En dag vid Sturehovs slott strax utanför Stockholm tillsammans med ljuvliga teamet Linda Alfvegren, Petra Stenhammar, Bea Hellman och Louise Rizell för TWWP magazine no 8.

Så stolt över detta, en dag lik ingen andra i mitt liv. Ett vackert lyxigt häftigt avbrott från vardagen. Jag älskar Wes Anderson och bilderna känns Wes möter Alice i Underlandet. Uttrycket och platsen blev verkligen så fint ihop. Ärad och ödmjuk att ha fått vara med om något sånt här.

Livet är fullt av kontraster, det svåra och det fina. Tack för att ni tar emot det svåra så ömt. Det är fint att få vara sitt fulla spektrum.

Den här dagen kommer jag bära med mig hela livet som storslagen. En dröm som blev sann. En annan värld som öppnade sig och att få vara omgiven av totalproffs. Jag åkte hem helt tagen.

Det blev en så fin intervju också skriven av Karolina Borg.

<3

I morse ringde min syster mig påväg till mitt zumbapass. Hon har bott hos vår mamma och berättade för mig om vissa saker mamma säger.

Jag blir så arg. Jag får ont i armbågarna. Axlarna. Hela kroppen går upp i försvar. Fast jag inte ens varit där, fast det inte ens är sagt mot mig. Alla oförätter som förblir oupplyfta för att mottagaren aldrig vill höra eller förstå. För att det inte är lönt.

På jobbet är jag i team med en tjej som jobbat längre än mig, som kan hur allt funkar där, alla detaljer och all admin. Allt som sitter i väggarna och som inte står skrivet. Som måste levas för att vetas. Jag har bett att få va i team med henne för att få lära. Men min chef och andra pushar att jag ska ta lead, att jag ska hävda mig och vara ledaren utåt. Vilket i situationer när jag inte kan och hon vet precis, blir så svåra. För då känner jag mig dålig och undermålig istället för att det självklart är så och att jag lär. En måste få lära sig att gå innan det springs. Och att inte tävla med henne, vi är ett team. Men då får jag blicken att jag inte är lead, att jag inte tar för mig eller kräver min plats. Men att vara lead här kanske är att inse sina begränsningar och att inte tävla. Att vi tillför olika och lär av varandra. Men det förstås inte. Kanske måste inte alla förstå. Men jag vill få vila. I min själ vill jag känna trygghet och ro. Inte övervakning pekpinnar och bara pek på det dåliga. När inget ens är dåligt.

Dominanta kvinnor som styr utan godhet, kvinnor som är baksluga och som är beräknande. Som iakttar och dömer. Som är elaka och ute efter en. De har jag inget tillövers för. Jag är uppvuxen av en som blivit dömd och som dömt vidare. Som ömsom varit fantastisk, närvarande och försvarat en. Men som i nästa stund varit oerhört otrygg och fysiskt våldsam. Som gjort att jag aldrig tog hem vänner. Som gjorde att jag sökte mig bort eller in i mig själv.

Min ensamhet i mig som jag bär och känner nu särskilt som mamma är mycket kommen ur att jag alltid behövt bära mig själv, förlita mig på mig. Aldrig klaga eller vara svag. Aldrig ta plats på ett sätt som är besvärligt. Det finns en ensamhet i att bära tunga känslor när man inte fått den tryggheten och grunden som kanske skulle göra att en orkade känna ett inombordsligt lugn i jobbiga situationer. Att den interna skyddsmekanismen inte alltid är vaken och beredd.

Jag är uppfostrad med rädsla, med omsorg också men inom väldigt tydliga ramar. Och med vetskapen om vad som tillåts och inte.

Jag kom efter samtalet på att tänka på hur jag ofta som liten tänkte på att om jag berättar för någon vuxen hur jag har det så kommer de ta min mamma ifrån oss. Inget barn vill förlora sin mamma. Istället söker man i det goda och lever genom det dåliga. Jag trodde att jag som liten aldrig signalerade utåt att något var fel. Men i gamla lådor har jag hittat skolarbeten där det står ”inget har varit bra i år.”

Ensamheten jag kände i det som liten. Att varken ha språken eller någon att prata med det om. Mormor fanns och såg oss. Vi fick vara barn. Vi har nog henne att tacka för nästan allt. Och pappa som kanske vilsen i ett medberoende ändå tog oss iväg till platser där vi fick vara fria och barn. Där reglerna inte gällde.

