<3

Jag fick några väldigt fina timmar i Göteborg. Sitter på tåget och känner mig så mjuk och omhändertagen. Det var ett snällt dygn med så fina möten.

Och för att få det ur mitt system så blev jag helt skärrad, rubbad i grunden av en diskussion på jobbet angående krig och beredskap. Det ofattbara nu särskilt som mamma i tankar om rädsla, otrygghet och fara. Och hur maktlös en kan känna sig. Hur det inte får bli något som kommer närmare.

Det finns inget viktigare än att bygga en säker och trygg värld för våra allas barn. Jag var tvungen att ursäkta mig tidigare och gå mot stan med tårar i ögonen. Allvaret som helt slog ut mitt system.

Jag försökte hitta tillbaka till känslan från gårdagen som varit så god. Så nära och mellanmänsklig. Det så basala och fina som i längden kan rädda liv. Jag försökte gå bort rädslan, se något vackert. Insikten i att vi när vi är medmänniskor som tar hand om oss själva, varandra och vår värld faktiskt räddar liv. En stund åt gången och hur det goda alltid måste prioriteras före allt annat. Utan det har vi inget kvar.

<3

Nu har jag precis satt mig på ett tåg till Göteborg. Jag ska dit med jobbet och har inte varit i Göteborg sen jag var liten och gick på Liseberg, så det blir helt nytt för mig.

Det kändes sorgligt att säga hejdå till Gunnel i morse. Vi vaknade som ett nyförälskat par, sovandes näsa mot näsa och hon är den finaste jag vet. Min sorg över att vara trött är ibland lite ett hej ta över min personlighet mode, som en dimma jag ska jobba mig igenom eller förbi. Orkeslös i själen liksom. Den skuggar lite mina njutmöjligheter och min närvaro, inte för Gunnel men för egen del och jag går runt och känner mig sorgsen sådär lite ofta. Jag tror att ju mer med hon blir och desto mer levande allt på något sätt blir, desto mer blir jag medveten om min egen historia och mina sorger. Stolt över att vara på en väldigt annan plats själv, men kroppen och hjärtat är ibland kvar. När jag håller om och tröstar henne, lugnar, så har det de senaste kvällarna varit som att jag också lugnat en liten mig själv.

Jag hinner inget mer än dig, mitt huvud kommer inte runt dig och det kanske är just det som är hela grejen skrev jag som en anteckning för några dagar sen. Jag söker fortfarande min väg, gör saker med vänner, men jag får inte riktigt bort den där andan i halsen skynda till nästa känslan. Men jag har inte orken att skala av mer heller. Jag behöver energin utifrån också.

Nu ska jag njuta av egentiden, titta ikapp lite serier. Träffa två Hannor, en Hanna och en Hannah, som jag pratat med i år och aldrig träffat. Så fint med en ny stad, nya möten och att bli lite rundvisad.

Jag ska också säga hej till servettringarna på APLACE. Det blir gull.

Och ni, jag har ju inte fått min statistik på hela sommaren så det har känts lite som att skriva till sig själv utan att veta något eller kunna se. Men så igår fick jag update och kunde se att ni är kvar. Gladast är jag<3

Hoppas ni får en fin måndag!

<3

Jag har inte sett något av resultatet av det här, men längtar minst sagt halvt ihjäl mig. Kan vi vara lite pirriga tillsammans i väntan? To be continued…

<3

Sen hösten 2021 har vi bott i vårt 70-tals hus i Brottby. Jag visste inte att det här området fanns innan vi flyttade hit men med alla vackra ängar, åar, den där kyrkoruinen från 1300-talet och grönområden i begynnande Roslagen ligger en gullig liten pärla visade det sig. Nära Stockholm men ändå lite i en egen värld.

Hade vi haft något mysigt café eller någon till restaurang nära så hade det varit alldeles toppen.

Som uppvuxen på Ekerö är jag van att åka buss och tycker det är en mysig stund. Här älskar jag att vi har buss direkt in till stan och att den går hela tiden i princip nästan dygnet runt.

Men det kanske finaste ändå är att de flesta på gatan bott här sen husen byggdes och att vi som nyinflyttade välkomnades sådär som i amerikanska filmer, att alla kom och hälsade. Och att alla på macken där jag postar keramik och hämtar paket vet vad Gunnel heter. Att hon går dit och leker affär och får ett kvitto. Det är som i en liten by fast nära just till city. Det bästa av två världar.

När vi flyttade tillbaka från året i Dalarna valde vi också hus just för möjligheten att ha en keramikstudio hemma. Det är mitt livs lyx, när jag nu får och tar mig tiden att vara där.

