När en liten del av hjärtat brister

Idag när jag hämtade Gunnel på förskolan blev hon knappt glad att se mig. Hon brukar alltid springa mot mig och ropa MAMMAAA. Men hon var i famnen på en av pedagogerna med tår i ögat och sand i hela ansiktet och i hårbotten.

Hon bara lyftes över och landade tungt i min famn som en koalabebis. Gjorde inte ett ljud från sig. Jag pratade som vanligt med henne och bar henne till bilen. Märkte att hon var sammanbiten och tystare än vanligt.

När jag sätter henne i stolen tittar hon bara framåt, med underläppen lite darrande. Försöker hålla ihop men ledsen. Och så säger hon bara ”barnen knuffade Gunnel”, ”barnen puttade Gunni Punni”. Och så tyst igen.

Och jag kände hur det högg i bröstet. Hur lejonmamman vill skapa en scen, men jag inser att det ju inte går och att barn är barn och små osv. Men så frågar jag lite försiktigt. Om det var inne eller ute. Säger lugnt och tydligt att ingen får vara elak mot henne och att det är så bra att hon berättar. Att mamma ska säga till. Jag lyssnar lite till och hon upprepar samma sak igen. Och jag hinner tänka hur viktig min reaktion på något sätt är. Att jag är lugn men tydlig. Stöttar och bär upp.

Jag faller direkt tillbaka i mitt egna, jag som var så utanför och mobbad som liten. Och sorgen att hon om än bara för en stund hade blivit ledsen av en kompis som varit dum.

Jag satte på Bluey på telefonen och gick tillbaka för att säga till fröknarna och fråga vad som hänt. Och de försäkrade om att barnen kastat sand när de skulle byta ställe att hänga på osv. Att det inte var riktat mot Gunnel. En liten del av själen gick sönder av att se henne så ledsen och sammanbiten. Men också att det kändes bra, viktigt att vara där och fånga upp. Få stärka henne och lyssna. Visa att det inte var okej, och att hon är den finaste på jorden för mig. Att jag alltid kommer skydda henne och försvara henne. Att vi säger ifrån och hur viktigt det är att vara snäll. Och jag inser hur många såna här situationer jag kommer möta som mamma. Och vilket ansvar det är att just stötta, se och bära. Dela känslan och vägleda.

Det är ett sånt förtroende att lämna bort sitt barn och såna här situationer är oundvikliga, men det skar till i mig. Den där lilla darrande läppen och den så tysta men tydliga meningen som berättade vad som hänt.

Hon har lärt sig säga stopp sluta det där är inte snällt och det är ju bra, så det hörs om något händer som inte är okej. Men det gjorde så ont att veta att hon blivit ledsen och att det kanske inte fångades upp direkt.

Det där tuffa barn som puttas bits och håller på. Det luttrar säkert och så men ouf. Jag kramade henne extra hela eftermiddagen och hon somnade med sitt lilla huvud på mitt hjärta. Liggandes på mig. Och jag hoppas att hon inte känner sig ensam eller orolig. Att hon vet att hon alltid har oss som stöd. Och så blev jag ledsen av tanken att en gång bli gammal och kanske inte längre finnas där. Jag vill alltid finnas där för henne. Trösta och säga att allt kommer bli bra.

Att hon är den jag älskar mest på hela jorden. Att hon kommer bära med sig det. Som en blomma i slaget genom hela livet.

<3