Stockholmssyndromet kan leva 30 år senare. Det är inbyggt och bara genom att skriva det här känner jag hur jag bryter mot reglerna. Som hela mitt liv vilat på. Men jag är arg. Så så arg på henne. Det är så sjukt hur man skyddar sin person fast den inte skyddar en tillbaka, fast den inte är rädd om den. Fast den gör fel så känner man sig som den som felar.

När den ibland menar väl, sjunger och klappar, läser och finns men lika snabbt slår och drar eller slungar en i håret. När en vet att inget är tryggt. När det kan vända på en sekund.

Jag kan direkt fortfarande alltid känna in ett rum. Veta stämningen. Det som sägs och inte.

Pekpinnarna och orden som lever kvar i en. Känslan av makt och att någon när som helst kan göra en illa. Jag vill vila från den känslan. Och den är där igen i min vardag. Ingen vill slå mig men känslan av att inte vara trygg känns likadan. Beredskapen.

Jag såg någon dokumentär där personen sa önska dig inte rikedom önska dig sinnesfrid.

När jag igen inte känner mig trygg i min vardag, där det alltid påtalas om något blir fel, klagas eller lyfts dåligt men aldrig om något blir bra så är känslan där. Men även de jag tycker är fantastiska verkar få skit så det är inte jag. Det är inte hos mig felet vilar just här.

Jag älskar min zumba varje lördag. Det är min bästa stund. Bara glädje. Bara. Men idag tog hon sig in där. I mitt själarum. Aldrig på ett bra sätt.

Zumbainstruktören hoppar ibland ner från scenen, hon är fri och sprudlande och jag älskar henne. Idag dansade hon ner och riktade in sig på mig. Grabbade tag i mig och dansade nära, höll om mig, gav en kram och jag undrar om hon såg sorgen. Att jag var psykad och distanserad. Sorgen kände sig iallafall omhållen av någon snäll i de sekunderna.

Jag har gått mycket i terapi men en kvinna räddade mitt liv. En terapeut. Bodil också med ett kapitel i sin bok mitt första liv. Dem tillsammans. Efter min första timme med henne så grät jag i hissen. För det var första gången i mitt liv som jag känt mig sedd, när jag var blottlagd och att jag ändå var trygg. Hörd och bekräftad i det sjuka. Som inte var mitt att bära men som ändå är det.

De snälla kvinnorna ger jag mitt allt. Och jag försöker själv ge allt gott jag har till andra. Och till Gunnel. Men det där hålet finns. Sorgen i att jag vill ge Gunnel allt hon kommer behöva av mig, lyssna in och vara där. Min egen sorg i hur det kunnat vara annorlunda för mig. Hur jag saknar och hur det fattas mig. Hur jag saknar någon som finns fysiskt men inte på riktigt. Där jag inte längre ser det goda bortom allt det andra.

Och frustrationen och ilskan att den personen faktiskt är, men aldrig tar ansvar och ägandeskap. Som fortfarande tycker mest synd om sig själv.

De säger att man ska göra upp och beskriva för en person hur de påverkat en. I gestaltningsterapi har jag gjort det till en tyst stol. För hon, den verkliga riktiga hade igen gjort mig mer illa. När jag åkte på resa för att gå i terapi när jag mådde så dåligt att jag ville sluta leva, ringde hon mig på Arlanda och sa ”pratar du om mig tar jag livet av mig”. Min terapeut sa att ja då får hon göra det. Det är inte ditt att bära mer.

Men jag bär. Och ibland önskar jag att jag kunde få känna på riktigt inom mig att någon bar mig.

Men det är ju jag. Och jag kämpar för mig. Och för Gunnel. Men sorgen kommer finnas där, kanske för alltid. I stunder mindre och i andra mer.

Men jag vill i allt vara rädd om mig och att försöka i den mån det är möjligt att välja att sprida det goda och snälla. Inte försvinna i att klaga eller vara ledsen, men den delen av mig är också stor. För den har aldrig fått utrymme att vara.

Och den måste jag kanske hålla närmast. Hålla om.

Och om jag väcker sorger i dig genom att skriva det här så är du inte ensam. Sök ljuset inom dig och be om hjälp. För hjälp finns. Och likt Disneyfilmerna som jag älskat sen jag var liten så brukar det goda alltid segra till sist. Och det håller jag i.

