Jag har typ behövt några dagar att smälta resan till Florens för att veta var jag ens ska börja och den är fortfarande så centralt inom mig, jag är kvar där lite i hjärta och själ.

Vi har haft det otroligt, träffat så fina personer att minnas och bära med sig länge. Och Lovisa är den finaste att resa med. Allt var fullständigt ljuvligt utom flygningarna med så mycket förseningar och strul. Kom hem mitt i natten och har varit sjuk i soffan sen dess.

Jag kämpar mig tillbaka snart. Saknar er. Talk soon!

<3<3

Jag tänker mycket på min närvaro, hur jag inte är så bra på det just nu. I stunden i nuet. Att hinna landa där jag befinner mig och inte bara vara påväg till nästa.

Jag har varit blödig i några dagar inför resan till Italien. Orolig i kroppen. Det blir skört att resa när ens barn är hemma. Kommer du minnas mina klappande händer som gammal tänker jag. Skulle du minnas mig bortom en känsla om det hände något.

När ens eget behov är att söka ro för en stund. En ro jag bara kan få i den egna tystnaden. Lugnet jag inte hittat ihop helt än. Att bara vara jag i någon dag. I taxin påväg till Arlanda ligger dimman & möter den rosa himlen. Flygplatsen, platsen som alltid är vaken men där tiden samtidigt står still är som en egen låtsasvärld där same same alltid pågår.

Jag är en idiot som tar risken att lämna mitt barn tänker jag. Men vi måste också våga leva. Och det vill jag också lära dig. Vikten av att vara snäll mot sig själv och värna det egna.

Jag blev ledsen när jag nattade dig i förrgår, fällde en tår och sa att mamma alltid kommer tillbaka även om hon är borta en stund. ”Jag älskar dig unge man” sa du tillbaka och så kupade dina små händer på mina kinder. Det duger för mig för alltid. Och jag sa att det var det finaste någon nånsin sagt till mig.

Kanske märkte du av att jag var påväg för du sov oroligt i natt, vaknade och kollade att jag var kvar. Sista gången kunde jag inte somna om. Och jag tänkte att det skulle ge mig mer att ligga sista stunden och bara lyssna på dina andetag än att somna om. Innan jag smög ut och iväg.

Livet är skört och jag blir alltid flygrädd. Intalar mig att Kevin Costner måste ha flugit 500 plus gånger och överlevt, och många med honom. Jag som person behöver det här och att få vara i en egen bubbla några dagar men mamman i mig har skuldkänslor och en magkänsla som slits av separationen och tiden isär. Intalar mig att allt kommer gå bra för att det måste gå bra.

Och jag har sagt att mamma alltid kommer tillbaka även om hon är borta en stund. Och det ska jag. Jag älskar dig ändlöst Gunnel, forever din mamma och jag kände att jag behövde skriva det innan jag lyfter.

<3

<3

På fredag åker jag. Resan bokades för så länge sen nu att det känns lite overkligt. Som att jag låtsas i ett dataspel att jag faktiskt ska dit när jag packar och bokar taxi till Arlanda. Livet mest springer på i full fart men just de dagarna kommer kännas som en lucka i tiden. En liten kapsel bara för mig. Att få samla mig. Få stilla min rastlöshetskänsla.

Jag tycker annars att min stresskänsla och otillräcklighetskänsla stillat sig bara sådär lite under de senaste dagarna. Udden bort. Små glimtar av ett parental zen mode där allt bara är mysigt och fint. Och en del av det tror jag ligger i att jag släpper på pekpinnarna inom mig själv. Gör det som känns härligt. Äter tillsammans framför tvn några dagar i rad. Ger utrymme till att känna det jag känner. Göra det som funkar.

Gunnel har också börjat underhålla sig själv liiite mer. Hon kan vara med om jag gör mig i ordning även om det inte är optimalt. Hon leker bredvid när jag lagar mat utan att det blir svårt att få ihop allt.

Jag tänker mycket på rädslorna kring att få och ha barn. Att kärleken är så skör. Att den gör en så ömtålig och hela tiden i beredskap. Den är storslagen men också så sårbar och det gör den lika vacker som läskig. Tacksamheten som vilar bakom allt i att hon finns och att hon är vår. Och det känns läskigt att resa utan henne. Nödvändigt för själen att få vara bara jag. Men att flyga är alltid med lite is i hjärtat.

Jag tittade på gamla bilder när hon var så liten, på många sätt kändes det som att jag var modigare då. När allt var nytt och allt skulle upplevas.

I förrgår sov Gunnel hela natten och jag vaknade lite med känslan av att vara någon annan. Kanske är det tröttheten i att aldrig få sova ut eller klart som vilar i bakhuvudet. Att det slår ut en. Mer än jag anat.

Jag ser fram emot det med resan, att få dricka cappuccino med Lovisa utan att titta på klockan. Strosa vintagebutiker, äta pasta flera gånger om dagen och bara vara i den där kapseln.

