Wellness

Jag har växt upp i ett hem där min pappa var elitidrottare. Det är han fortfarande och han är väldigt träna för att må bra person och det har präglat oss i allt. Ett väldigt aktivt hem. Men det fanns också spår av tidigare ätstörningar och fokus på kommentarer kring kropp och vikt. Nyttigt och onyttigt. Bra och dåligt. Inte jag har köpt nya jeans utan jag har köpt nya jeans i den här storleken. Att det var viktigt bortom bekvämt.

Rörelse har alltid varit en naturlig del för mig under hela min uppväxt och jag spelade fotboll upp i tonåren och älskade det. Kan sakna det än idag.

Jag klarade mig rätt bra själv från ätstörningar men jag tror att alla kvinnor från tonåren och uppåt jämför, håller lite koll, medvetet eller undermedvetet och att den där rösten finns. Den som inte alltid är selflove.

Under senare år har jag i något form av livsmässigt träningsfokus varit väldigt lågintensiv. Mest promenerat överallt och tyckt om att springa. Dansa.

Jag försökte peppa igång löpningen för några år sen och vi sprang en stafett med jobbet. 5 personer som sprang 5 km var. Och jag tränade verkligen inför det. Hade ont i brösten sista gången jag sprang innan själva loppet och jag visste inte då att det var för att Gunnel sällskapade mig i magen. Men vi sprang personbästa tillsammans. Och sen har jag inte sprungit i princip.

Inte under graviditeten och knappt efter. Det har känts svajigt och lite obehagligt i bäckenet. Så jag har mest dansat och gått lite på gymmet.

Men så idag kom en känsla, att jag ville ut och springa. Så jag lyckades springa 5 km för första gången sen då med Gunnel. Långsamt men det var inte det som var viktigt. Jag var så stolt att orka hålla igång hela vägen.

Och jag sprang bakom vårt hus, på ängar bortom en stig som jag glömmer finns. Det känns som att springa på åkrar i Toscana nu på sommaren. Otroligt vackert. Typ 100 kråkor lyfte från stigen när jag kom springande och det var så mäktigt att jag fick gåshud på hela benen. Och det kändes frigörande. Något med symboliken i att något lättar och lyfter.

Jag såg för länge sen en text där det stod att vi ofta säger ”jag skulle dö för den jag älskar” men inte ”jag ska göra allt för att leva så länge som möjligt”. Och det tänkte jag på nu. En löptur i taget men ändå viktigt.

Och att hitta glädjen i att röra på kroppen. Jag äter alltid det jag är sugen på och ser mat som en av de största njutningarna, inte bara något kroppen behöver som bränsle. Och det hoppas jag överföra till Gunnel. Glädjen och firandet i maten. Inte koppling till nyttigt, onyttigt och kroppsstorlek. Det är klart att jag vill vara hälsosam och ge henne bra förutsättningar, men inte på bekostnad av att det ska vara härligt och avslappnat.

Det känns som något fint att ta med in i hösten. Även om den nu känns härligt avlägsen mitt i sommaren.

Att rå om sig själv, inifrån och ut. Att njuta och unna sig och ha kul. Att i välmåendets anda vara rädd om sig och investera tid i att ta hand om sig och sitt liv. För jag vill finnas så länge det bara går. Både för Gunnel och mig själv.

<3