Wish

På fredag åker jag. Resan bokades för så länge sen nu att det känns lite overkligt. Som att jag låtsas i ett dataspel att jag faktiskt ska dit när jag packar och bokar taxi till Arlanda. Livet mest springer på i full fart men just de dagarna kommer kännas som en lucka i tiden. En liten kapsel bara för mig. Att få samla mig. Få stilla min rastlöshetskänsla.

Jag tycker annars att min stresskänsla och otillräcklighetskänsla stillat sig bara sådär lite under de senaste dagarna. Udden bort. Små glimtar av ett parental zen mode där allt bara är mysigt och fint. Och en del av det tror jag ligger i att jag släpper på pekpinnarna inom mig själv. Gör det som känns härligt. Äter tillsammans framför tvn några dagar i rad. Ger utrymme till att känna det jag känner. Göra det som funkar.

Gunnel har också börjat underhålla sig själv liiite mer. Hon kan vara med om jag gör mig i ordning även om det inte är optimalt. Hon leker bredvid när jag lagar mat utan att det blir svårt att få ihop allt.

Jag tänker mycket på rädslorna kring att få och ha barn. Att kärleken är så skör. Att den gör en så ömtålig och hela tiden i beredskap. Den är storslagen men också så sårbar och det gör den lika vacker som läskig. Tacksamheten som vilar bakom allt i att hon finns och att hon är vår. Och det känns läskigt att resa utan henne. Nödvändigt för själen att få vara bara jag. Men att flyga är alltid med lite is i hjärtat.

Jag tittade på gamla bilder när hon var så liten, på många sätt kändes det som att jag var modigare då. När allt var nytt och allt skulle upplevas.

I förrgår sov Gunnel hela natten och jag vaknade lite med känslan av att vara någon annan. Kanske är det tröttheten i att aldrig få sova ut eller klart som vilar i bakhuvudet. Att det slår ut en. Mer än jag anat.

Jag ser fram emot det med resan, att få dricka cappuccino med Lovisa utan att titta på klockan. Strosa vintagebutiker, äta pasta flera gånger om dagen och bara vara i den där kapseln.

<3