Inga baksidor

Egentligen since forever känns det som men allra särskilt sen Italien och min förkylning så har jag verkligen gått runt i min egen ruin hemma. Klädhögar och saker överallt. Att man bara slänger kläderna på en fåtölj efter jobbet och bergen byggs. Alla berg, diskberg, tvättberg och allt är bara övermäktigt. Aldrig tid att komma ikapp. Jag brukar liksom tagga till och rensa och städa sådär lite oftare, försök, men den känslan har inte infunnit sig. Bara en orkeslöshet.

Men så fick jag tid för några dagar sen att städa. Jag la typ 7-8 timmar på att totalstäda, inte bara på ytan utan jag rensade skåp, sorterade bort kläder. Vek och dammsög, moppade. Kom ikapp typ överallt.

Och det ekade när Eric låste upp ytterdörren, som att vi blivit rånade för att det var så tomt på fluff och saker. Och nu har vi lyckats liksom bibehålla det här, i några dagar. Saker plockas undan direkt istället för att mellanlanda. Och det är ljuvligt. Jag har typ skämts att ha lampan tänd ut mot gatan för att grannarna ska se kaoset. Nu är det istället Josef Franks melodi om fem ljuskällor i varje rum som går varm, alla fina smålampor och stora lampor är tända.

En del av en blir ju jobbigare i detta, vill plocka undan direkt. Men jag står emot det. Leksakerna är sorterade så vi kan plocka fram duplo med en låda eller leka affär/kök med annat. Ordning. Och det är viktigt att tillåta sig varva. Att inte orka när man inte orkar. Men nu njuter jag av att det är fint.

Bäddar sängen varje morgon och tänker på Bodil.

Jag har nog inte skrivit ens i närheten här inne om betydelsen Bodil haft för mig. Bodil Malmsten. Jag läser med flit inte slut hennes böcker för det kommer ju inte komma fler. Hon kan skriva om mullvadar eller sin bil och det är mer briljant än något annat. Hon är min husgudinna och nu för första gången på länge lever jag upp till hennes ord som jag tidigare hade på kylskåpet. Och har i keramikstudion. Inga baksidor, från Priset på vatten i Finistère.

Hon har räddat mig och jag har tom ställt en lady på hennes grav, undrar om hon står kvar.

Så fint nu att lite ha hunnit ikapp, och att det varje kväll inte är ett maraton gånger femton att komma tillbaka dit.

Tack Bodil. Jag hörde dig igen och tog mig samman.

<3