Och hoppas att det svåra som nu är för mycket vänder till bättre. Mycket är redan bättre. Och min största seger mot henne är att vara bättre och att vara lycklig. Min seger är att jag jobbat för att bli en bättre mamma. För att inte föra vidare hennes onda sidor till den finaste jag har. Och den stoltheten är gigantisk. Större än allt. Men jag har också ensamheten på andra axeln. Att göra allt i tystnad utan beröm. Men berömmet kommer i att när Gunnel somnar lägger hon sin lilla hand på min kind och säger jag älskar dig mamma. Att hon vaknar och säger ”du är mamma Shaaanet och jag har bott i din mage”.

Jag ska ge henne inte allt jag önskar att jag fått utan allt hon kommer önska av mig.

Och så länge jag finns ska jag vara snäll och skydda den lilla. Stå upp för det rätta och inte låta henne vinna.

Inte låta hennes mörker skugga mig.

<3

<3

Som alltid och vanligt, och här alldeles särskilt tack TWWP att jag får va med.

<3

Jag reflekterar kring min vardag, mitt jobb särskilt och tänker på glädjen, som jag i nuläget saknar. Att mitt jobb är väldigt seriöst och viktigt, ansvarstungt och allvarligt. Det är jättespännande frågor men jag saknar glädjen. Det känns som att ansvarstyngden gör att även mina kollegor glömmer att det kan vara meningsfullt att ha kul.

Det är som sagt väldigt spännande frågor och projekt men stress och allvar tar liksom udden av möjligheten att göra det på ett härligare sätt.

Och jag blir tyngd av det, stressad, grinig och liksom irriterad. Att aldrig riktigt ha kul på jobbet.

Vi spenderar så mycket tid med våra kollegor, borta från familjen. Anstränger oss och kämpar på, men det roliga då? Går det att kombinera allvar och humor, jag tror det. Det är en av de största vikterna som jag nog kan tacka min överlevnad och mitt varande för.

Jag låg och tänkte på skönheten i ett jobb där allt inte är lika viktigt, eller kanske inte oviktigt men inte heller på sånt allvar. Eller om möjligheten finns att göra allvarliga saker men att fortfarande se varandra, vara närvarande och kunna unna sig två sekunders paus för ett skratt eller samtal om annat än ”syftet med mötet”. När alla drunknar i arbete så försvinner kanske just det som skulle få en att hitta upp till ytan. Att ta sig an det svåra som ett lag och göra det meningsfullt på flera plan. Att inte känna det fattas mig. Och det är svårt att skapa ensam i en vardag där andra inte ser det. Antingen inte ser eller inte ser vikten av.

Den där tanken om what is my purpose, var skulle min lilla riktade insats på jorden göra mest nytta. Både för mig själv men också andra. Och var skulle jag ha roligt och komma till min rätt. Svaret på den frågan söker jag.

Kanske är det en period och så lossnar det men jag saknar skratten, humorn och att få jobba hårt för något men att samtidigt få vara en människa. What is otherwise the point of it all.

Hur har ni det på era jobb? Var finner ni meningen eller gör ni det bara hemma och jobbar för att leva?

<3

I förra veckan skickade jag iväg ett paket till Köpenhamn.

En svart lady som ska stå som dekor i en av By Malene Birgers butiker. Det känns helt ofattbart. Så stort och nyp mig i armen häftigt.

Om ni har vägarna förbi framöver och ser henne så blir ingen gladare än jag om ni delar bild!

Tack @ebbarogland for this!

<3

Sascha Nielsen, @saschanielsenn, jobbar som content & PR ansvarig på Sissel Edelbo och går typ all dressed i deras ljuvliga glada kläder. Hon är också mamma och lever i Köpis. Bara det är inspiration.

Älskar alltid hennes looks. Fint sådär att verkligen leva i outfits från ett märke, att allt gifter sig fint.

Sissel Edelbo gör för övrigt så mycket vackert, med färgglada och rosa influenser. Blir så glad och skulle kunna ruinera mig där utan större svårighet. Så danskt, lekfullt och fint.

<3

Sen några dagar har Gunnel börjat somna strax efter 20 istället för närmare 22, och det känns lite på låtsas och konstigt, typ olagligt att ha en liten stund på kvällen själv. Sen vaknar hon då också tidigare men det känns ändå som en spännande förändring mot det bättre. Mycket är nog tack vare att hon börjat gilla välling och dricker det innan hon ska sova.

