Soft mama core

Sen några dagar har Gunnel börjat somna strax efter 20 istället för närmare 22, och det känns lite på låtsas och konstigt, typ olagligt att ha en liten stund på kvällen själv. Sen vaknar hon då också tidigare men det känns ändå som en spännande förändring mot det bättre. Mycket är nog tack vare att hon börjat gilla välling och dricker det innan hon ska sova.

Men jag är så trött att det känns tröttsamt att ens fortsätta nämna det. Kommer den här orkeslösheten att landa? Jag ser videos på instagram med mammor som gör frukten till djur och massa kreativa lekbanor med toapapper och god knows. Det får mig att känna mig mer orkeslös och tråkmammig. Förra helgen åkte vi till Täby och köpte pärlor för att kunna göra halsband och lite trolldeg för att kunna göra bokstäver att måla på och paljetta in för att sen hänga upp. Såg nån danska som gjort och det kändes fint men också lagom avancerat. Efter en sån utflykt känner jag mig typ som en superhjälte och samtidigt sprängfärdig av stress.

Vi har lyckats hålla hemmet mer städat så att vi i teorin skulle kunna komma hem från föris och baka och göra sånt tillsammans. Och jag försöker involvera Gunnel mer i matlagning eller annat. Ibland blir det strålande mys och ibland inte. Att göra scones ihop och hon i ett litet förkläde en helgmorgon är ofta väldigt fint. Stunder som landar i hjärtat.

Men ofta hamnar vi i soffan uppkrupna bredvid varandra framför något mysigt på tvn. Och jag älskar den lilla stunden men slås direkt av det dåliga samvetet med skärmtid och allt en läser och att vi sitter istället för att leka kreativt. Och så känner jag mig dålig som verkligen typ inte orkar leka. Det där att känna måstet att rycka upp sig för någon annans skull, för hennes skull. Men där orken inte finns.

Jag försöker köpa leksaker som ska vara roliga att leka med och ”gå upp i” men just det där att låta barnet leka själv. När hon så tydligt vill vara tillsammans. ”Det finaste du kan ge ditt barn är att ha tråkigt” men det är inte så lätt upplever jag.

Så jag rådslår med mig själv om vad som är okej, att det kanske är okej att i perioder vara en soft mama som är där närvarande och mysig, kramas och lyssnar men att vi också kan vila tillsammans. Hon leker ju hela dagarna på förskolan med sina kompisar både ute och inne. Det måste väl vara okej att få landa ihop i soffan hemma, återhämta sig.

Jag kan inte ens föreställa mig att räcka till till ett till barn, hur de som har fler barn ens hinner eller gör.

Det dåliga samvetet och känslan av att inte vara en så kreativ och pysslig mamma hela tiden är jobbiga känslor att leva med, för på andra sidan finns den där helt nedslående tröttheten. Som jag liksom inte riktigt kan övermanna.

Jag sörjer också i det min egna känsla av att bli stressad och inte känna kollen på läget. Att bli en nejsägare med ”akta där” och ”inte så” och ”klättra inte snälla” ”inte spotta ut frukt på golvet” bla bla. Som att jag misslyckas och gör fel. För att vi inte har lugnet, men barn kanske inte är lugna? Vissa men inte andra. Det där stilla bejakande åh titta. Hålla handen gå ihop. Åt samma håll.

Att släppa ner Gunnel från vagnen inne på Panduro är ju liksom pust, jaga inte slänga saker åh akta där lyfta upp under armen tantrum jobbigt. Känslor som gör att jag hellre åker själv och fixar, och så sörjer jag den känslan för att jag vill kunna åka tillsammans. Att jag trott att föräldrar som inte har lugnet har ouppfostrade barn men vi försöker vara noga med att säga nej kring sånt som är viktigt och att vägleda med snällhet och liksom bra beteende.

Jag var väldigt tuktad som barn och lydig men det föddes också i en rädsla för vad som skulle hända om jag inte var det. Och så vill jag aldrig ha det. Verkligen inte. Men Gunnel lyssnar inte på mig, hon är verkligen inte rädd för mig och det är ju som det ska vara. Men jag känner inte att jag når fram med gränser, jag försöker säga det på bra sätt men blir också rädd för responsen. Jag tycker det är jobbigt med nejen och att säga ifrån eller sätta ner foten. Att möta tantrumen men de går över fort när jag väl vågar.

Känslan att inte nå fram eller att sätta gränser skapar ju också utmaningarna, att inte känna just lugnet och koll på läget. Synken.

Hon springer skrattades iväg och är överallt. Kanske precis som det ska vara, men jag möter också saker i mig själv i det. För att det inte var min barndom. Och det är jag oerhört stolt över samtidigt. Att hon är så fri och orädd. Upptäckande och nyfiken. Sprudlande och galen. Och kanske kommer sorg ur en verklighet som inte synkar med den fantasin jag föreställde mig innan jag fick barn. Att det jag tänkt att jag skulle kunna vara rolig med kanske faller platt eller inte lyckas än.

När jag ser större barn som går och håller handen, där lite kanske landar och lugnat ner. Där det går att säga till på ett annat sätt så avundas jag det. Och får dåligt samvete av att jag inte kanske njuter av nuet lika mycket som jag önskat. Att jag längtar lite längre fram. Att jag tycker det är en tuff tid nu.

I slutändan stillar jag mig och försöker tänka att det viktigaste är närvaron, kramarna och klapparna, orden med kärlek och bekräftelse. Att lyssna och finnas till. Att vi läser och pratar om dagen innan vi ska sova. Att det lägger sig mjukt runt den lilla varelsen kanske på ett lika viktigt sätt som de där djurliknande frukterna. Och att jag är mamma på det sätt jag klarar av just nu, där jag inte inte bränner ut mig i att göra allt. Att det är okej att inte ha all världens fantasi.

Jag ställer väldigt höga krav på mig själv som mamma och vill så mycket och bra, och då landar jag hårt när jag inte känner att jag får till det.

Jag håller hårt i värdet av att vara helt närvarande när vi vaknar, ses efter föris och innan vi ska sova. Att inte ha telefon eller annat i fokus. Bara vi.

Kanske är just denna tid inte min även om jag älskar Gunnel och hon är underbar. Kanske passar en annan tid, en tid där det inte är livsfarligt att gå runt ett hörn eller springa och hämta något, mig bättre. Där det går att ha ett lite längre band mellan sig också och utrymme för allas personer att få finnas och också finna ro i vila hemma. Att kunna duscha och föna håret utan att hon sitter på mina fötter och säger kom mamma kom.

Men ja. Det är tufft att känna som jag gör. Otillräcklig är en ensam känsla.

Soft mama at heart. Not so fun kanske men ändå här. Constantly trying.

<3