<3

Missa inte.

<3

I tonåren läste jag nog två tre böcker i veckan och bara plöjde pocket efter pocket. Men under juristlinjen försvann lite läsglädjen och Netflix, serier och sociala medier och annat tog mer av tiden. Men nu under semestern hittade jag verkligen tillbaka till den där läsglädjen. Och det kan ju också bero på att jag läst böcker som går upp på någon slags livets lästopplista. Efter Alla fyra började jag ju läsa om Carolyn Bessette Kennedy. Och jag blev så rörd av boken. Det kändes också meningsfullt att få ta del av ett verkligt livsöde på ett så vackert och nära sätt. Det blev som att lära känna någon som jag haft en väldigt grund bild av innan. Och hur hon verkar ha varit en fantastisk kvinna bortom stilikon epiteten.

Jag kände en sorg när boken började ta slut, för att jag också visste att hennes och Johns liv skulle göra det. Storyn fick liksom aldrig ta vid och livet hann bara börja innan det var över. Och i boken citerades stycken ur RoseMarie Terenzios bok på ämnet. Hon var Johns assistent och typ livsplanerare. Jag beställde den boken också och har nu läst ut båda. Och tomhetskänslan kvarstår, sorgen av att det umgänget och den världen som levt lite i min nu också, är slut.

Om jag fick läsa om skulle jag läst dem precis i den ordningen jag gjorde. De förhöjer och kompletterar varandra på ett väldigt fint sätt och har lite olika tonalitet och perspektiv i berättandet.

Jag tyckte verkligen om att läsa dem och sörjer både att deras liv tog den vägen de gjorde, och att jag inte kunde få ha deras värld kvar lite längre.

<3

Jag blev rörd när jag läste det här inlägget igår på insta. För hur förberedd och längtande en än kan vara över det otroliga i att bli förälder, så är det också många delar som är så nya, samtidigt som en är skör och lär sig längst vägen. Jag minns inte vad jag trodde innan, då var allt mest längtan och att få uppleva det vackra i att få hålla sin bebis, men jag kunde inte föreställa mig hur prövande, slitande eller svårt det skulle vara och är i stunder. Känslan av att inte räcka till, att vara totalt utmattad men samtidigt få dåligt samvete om vi bara sitter en stund, att vara överstimulerade och bara vilja ha lite lugn och ro, att behövas när en inte har energi kvar. Att bära och finnas för en annan, vägleda i livet, när en själv är trött eller orkeslös. När en borde orka leka men är trött in i märgen. Hur energin verkligen är slut när en somnar och sen mirakulöst nylagad igen på morgonen.

Skamkänslan i att ibland hellre vilja åka iväg och vara ensam istället för att vara hemma. Att intensiteten ibland blir för mycket. Och det måste vara okej att känna även det. Men det krävs mod att våga säga, för det är inte det som förväntas av en.

Det handlar inte om kärleken till sitt barn, det handlar om mötet med sig själv i en helt ny uppställning. Med helt andra förutsättningar. I en tid där en får lära sig massa nytt, älska på ett sätt som aldrig innan. Känna den där närheten och kärleken till sitt barn. Men att också sakna att hinna med allt som innan. När livet inte var en kompromiss och ett pussel på samma sätt. Där en inte behövde fråga om lov eller be om hjälp för att få sminka sig ifred eller bara vakna till. Det är en verklig omställning. Och när andra delar sina upplevelser om att jaha känner jag såhär när jag borde känna såhär, så känner jag mig mindre ensam i skammen av de känslor som ibland ställer sig där bredvid kärleken.

<3

Nu känner jag hur hösten är igång. Folk börjar återvända till jobbet och vardagen blir snabbt mer intensiv och uppbokad.

Igår påväg till jobbet låg ett annat krisp i luften. Jag tog en ulltröja för första gången på länge men matchade den med kjol och bara ben. En vacker tid nu och jag hoppas att det inte blir mörkt för snabbt. Jag är inte redo för det än.

Jag ska åka till Göteborg med jobbet om två veckor och det känns roligt, jag har inte varit där sen jag var liten och gick på Liseberg. Så det blir en ny upplevelse. Och jag får en eftermiddag och kväll där att hinna uppleva lite.

Jag längtar också och kan drömma mig bort till resan till Italien, och jag har som förhoppning att de pauserna kommer lätta upp vardagen som kommer bli stressig.