Men jag är så trött att det känns tröttsamt att ens fortsätta nämna det. Kommer den här orkeslösheten att landa? Jag ser videos på instagram med mammor som gör frukten till djur och massa kreativa lekbanor med toapapper och god knows. Det får mig att känna mig mer orkeslös och tråkmammig. Förra helgen åkte vi till Täby och köpte pärlor för att kunna göra halsband och lite trolldeg för att kunna göra bokstäver att måla på och paljetta in för att sen hänga upp. Såg nån danska som gjort och det kändes fint men också lagom avancerat. Efter en sån utflykt känner jag mig typ som en superhjälte och samtidigt sprängfärdig av stress.

Vi har lyckats hålla hemmet mer städat så att vi i teorin skulle kunna komma hem från föris och baka och göra sånt tillsammans. Och jag försöker involvera Gunnel mer i matlagning eller annat. Ibland blir det strålande mys och ibland inte. Att göra scones ihop och hon i ett litet förkläde en helgmorgon är ofta väldigt fint. Stunder som landar i hjärtat.

Men ofta hamnar vi i soffan uppkrupna bredvid varandra framför något mysigt på tvn. Och jag älskar den lilla stunden men slås direkt av det dåliga samvetet med skärmtid och allt en läser och att vi sitter istället för att leka kreativt. Och så känner jag mig dålig som verkligen typ inte orkar leka. Det där att känna måstet att rycka upp sig för någon annans skull, för hennes skull. Men där orken inte finns.

Jag försöker köpa leksaker som ska vara roliga att leka med och ”gå upp i” men just det där att låta barnet leka själv. När hon så tydligt vill vara tillsammans. ”Det finaste du kan ge ditt barn är att ha tråkigt” men det är inte så lätt upplever jag.

Så jag rådslår med mig själv om vad som är okej, att det kanske är okej att i perioder vara en soft mama som är där närvarande och mysig, kramas och lyssnar men att vi också kan vila tillsammans. Hon leker ju hela dagarna på förskolan med sina kompisar både ute och inne. Det måste väl vara okej att få landa ihop i soffan hemma, återhämta sig.

Jag kan inte ens föreställa mig att räcka till till ett till barn, hur de som har fler barn ens hinner eller gör.

Det dåliga samvetet och känslan av att inte vara en så kreativ och pysslig mamma hela tiden är jobbiga känslor att leva med, för på andra sidan finns den där helt nedslående tröttheten. Som jag liksom inte riktigt kan övermanna.

Jag sörjer också i det min egna känsla av att bli stressad och inte känna kollen på läget. Att bli en nejsägare med ”akta där” och ”inte så” och ”klättra inte snälla” ”inte spotta ut frukt på golvet” bla bla. Som att jag misslyckas och gör fel. För att vi inte har lugnet, men barn kanske inte är lugna? Vissa men inte andra. Det där stilla bejakande åh titta. Hålla handen gå ihop. Åt samma håll.

Att släppa ner Gunnel från vagnen inne på Panduro är ju liksom pust, jaga inte slänga saker åh akta där lyfta upp under armen tantrum jobbigt. Känslor som gör att jag hellre åker själv och fixar, och så sörjer jag den känslan för att jag vill kunna åka tillsammans. Att jag trott att föräldrar som inte har lugnet har ouppfostrade barn men vi försöker vara noga med att säga nej kring sånt som är viktigt och att vägleda med snällhet och liksom bra beteende.

Jag var väldigt tuktad som barn och lydig men det föddes också i en rädsla för vad som skulle hända om jag inte var det. Och så vill jag aldrig ha det. Verkligen inte. Men Gunnel lyssnar inte på mig, hon är verkligen inte rädd för mig och det är ju som det ska vara. Men jag känner inte att jag når fram med gränser, jag försöker säga det på bra sätt men blir också rädd för responsen. Jag tycker det är jobbigt med nejen och att säga ifrån eller sätta ner foten. Att möta tantrumen men de går över fort när jag väl vågar.

Känslan att inte nå fram eller att sätta gränser skapar ju också utmaningarna, att inte känna just lugnet och koll på läget. Synken.

Hon springer skrattades iväg och är överallt. Kanske precis som det ska vara, men jag möter också saker i mig själv i det. För att det inte var min barndom. Och det är jag oerhört stolt över samtidigt. Att hon är så fri och orädd. Upptäckande och nyfiken. Sprudlande och galen. Och kanske kommer sorg ur en verklighet som inte synkar med den fantasin jag föreställde mig innan jag fick barn. Att det jag tänkt att jag skulle kunna vara rolig med kanske faller platt eller inte lyckas än.