<3

<3

Den här veckan har varit känslomässigt tuff. Mycket på jobbet, ensam med Gunnel mycket då Eric haft inspelningar. Hon var ledsen på föris och har också ramlat där och gjort sig illa. Och igår kväll hade vi strömavbrott hela kvällen.

Hjärtat har darrat och oroat sig lite för mycket. Jag blir ledsen när hon är ledsen och balansen i vardagen blir lite törnad. Jag har lagt all energi på att vara där närvarande och stöttande.

Idag är enda dagen jag har varit på kontoret för att hinna allt. Och nu halvvägs in i texten ringde Eric med en ledsen Gunnel som undrade var jag var.

Så än mer nu att det ska bli skönt med en helg att hinna reboota. Jag ska iväg på födelsedagslunch för min fina fina kusin också.

Det kan bara bli bättre känns det som.

Hoppas på en fin helg till både oss och er.

<3

<3

Idag när jag hämtade Gunnel på förskolan blev hon knappt glad att se mig. Hon brukar alltid springa mot mig och ropa MAMMAAA. Men hon var i famnen på en av pedagogerna med tår i ögat och sand i hela ansiktet och i hårbotten.

Hon bara lyftes över och landade tungt i min famn som en koalabebis. Gjorde inte ett ljud från sig. Jag pratade som vanligt med henne och bar henne till bilen. Märkte att hon var sammanbiten och tystare än vanligt.

När jag sätter henne i stolen tittar hon bara framåt, med underläppen lite darrande. Försöker hålla ihop men ledsen. Och så säger hon bara ”barnen knuffade Gunnel”, ”barnen puttade Gunni Punni”. Och så tyst igen.

Och jag kände hur det högg i bröstet. Hur lejonmamman vill skapa en scen, men jag inser att det ju inte går och att barn är barn och små osv. Men så frågar jag lite försiktigt. Om det var inne eller ute. Säger lugnt och tydligt att ingen får vara elak mot henne och att det är så bra att hon berättar. Att mamma ska säga till. Jag lyssnar lite till och hon upprepar samma sak igen. Och jag hinner tänka hur viktig min reaktion på något sätt är. Att jag är lugn men tydlig. Stöttar och bär upp.

Jag faller direkt tillbaka i mitt egna, jag som var så utanför och mobbad som liten. Och sorgen att hon om än bara för en stund hade blivit ledsen av en kompis som varit dum.

Jag satte på Bluey på telefonen och gick tillbaka för att säga till fröknarna och fråga vad som hänt. Och de försäkrade om att barnen kastat sand när de skulle byta ställe att hänga på osv. Att det inte var riktat mot Gunnel. En liten del av själen gick sönder av att se henne så ledsen och sammanbiten. Men också att det kändes bra, viktigt att vara där och fånga upp. Få stärka henne och lyssna. Visa att det inte var okej, och att hon är den finaste på jorden för mig. Att jag alltid kommer skydda henne och försvara henne. Att vi säger ifrån och hur viktigt det är att vara snäll. Och jag inser hur många såna här situationer jag kommer möta som mamma. Och vilket ansvar det är att just stötta, se och bära. Dela känslan och vägleda.

Det är ett sånt förtroende att lämna bort sitt barn och såna här situationer är oundvikliga, men det skar till i mig. Den där lilla darrande läppen och den så tysta men tydliga meningen som berättade vad som hänt.

Hon har lärt sig säga stopp sluta det där är inte snällt och det är ju bra, så det hörs om något händer som inte är okej. Men det gjorde så ont att veta att hon blivit ledsen och att det kanske inte fångades upp direkt.

Det där tuffa barn som puttas bits och håller på. Det luttrar säkert och så men ouf. Jag kramade henne extra hela eftermiddagen och hon somnade med sitt lilla huvud på mitt hjärta. Liggandes på mig. Och jag hoppas att hon inte känner sig ensam eller orolig. Att hon vet att hon alltid har oss som stöd. Och så blev jag ledsen av tanken att en gång bli gammal och kanske inte längre finnas där. Jag vill alltid finnas där för henne. Trösta och säga att allt kommer bli bra.

Att hon är den jag älskar mest på hela jorden. Att hon kommer bära med sig det. Som en blomma i slaget genom hela livet.

<3

När jag skriver till er gör jag det alltid från hjärtat. Det blir som ett utlopp. Och ibland finns en tystnad. Där jag inte har så mycket att dela. Där huvudet är stilla. Men så kommer meningarna upp, och jag hör texten inom mig och måste likt en impuls få ut den. Och då skriver jag. Ofta precis som det hörs inom mig. Det känns meningsfullt så, naket och nära. Ärligt och bart.

