I lördags tog jag med mig Gunnel till Byggmax och köpte en gran. Jag har ju skrivit innan om hur jag nästan varit rädd att åka på utflykter pga osäkerheten om hur jag ska greja det om det blir att hon springer åt ett håll och ja ni vet. Och den känslan har fått mig att känna mig som en dålig mamma, att jag hellre fixar själv för att det är enklare. Och jag skäms för att jag inte bara flowar med och embracar kaoset. Jag tänker ju att det ska bli lite lättare men det kanske bara är en villfarelse, det kanske är tufft och att jag bara måste träna upp det där modet.

Iallafall, är hacket att inte ta med vagnen? För den har jag alltid typ velat ha med som en möjlighet till att kunna spänna fast henne på ett ställe.

Jag skippade iallafall vagnen och vi åkte och valde en fin gran, ville ha en mini mini men det fanns inte så den som fick följa med var typ lika lång som jag. Och jag kunde bära den med en hand.

Det blev väldigt mysigt och Gunnel lyssnade mestadels och vi gick bredvid varandra och tittade osv. Höll i handen till bilen. Det kändes bra att våga och en löser ju alltid allt på något sätt. Men ja, fint att få lyckas.

Väl hemma pyntade vi granen och några av mina finaste svenskt tenn kulor som jag samlat på genom åren fick hänga överst, kände mig modig i stunden fast jag sagt att de skulle få vänta till nästa år.

Gunnel hängde fina fåglar och la glitter så högt hon mådde och har varit stolt hela helgen. Sagt varje gång hon ser granen att vi var och köpte den. Att det är vi som pyntat. Jag smiter ner på morgonen nu innan hon kommer ner och tänder den. Så den liksom välkomnar henne ner som ett ljus i mörkret.

Hon sa för nån dag sen att hon tycker att jag bara jobbar och dansar. Och jag har varit mycket på kontoret och dansat på lördagar. Det har varit tufft att räcka till och fylla de olika bägarna. Så jag hör henne och det ska bli fint att spendera tid ihop och vara bara med henne för henne. Att skapa de där glimtarna. Och att bli mamma är ju ett konstant lärande men jag påminns om och om igen om att de där glimtarna inte behöver vara så storslagna. De kan vara så små saker som en minns för en livstid.

Jag mindes igår när vi lyssnade på disneymusik att jag en gång som typ elva eller tolvåring sjöng Belles låt i skönheten och odjuret i bilen, och att pappa sa hur fint jag sjöng. Den kommentaren minns jag hur tydligt som helst även om jag är övertygad om att han inte kommer ihåg. En vet aldrig vilka minnen som fastnar eller varför.

Julen är inte bara enkel, den väcker massa familjekonstellationer och sår och saker som ska funka. Ensamhet och ångest för många. Och pressen att allt ska vara så perfekt.

Viktigast är väl just det, att vara närvarande och se varandra. Julklappar under granen är en lyx och inte något som behövs i slutändan. Inte överflödet iallafall. Och det blir ju en press som förälder. Att vilja ge sitt barn allt. Kanske är alltet just att få finnas tillsammans, och att ha ynnesten att leva på en plats där vi inte just nu behöver vara rädda.

Att laga så god mat en kan med de medel som finns, att säga att vi älskar de vi älskar. Att kramas lite extra och att kolla Kalle Anka.

Jag sa det till min syster att vi till kvällen väl bara kan laga carbonara och vara. Fixa jullunch men ja. En ser alla magiska hem, stora familjer där alla bidrar och lagar knytis och fixar. Och det är ju magiskt att ha det. Men jag känner för de som inte har, och känner pressen inom mig själv också att jag vill skapa fint för Gunnel. Men julafton kan också vara vilken dag som helst om det känns bättre.

Presenterna och det materiella tynar bort med tiden. Men känslan av att ha funnits ihop kommer vara det vi bär med oss längst.

<3

Jag har behövt snälla saker runt mig på sista tiden och precis som julmusik känns sådär omhuldande mysigt varje år när en börjar spela den så kan en mysig film fylla upp en med hopp och tilltro.

