Att hålla om sig själv

Gunnel och jag var ensamma i helgen och vi åkte på utflykt till Hagaparken. Jag vaknade och tänkte lunka in i samma helgvana och lite oinspirerande trötthet hänga hemma som vanligt men så fick jag ett infall av ork och mod. Vi hade inte heller bilen så vi fick åka buss som förr, det tar ändå typ en halvtimme och hon vill ju gärna hellre springa än att sitta i vagnen. Men vi lyckades och det blev väldigt fint. Jag kände mig stärkt och som att jag typ skapade mervärde i hennes barndom genom att orka. Att ta oss för.

Så när jag gick genom parken med henne sovandes i vagnen påväg hemåt så tänkte jag på denna eviga trötthet. Tired body tired mind. När ska en hinna vila? När jag reser bort då vill en ju både maxa att hinna med under den lilla tidsfristen men att också ha tid att inte stressa. Det är svårt. Och så fick jag ett litet uppvaknade i tankarna. Varför jag tycker mamahood är så svårt och jag tror att mycket ligger i bristen på lugn och ro. Att stressen och PÅ knappen alltid är där, beredskap på. Och jag har haft väldigt mycket otrygghet, kaos och oro i mitt liv. Som jag jobbat bort genom terapi och annat men också genom att hitta mitt lugn. Att värna om mitt space. Vara rädd om min energi. Städa och bona. Rå om mig själv. Och nu hinner jag inte det längre. Jag får inte till mina skyddsmekanismer som får mig att må bra. Och jag mår inte bra i stökkaoset, men har inte heller orken att lägga all ledig tid åt att åtgärda det.

Att tiden hemma eller med Gunnel blir förknippad med stress för kroppen. Och att det är den känslan jag flyr från att bromsa. Den jag behöver åka iväg på en lunch eller bada för att få ifrån mig. Och det blir ju väldigt sorgligt. Hon är inte stress men allt ansvar, den snabba takten och att ha konstant koll är stress. Och jag har inte vaggats in i ett eget lugn som är helt stöttåligt mot det. Oftast kan jag iallafall låtsas vara lugn men själen är i oro.

Men så vaknar jag på morgonen till en kram, ett ”hej mamma” som att jag är hela mittpunkten av hennes liv och glädje och det rör mig också i grunden.

Igår la jag ändå tid på att städa och sortera. Att fixa i hennes lekhörna bredvid soffan. Göra fint. Stapla upp pusslena, göra platsen mysig och lekvänlig. Och att inte alltid fly till TV tittande som mitt enda lugn. Och hon började lägga pussel och leka med sina gosedjur. Ha teparty. Och ett litet lugn infall sig. I stunden iallafall.

Trots att hon inte får sova alls länge på dagarna så somnar hon ändå inte förrän 21:30-22. Och jag tänker på skillnaden om hon somnat 20 eller tidigare. Det där lilla försprånget i en liten tid att både hinna återställa huset och energin inom sig.

Sover hon inte alls på dagarna blir allt kaos för hon är så konstant i gasen. Men under processen så kan jag se ett ljus iallafall i tanken. I förhoppningen att en dag.

Jag gick på massage på lunchen nu och hela kroppen gör ont. Oron efter den där otrevliga diskussionen på jobbet ligger också kvar.

Och då känner jag för att flytta ut på landet ännu mer, ha keramikkurser och ge den här delen av mitt liv allt fokus. Inte från Gunnel men från andra jobb och åtaganden. Att det är här min energi från hjärtat finns. I leran och samtalen med er. Den platsen där jag känner att jag på något sätt gör nytta och fyller en funktion. Och att få göra det i en närvaro av godhet och det vackra.

Det hade varit en dröm och kanske en dag går det. Det finns samtal om en pop up här inför jul. Och det hade ju varit fantastiskt om ni ville komma dit. Träffas och prata irl. Och att få dela en av mina främsta kärlekar med er, min keramik. Jag behöver ge den mer tid för den ger mig allt tillbaka.

Det är som att hela mitt system söker och läker. Försöker hitta en väg som är min. Och att vara snäll mot mig själv på vägen.

Ibland blir mina sorger från förr så uppenbara. Och jag känner med massage, reflektion och försök att vara rädd om mitt nu, att vara närvarande med Gunnel men att också försöka orka rå om huset så klappar jag på mig själv. Och jag behöver det. För i de innersta tankarna finns det en väldig ensamhet. Där nog bara min syster kan förstå. Och i tröttheten får jag inte samma styrka att vara förbi det svåra.

Men jag ser och försöker. Och vill.

<3