Selfhug

I morse ringde min syster mig påväg till mitt zumbapass. Hon har bott hos vår mamma och berättade för mig om vissa saker mamma säger.

Jag blir så arg. Jag får ont i armbågarna. Axlarna. Hela kroppen går upp i försvar. Fast jag inte ens varit där, fast det inte ens är sagt mot mig. Alla oförätter som förblir oupplyfta för att mottagaren aldrig vill höra eller förstå. För att det inte är lönt.

På jobbet är jag i team med en tjej som jobbat längre än mig, som kan hur allt funkar där, alla detaljer och all admin. Allt som sitter i väggarna och som inte står skrivet. Som måste levas för att vetas. Jag har bett att få va i team med henne för att få lära. Men min chef och andra pushar att jag ska ta lead, att jag ska hävda mig och vara ledaren utåt. Vilket i situationer när jag inte kan och hon vet precis, blir så svåra. För då känner jag mig dålig och undermålig istället för att det självklart är så och att jag lär. En måste få lära sig att gå innan det springs. Och att inte tävla med henne, vi är ett team. Men då får jag blicken att jag inte är lead, att jag inte tar för mig eller kräver min plats. Men att vara lead här kanske är att inse sina begränsningar och att inte tävla. Att vi tillför olika och lär av varandra. Men det förstås inte. Kanske måste inte alla förstå. Men jag vill få vila. I min själ vill jag känna trygghet och ro. Inte övervakning pekpinnar och bara pek på det dåliga. När inget ens är dåligt.

Dominanta kvinnor som styr utan godhet, kvinnor som är baksluga och som är beräknande. Som iakttar och dömer. Som är elaka och ute efter en. De har jag inget tillövers för. Jag är uppvuxen av en som blivit dömd och som dömt vidare. Som ömsom varit fantastisk, närvarande och försvarat en. Men som i nästa stund varit oerhört otrygg och fysiskt våldsam. Som gjort att jag aldrig tog hem vänner. Som gjorde att jag sökte mig bort eller in i mig själv.

Min ensamhet i mig som jag bär och känner nu särskilt som mamma är mycket kommen ur att jag alltid behövt bära mig själv, förlita mig på mig. Aldrig klaga eller vara svag. Aldrig ta plats på ett sätt som är besvärligt. Det finns en ensamhet i att bära tunga känslor när man inte fått den tryggheten och grunden som kanske skulle göra att en orkade känna ett inombordsligt lugn i jobbiga situationer. Att den interna skyddsmekanismen inte alltid är vaken och beredd.

Jag är uppfostrad med rädsla, med omsorg också men inom väldigt tydliga ramar. Och med vetskapen om vad som tillåts och inte.

Jag kom efter samtalet på att tänka på hur jag ofta som liten tänkte på att om jag berättar för någon vuxen hur jag har det så kommer de ta min mamma ifrån oss. Inget barn vill förlora sin mamma. Istället söker man i det goda och lever genom det dåliga. Jag trodde att jag som liten aldrig signalerade utåt att något var fel. Men i gamla lådor har jag hittat skolarbeten där det står ”inget har varit bra i år.”

Ensamheten jag kände i det som liten. Att varken ha språken eller någon att prata med det om. Mormor fanns och såg oss. Vi fick vara barn. Vi har nog henne att tacka för nästan allt. Och pappa som kanske vilsen i ett medberoende ändå tog oss iväg till platser där vi fick vara fria och barn. Där reglerna inte gällde.

Stockholmssyndromet kan leva 30 år senare. Det är inbyggt och bara genom att skriva det här känner jag hur jag bryter mot reglerna. Som hela mitt liv vilat på. Men jag är arg. Så så arg på henne. Det är så sjukt hur man skyddar sin person fast den inte skyddar en tillbaka, fast den inte är rädd om den. Fast den gör fel så känner man sig som den som felar.

När den ibland menar väl, sjunger och klappar, läser och finns men lika snabbt slår och drar eller slungar en i håret. När en vet att inget är tryggt. När det kan vända på en sekund.

Jag kan direkt fortfarande alltid känna in ett rum. Veta stämningen. Det som sägs och inte.

Pekpinnarna och orden som lever kvar i en. Känslan av makt och att någon när som helst kan göra en illa. Jag vill vila från den känslan. Och den är där igen i min vardag. Ingen vill slå mig men känslan av att inte vara trygg känns likadan. Beredskapen.