När jag ser större barn som går och håller handen, där lite kanske landar och lugnat ner. Där det går att säga till på ett annat sätt så avundas jag det. Och får dåligt samvete av att jag inte kanske njuter av nuet lika mycket som jag önskat. Att jag längtar lite längre fram. Att jag tycker det är en tuff tid nu.

I slutändan stillar jag mig och försöker tänka att det viktigaste är närvaron, kramarna och klapparna, orden med kärlek och bekräftelse. Att lyssna och finnas till. Att vi läser och pratar om dagen innan vi ska sova. Att det lägger sig mjukt runt den lilla varelsen kanske på ett lika viktigt sätt som de där djurliknande frukterna. Och att jag är mamma på det sätt jag klarar av just nu, där jag inte inte bränner ut mig i att göra allt. Att det är okej att inte ha all världens fantasi.

Jag ställer väldigt höga krav på mig själv som mamma och vill så mycket och bra, och då landar jag hårt när jag inte känner att jag får till det.

Jag håller hårt i värdet av att vara helt närvarande när vi vaknar, ses efter föris och innan vi ska sova. Att inte ha telefon eller annat i fokus. Bara vi.

Kanske är just denna tid inte min även om jag älskar Gunnel och hon är underbar. Kanske passar en annan tid, en tid där det inte är livsfarligt att gå runt ett hörn eller springa och hämta något, mig bättre. Där det går att ha ett lite längre band mellan sig också och utrymme för allas personer att få finnas och också finna ro i vila hemma. Att kunna duscha och föna håret utan att hon sitter på mina fötter och säger kom mamma kom.

Men ja. Det är tufft att känna som jag gör. Otillräcklig är en ensam känsla.

Soft mama at heart. Not so fun kanske men ändå här. Constantly trying.

<3

<3

Egentligen since forever känns det som men allra särskilt sen Italien och min förkylning så har jag verkligen gått runt i min egen ruin hemma. Klädhögar och saker överallt. Att man bara slänger kläderna på en fåtölj efter jobbet och bergen byggs. Alla berg, diskberg, tvättberg och allt är bara övermäktigt. Aldrig tid att komma ikapp. Jag brukar liksom tagga till och rensa och städa sådär lite oftare, försök, men den känslan har inte infunnit sig. Bara en orkeslöshet.

Men så fick jag tid för några dagar sen att städa. Jag la typ 7-8 timmar på att totalstäda, inte bara på ytan utan jag rensade skåp, sorterade bort kläder. Vek och dammsög, moppade. Kom ikapp typ överallt.

Och det ekade när Eric låste upp ytterdörren, som att vi blivit rånade för att det var så tomt på fluff och saker. Och nu har vi lyckats liksom bibehålla det här, i några dagar. Saker plockas undan direkt istället för att mellanlanda. Och det är ljuvligt. Jag har typ skämts att ha lampan tänd ut mot gatan för att grannarna ska se kaoset. Nu är det istället Josef Franks melodi om fem ljuskällor i varje rum som går varm, alla fina smålampor och stora lampor är tända.

En del av en blir ju jobbigare i detta, vill plocka undan direkt. Men jag står emot det. Leksakerna är sorterade så vi kan plocka fram duplo med en låda eller leka affär/kök med annat. Ordning. Och det är viktigt att tillåta sig varva. Att inte orka när man inte orkar. Men nu njuter jag av att det är fint.

Bäddar sängen varje morgon och tänker på Bodil.

Jag har nog inte skrivit ens i närheten här inne om betydelsen Bodil haft för mig. Bodil Malmsten. Jag läser med flit inte slut hennes böcker för det kommer ju inte komma fler. Hon kan skriva om mullvadar eller sin bil och det är mer briljant än något annat. Hon är min husgudinna och nu för första gången på länge lever jag upp till hennes ord som jag tidigare hade på kylskåpet. Och har i keramikstudion. Inga baksidor, från Priset på vatten i Finistère.

Hon har räddat mig och jag har tom ställt en lady på hennes grav, undrar om hon står kvar.

Så fint nu att lite ha hunnit ikapp, och att det varje kväll inte är ett maraton gånger femton att komma tillbaka dit.

Tack Bodil. Jag hörde dig igen och tog mig samman.

<3