Jag har under ganska lång tid mest kollat typ crimedokus och konstporträtt och blandat annat. Rom coms har inte varit något jag sökt mig till eller velat se.

Men nu har jag verkligen börjat se om och upptäckt nygamla klassiker.

På min mentala lista nu har jag annars Notting Hill och funderar på fler.

Love and other drugs och something borrowed är tidigare favoriter.

Och inte rom com men Julie/Julia känns alltid som en snäll kram.

Har ni någon eller några såna filmer ni söker er till? På nytt eller om och om igen?

<3

Jag har varit nån annanstans mentalt sista veckan och tiden. Tankarna har inte varit här och jag har också haft mycket på jobbet och mest varit hemma och vänt för att åka tillbaka till kontoret.

Livet kom emellan den här monologdialogen som jag annars lever som en liten bubbla i och värdesätter så.

Jag har knappt hunnit uppleva något inspirerande och försöker själv ta in att det snart är jul. Särskilt nu för Gunnels skull också känner jag ansvaret och vikten av att skapa julkänslan hemma. Men det får bli i helgen!

Jag söker efter orden och kommer komma tillbaka när de hittar mig igen.

<3

Tack till er som kom. Det betyder mer än ni anar att ni tar er tiden att åka för att säga hej och titta på keramiken.

En ära för mig. Rörd av er omsorg och värme.

Jätte jätte jättekram

<3

Tiden bara springer men nu så!

Imorgon och på söndag är det finally dags för vår pop up på Gröndalsvägen 106 i Gröndal! Så pirrig.

I Lovisas och Sofies superfina studio har vi samlat våra kreationer och vackra blommor!

Vi bjuder på lite gott och mysig julstämning och hoppas så att få träffa er där!

Ta buss 133 från Liljeholmen som stannar precis utanför eller gå några minuter från tvärbanan i Gröndal.

Lördag och söndag
Klockan 11-15

<3<3<3<3

Livet hade ju aldrig varit spännande att leva i retrospekt men jag kan tänka ibland på hur det är utmanande att vila i var stund. Att vara närvarande och landad i det befintliga livet. Att en oro har följt med oförutsägbarhet om vad som ska bli. What’s my purpose.

Jag önskar att jag vid 24 hade vetat att jag skulle få bli mamma. Att jag kunnat fått vara i dem åren fullt ut utan den stressen och oron. De där tänk om det aldrig skulle få bli så tankarna. Men det kanske just är dem som driver ens riktning.

Jag önskar att jag visste då vad jag vet nu. Att jag hade kunnat njuta helt av varje restaurangbesök, varje nystart efter uppbrott av något som inte var menat att bli, njutit av möjlighet att vara med vänner och att ha den totala friheten, som inte kändes som det då. Jag njöt men jag kände den där stressen. Skulle jag hitta mitt liv. Men mitt liv var ju lika mycket det då som nu. Som liten ville jag bara bli stor. Fly. Jag var inte i nuet då heller. Alltid påväg.

Jag kommer på mig själv ofta med att längta till Gunnel är bara sådär lite större, typ 4. Då var det nån som sa att det bara blir jobbigare haha, men jag har min vision kvar. Hur det ska gå att gå bredvid varandra hand i hand, göra små utflykter utan känslan av beredskap på hur jag ska kunna jaga henne och ha koll på vagnen, eller lösa det om hon vägrar något. Att jag ska bli en härligare mamma som gör mer saker. Kanske kommer jag inte orka mer då men det känns som att det kommer bli lättare. Att en följsamhet och ett litet lugn kanske ska komma. Att det då går att nå fram mer.

Jag tänker mycket på framåt för att orka. Allt vi ska göra. En ska ju inte skjuta fram livet men det måste vara okej i stunder att leva litet, hålla varandra nära, finnas där men att inte heller utmana förutsättningarna bara för att.

Jag vill nå dit att jag inte bara vill springa framåt, mentalt fly lite till något annat, utan där jag känner i hela min varelse att jag bara vill vara här och nu. Och att verka för att skapa det livet här. Varje dag. Förvalta stunderna och göra det lilla stort.

Tända ljus fast jag äter frukost ensam. Inga baksidor.