Jag såg någon dokumentär där personen sa önska dig inte rikedom önska dig sinnesfrid.

När jag igen inte känner mig trygg i min vardag, där det alltid påtalas om något blir fel, klagas eller lyfts dåligt men aldrig om något blir bra så är känslan där. Men även de jag tycker är fantastiska verkar få skit så det är inte jag. Det är inte hos mig felet vilar just här.

Jag älskar min zumba varje lördag. Det är min bästa stund. Bara glädje. Bara. Men idag tog hon sig in där. I mitt själarum. Aldrig på ett bra sätt.

Zumbainstruktören hoppar ibland ner från scenen, hon är fri och sprudlande och jag älskar henne. Idag dansade hon ner och riktade in sig på mig. Grabbade tag i mig och dansade nära, höll om mig, gav en kram och jag undrar om hon såg sorgen. Att jag var psykad och distanserad. Sorgen kände sig iallafall omhållen av någon snäll i de sekunderna.

Jag har gått mycket i terapi men en kvinna räddade mitt liv. En terapeut. Bodil också med ett kapitel i sin bok mitt första liv. Dem tillsammans. Efter min första timme med henne så grät jag i hissen. För det var första gången i mitt liv som jag känt mig sedd, när jag var blottlagd och att jag ändå var trygg. Hörd och bekräftad i det sjuka. Som inte var mitt att bära men som ändå är det.

De snälla kvinnorna ger jag mitt allt. Och jag försöker själv ge allt gott jag har till andra. Och till Gunnel. Men det där hålet finns. Sorgen i att jag vill ge Gunnel allt hon kommer behöva av mig, lyssna in och vara där. Min egen sorg i hur det kunnat vara annorlunda för mig. Hur jag saknar och hur det fattas mig. Hur jag saknar någon som finns fysiskt men inte på riktigt. Där jag inte längre ser det goda bortom allt det andra.

Och frustrationen och ilskan att den personen faktiskt är, men aldrig tar ansvar och ägandeskap. Som fortfarande tycker mest synd om sig själv.

De säger att man ska göra upp och beskriva för en person hur de påverkat en. I gestaltningsterapi har jag gjort det till en tyst stol. För hon, den verkliga riktiga hade igen gjort mig mer illa. När jag åkte på resa för att gå i terapi när jag mådde så dåligt att jag ville sluta leva, ringde hon mig på Arlanda och sa ”pratar du om mig tar jag livet av mig”. Min terapeut sa att ja då får hon göra det. Det är inte ditt att bära mer.

Men jag bär. Och ibland önskar jag att jag kunde få känna på riktigt inom mig att någon bar mig.

Men det är ju jag. Och jag kämpar för mig. Och för Gunnel. Men sorgen kommer finnas där, kanske för alltid. I stunder mindre och i andra mer.

Men jag vill i allt vara rädd om mig och att försöka i den mån det är möjligt att välja att sprida det goda och snälla. Inte försvinna i att klaga eller vara ledsen, men den delen av mig är också stor. För den har aldrig fått utrymme att vara.

Och den måste jag kanske hålla närmast. Hålla om.

Och om jag väcker sorger i dig genom att skriva det här så är du inte ensam. Sök ljuset inom dig och be om hjälp. För hjälp finns. Och likt Disneyfilmerna som jag älskat sen jag var liten så brukar det goda alltid segra till sist. Och det håller jag i.

Och hoppas att det svåra som nu är för mycket vänder till bättre. Mycket är redan bättre. Och min största seger mot henne är att vara bättre och att vara lycklig. Min seger är att jag jobbat för att bli en bättre mamma. För att inte föra vidare hennes onda sidor till den finaste jag har. Och den stoltheten är gigantisk. Större än allt. Men jag har också ensamheten på andra axeln. Att göra allt i tystnad utan beröm. Men berömmet kommer i att när Gunnel somnar lägger hon sin lilla hand på min kind och säger jag älskar dig mamma. Att hon vaknar och säger ”du är mamma Shaaanet och jag har bott i din mage”.

Jag ska ge henne inte allt jag önskar att jag fått utan allt hon kommer önska av mig.

Och så länge jag finns ska jag vara snäll och skydda den lilla. Stå upp för det rätta och inte låta henne vinna.

Inte låta hennes mörker skugga mig.

<3