Jag saknar keramiken, har inte varit i studion alls i sommar. Och det finns lite planer för roligt till hösten så det blir dags nu att hitta små glimtar av skapande stunder.

Roligt om det skulle bli ett tillfälle att förhoppningsvis få träffa några av er.

Gunnel börjar verkligen bli större, en liten person som går runt och pratar med en. Hänger ihop. Och den öppningen till den världen, det där ömsesidiga utbytet och kommunikationen på en nivå bortom det telepatiska och inkännande är väldigt fint. Jag längtar efter att få lära känna henne mer, höra hennes tankar. Hon är lika ljuvlig som hon är intensiv och galning.

Jag var den som lämnade i morse och det kändes större liksom, inte det där klä på någon som vägrar eller är ledsen. Inte det där sköra trippa på tå på samma sätt. Utan en mysig morgon ihop. Utan klump i magen eller känning i bröstet.

Hon sover djupare och mer självständigt och jag hinner ofta göra mig i ordning utan att hon vaknar. Små glimtar. Och jag känner mig fortfarande upprymd efter helgen som var, och att allt fick gå bra.

Jag vill försöka fylla hösten med liten lyx, unn i form av kanske massage, att försöka få till träning mer på rutin och att vårda kropp och sinne. Och att hitta sätt att hinna med.

Ser ni fram emot något speciellt i höst eller har ni som någon ”new years wish” hack tips att dela med för att förhöja mys och lugn?

<3

Den här frågan och hur stort det kan kännas gick iallafall inte för mig att ens föreställa mig innan Gunnel. Det är så olika mellan barn och allas olika förutsättningar. Mellan barn som är tillfreds och de som behöver eller önskar mer närhet och påpassning än andra. Mellan familjer som har mer eller mindre avlastning och rimliga vuxna i sin närhet. Och känslan att alltid vilja möta sitt barn i dess behov. Några kan lämna bort tidigt och gå på middag. Några behöver år. Jag minns första gången jag åkte till ICA själv och typ köpte tomater, och hur jag nästan sprang genom affären, ville gå före i kön. Första promenaden runt kvarteret efter att Gunnel kommit. Hur små saker från innan helt plötsligt blev så stora. Det tog Eric och mig 2 år plus innan vi kom ut på middag ihop. Och det är första gången lite med andan i halsen. Förskolan och den omställningen har gjort mycket för allas självförtroende och Gunnels mod i den lilla självständigheten. Att få växa i sitt egna.

Den här helgen har varit fantastisk. Otrolig i form att få vara med på ett vackert bröllop men också av egoistiska själ. Att få vila och verkligen festa och ha roligt som person och som par har varit väldigt fint. Och att inte göra det med en känsla att det görs på bekostnaden av sitt barns välmående.

Vi har försökt gå på två bröllop innan, första gången fick vi gå efter förrätten för att Gunnel var otröstlig och andra gången lagom till desserten. Och det får vara så. Den här tiden är så. Men med det sagt, känslan att få vara iväg en hel helg och bara få glada bilder på Gunnel som äventyrar med min pappa. Att de lägger sig och läser och somnar ihop utan att det är jätteledset. Det stora i tilltron att kunna somna för natten med någon annan än oss. Lättnaden i att få meddelande om att hon somnat. Och sen på morgonen igen till att natten gått bra. Det är oerhört. Och på samma sätt som jag kände med amningen så har Gunnel fått vara ledstjärnan. Hennes behov och välmående. Men att vi faktiskt gjorde detta och att det gick bra, att förberedelserna funkade. Att relationen och tilltron till andra vuxna än oss får gå i hennes takt och att hon och vi nu kändes redo att våga. Och belöningskänslan på något sätt i att få känna att det faktiskt blev något fint och härligt för alla. Att höra pappas skratt och stolthet i rösten, och lite lättnad, när vi pratades och rapporterade. FaceTime samtalet där hon inte blev ledsen av att se oss utan mer sa hej och ville leka vidare med ”mossa”.

Hjärtat är klyschigt fullt och jag känner hur fint det var för egen del att få vara bara Jeanette, och Jeanette och Eric med varandra och med massa andra härliga människor. Att kunna tänka och bara befinna sig för en stund, att kunna föra ett samtal, konversera utan logistiktankar eller oro och fix. Att bara njuta och vara. Jag behövde det. Och att också få längta hem och känna hur viktigt det vi har där är också. Perspektiven som just blir av bara någon dag. Väldigt tacksam för det. Har gått lite på moln idag och känner halvt att jag inte riktigt är tillbaka i vardagen än. Men det kommer och det är fint att fluffa runt lite också.

<3