De som mediterar säger ju hur den lilla stunden ger så mycket. Det känns inte helt som min grej, men jag har ett ständigt pågående samtal med mig själv, reflekterar.

Att skriva här och att ha något att skriva om påverkar också det. Att jag tittar och bejakar på ett annat sätt.

Kanske ska en börja dagarna med att ställa sig de där tre frågorna. Se varje dag som något värdefullt, gåvan i att få leva och finnas. Att inte bara köra på.

Och påminnelsen att titta tillbaka och se att visste jag då om det jag har nu så hade jag varit stolt.

Bara att jag skriver här. Jag som läst TWWP sen jag pluggade. Om någon viskat att det här skulle finnas. Att jag skulle få tillhöra en plats jag beundrat och sökt mig till. Att strävan och drömmarna skulle få en plats att landa på. Keramiken. Allt som möjliggjorts genom den. Om vi inte flyttat det året kanske hela den här dimensionen av mig inte hade funnits. Inte i den här skepnaden iallafall.

Det är svindlande och vackert. Men jag ska försöka stanna upp mer och se det som är nu. Och att vara medveten om prioriteringar och vad som ger mest. Välja varje dag med omsorg och kärlek. Att inte bara titta utan verkligen se.

<3

Veckan som var blev jobbintensiv, men rolig i att det som skulle bli klart blev det. Och att det blev bra.

Jag har tänkt skriva men så har jag bara känt för att sitta på bussen och lyssna pod eller kolla något. Samla ihop mig i pauserna.

Men jag har samlat på mig lite bilder som inspirerat och skrivit ner vad jag vill skriva om, tänker på. Så det kommer.

Hela den här helgen har vi vilat. Och jag såg om The split på SVT play. Har sett förut och den är så rå, passionerad, livsbejakande och sådär skärande i en. Känslokval. Fick sug att se om den i fredags och såg då att den skulle försvinna idag från SVT play. Har legat till 2:30 både fredags och lördagsnatten för att hinna se klart. Och ändå vaknat lika pigg som vanligt. Vissa saker ger ju mer energi än de tar. Who needs sleep right?

Hoppas ni haft en fin helg och att vi hörs mer i veckan som kommer. Och kanske tom ses till helgen. Det hade ju varit PIRR!

<3

Fredrika Linde, arkitektdesigner som har instakontot @katarinabangata har ett så rofyllt och oerhört vackert hem. Jag skulle vilja få flytta in. Blir sådär lugn bara av att fantisera om att bo så vackert och avskalat på något sätt. Utan så mycket färg och prylar.

Även om jag älskar mina prylar.

Men så så vackert. Tror hon kan ha flyttat emellan några av bilderna och att det är från olika hem men hemmet i sig sitter ju i den som skapar det.

Känslan och estetiken är där hela tiden. Inspireras och njut!

<3

Den här veckan har haft fler fina stunder än en vanlig vecka. Glimtar av ett lugn mellan jobb och toddlerlife som har gett väldigt mycket energi.

Och jag har varit på mitt livs första utvecklingssamtal som förälder, vilken overkligt fin stund att få uppleva.

<3

En dag vid Sturehovs slott strax utanför Stockholm tillsammans med ljuvliga teamet Linda Alfvegren, Petra Stenhammar, Bea Hellman och Louise Rizell för TWWP magazine no 8.

Så stolt över detta, en dag lik ingen andra i mitt liv. Ett vackert lyxigt häftigt avbrott från vardagen. Jag älskar Wes Anderson och bilderna känns Wes möter Alice i Underlandet. Uttrycket och platsen blev verkligen så fint ihop. Ärad och ödmjuk att ha fått vara med om något sånt här.

Livet är fullt av kontraster, det svåra och det fina. Tack för att ni tar emot det svåra så ömt. Det är fint att få vara sitt fulla spektrum.

Den här dagen kommer jag bära med mig hela livet som storslagen. En dröm som blev sann. En annan värld som öppnade sig och att få vara omgiven av totalproffs. Jag åkte hem helt tagen.

Det blev en så fin intervju också skriven av Karolina Borg.

<3