svårt som livet kan innebära känns det viktigt att vara snäll och att signalera att vi har varandra. Oavsett i vilken skala eller bemärkelse det blir.

Att vi ska vara rädda om varandra, se varandra så gott det går och att sommarprat som Klas påminner en om att inte ta något för givet. Att någons vardag kan vara en annans innersta dröm.

Ibland känner jag mig som en broken record som brottas och nöter samma tankar och frågor men jag tänker mycket på allt och från kommentarerna jag får så tänker jag att vi just är flera tänkare där ute.

Gunnel verkar ha hört er för de sista två dagarna har hon bara sovit typ 45 min. Jag hann inte komma hem och skriva klart innan hon vaknade så nu sitter vi nära i soffan och myser. Hon tittar på Bing och jag skriver till er.

Så viskar jag lite busigt till det lilla livet intill ”Gunnel vill du ha lite dajmtårta”. Och som min allierade in life så säger hon inte utan hon viskar hon också tillbaka ”jaa”.

<3