Men som ljuspunkt för mig i kontrast till det svåra hittar jag alltid modet, som i kläderna då och inte att vara modig, fashion och inspiration. Det vackra. Som Mischa Barton sa i tidiga OC, att hon åker till vackra köpcentrum för att där är världen perfekt. Oskadad. Fin.

Och precis den känslan fick jag inom mig i helgen när min forever inspo girl Sidsel Alling gifte sig.

<3

Gunnel och jag var ensamma i helgen och vi åkte på utflykt till Hagaparken. Jag vaknade och tänkte lunka in i samma helgvana och lite oinspirerande trötthet hänga hemma som vanligt men så fick jag ett infall av ork och mod. Vi hade inte heller bilen så vi fick åka buss som förr, det tar ändå typ en halvtimme och hon vill ju gärna hellre springa än att sitta i vagnen. Men vi lyckades och det blev väldigt fint. Jag kände mig stärkt och som att jag typ skapade mervärde i hennes barndom genom att orka. Att ta oss för.

Så när jag gick genom parken med henne sovandes i vagnen påväg hemåt så tänkte jag på denna eviga trötthet. Tired body tired mind. När ska en hinna vila? När jag reser bort då vill en ju både maxa att hinna med under den lilla tidsfristen men att också ha tid att inte stressa. Det är svårt. Och så fick jag ett litet uppvaknade i tankarna. Varför jag tycker mamahood är så svårt och jag tror att mycket ligger i bristen på lugn och ro. Att stressen och PÅ knappen alltid är där, beredskap på. Och jag har haft väldigt mycket otrygghet, kaos och oro i mitt liv. Som jag jobbat bort genom terapi och annat men också genom att hitta mitt lugn. Att värna om mitt space. Vara rädd om min energi. Städa och bona. Rå om mig själv. Och nu hinner jag inte det längre. Jag får inte till mina skyddsmekanismer som får mig att må bra. Och jag mår inte bra i stökkaoset, men har inte heller orken att lägga all ledig tid åt att åtgärda det.

Att tiden hemma eller med Gunnel blir förknippad med stress för kroppen. Och att det är den känslan jag flyr från att bromsa. Den jag behöver åka iväg på en lunch eller bada för att få ifrån mig. Och det blir ju väldigt sorgligt. Hon är inte stress men allt ansvar, den snabba takten och att ha konstant koll är stress. Och jag har inte vaggats in i ett eget lugn som är helt stöttåligt mot det. Oftast kan jag iallafall låtsas vara lugn men själen är i oro.

Men så vaknar jag på morgonen till en kram, ett ”hej mamma” som att jag är hela mittpunkten av hennes liv och glädje och det rör mig också i grunden.

Igår la jag ändå tid på att städa och sortera. Att fixa i hennes lekhörna bredvid soffan. Göra fint. Stapla upp pusslena, göra platsen mysig och lekvänlig. Och att inte alltid fly till TV tittande som mitt enda lugn. Och hon började lägga pussel och leka med sina gosedjur. Ha teparty. Och ett litet lugn infall sig. I stunden iallafall.

Trots att hon inte får sova alls länge på dagarna så somnar hon ändå inte förrän 21:30-22. Och jag tänker på skillnaden om hon somnat 20 eller tidigare. Det där lilla försprånget i en liten tid att både hinna återställa huset och energin inom sig.

Sover hon inte alls på dagarna blir allt kaos för hon är så konstant i gasen. Men under processen så kan jag se ett ljus iallafall i tanken. I förhoppningen att en dag.

Jag gick på massage på lunchen nu och hela kroppen gör ont. Oron efter den där otrevliga diskussionen på jobbet ligger också kvar.

Och då känner jag för att flytta ut på landet ännu mer, ha keramikkurser och ge den här delen av mitt liv allt fokus. Inte från Gunnel men från andra jobb och åtaganden. Att det är här min energi från hjärtat finns. I leran och samtalen med er. Den platsen där jag känner att jag på något sätt gör nytta och fyller en funktion. Och att få göra det i en närvaro av godhet och det vackra.

Det hade varit en dröm och kanske en dag går det. Det finns samtal om en pop up här inför jul. Och det hade ju varit fantastiskt om ni ville komma dit. Träffas och prata irl. Och att få dela en av mina främsta kärlekar med er, min keramik. Jag behöver ge den mer tid för den ger mig allt tillbaka.

Det är som att hela mitt system söker och läker. Försöker hitta en väg som är min. Och att vara snäll mot mig själv på vägen.

Ibland blir mina sorger från förr så uppenbara. Och jag känner med massage, reflektion och försök att vara rädd om mitt nu, att vara närvarande med Gunnel men att också försöka orka rå om huset så klappar jag på mig själv. Och jag behöver det. För i de innersta tankarna finns det en väldig ensamhet. Där nog bara min syster kan förstå. Och i tröttheten får jag inte samma styrka att vara förbi det svåra.

Men jag ser och försöker. Och vill.

<3