Ghaaaa… Om jag verkade lite deppig sist så kan jag nu meddela, att denna vecka är humöret som förbytt! Vi har nämligen bokat nått, över midsommar alltså. En resa!!!

Vanligtvis är vi sämst på det här med att planera. Oftast sitter vi bara där och dreglar över alla andras resmål. Hitan och ditan, reser de runt om Europa. Och gröna av avund, sitter vi där och glor. Och varje år tänker jag, nästa år… då ska minsann vi också ha någonting inplanerat och bokat sedan länge. Men så blir det ändå aldrig så. Utan som vanligt blir vi sittandes där i regnet, och pillar på en bit sill.

Men nu är det alltså vår tur…. denna gång var det vi som var ute i godan tid. Vi ska åka till Italy, Sicily. Ett gulligt litet stenhus med pool, på ett berg med utsikt. Hur najs låter inte det!!

Well ska inte ta åt mig äran för denna uppstyrda plan. Det var nämligen inte ens vi som hittade huset eller styrde upp bokningen. Det var en kompis-familj som planerade alltihop. Vi följer alltså bara med… Tack tack tack, vi är så tacksamma!

The summer wardrobe

Detta fick mig att börja fantisera om “the summer wardrobe”. Har inte ens tänkt tanken på sommarkläder förrän precis nu. Bill sover eftermiddagslur och jag passar på att skumma av utbudet som finns available i nätbutikerna, just precis nu. Resultatet blev ett moodboard. Så här kanske jag kan se ut?? Vad tror ni om mammakroppen i en beige bikini… haha kanske ingen bra idé ändå. Okej jag tar den bruna baddräkten istället, det blir bra.

Och jag älskar flätorna på Sportmax-modellen… hur skulle det se ut på mig?? Är jag galen nu eller… har jag tappat det??

Föräldraskapet har sina ups och sina downs. Speciellt som mammaledig med tre barn i månad januari. Många av de inlägg jag skriver postar jag aldrig. Jag tänker… men nej, så kan jag ju inte skriva! Eller? Är det bara jag som känner såhär? Hur kan jag vara så otacksam, med tre friska barn och allt… vad är det jag gnäller över egentligen?! 

Vaknade i morse med en känsla på minus. Sex månader av sömnlösa nätter har kanske börjat ta ut sin rätt… Orkar ni med mitt mörker? Here it goes.

Varning! Är du gravid med ditt första barn och önskar behålla din rosaskimrande syn på föräldraskapet… kanske du ska sluta läsa nu!

Jag vaknar där om morgonen och tänker, vem är jag egentligen!? Varför skaffade jag barn överhuvudtaget! Uppenbarligen tycker jag ju inte ens om barn… uppenbarligen vill jag bara vara för mig själv. Fri från alla måsten, och fri från allt ansvar. Jag läser mitt senaste inlägg om grönkåls-smoothies. Tydligen är jag en person som har tre barn och dricker grönkåls-smoothie varje dag… Vad är det för nått!?

Okej, fattar ni nivån av denna person. Vilket mörker…

För vem är hon, människan som igår kväll visk-väser ut i sovrumsmörkret, “N-u…ä-r…d-u…t-y-s-t…S-t-e-l-l-a…v-ä-c-k…i-n-t-e…B-i-l-l…n-u…f-ö-r…f**n!!!!!” U-u-u-u-t-t-t…m-e-d…e-r…n-u!!!!! G-å…o-c-h…l-ä-g-g…e-r!!!! Ja vem är hon? Uppenbart en högst ostabil person…

-Måste du vara så himla otrevlig, väste då Jonas tillbaka mot mig. Ser du inte att Stella blev ledsen nu?? Önskar innerligt jag inte behövde vara så otrevlig. Jag håller helt med er… jag är inte okej någonstans.

Försöker förlåta mig själv. Försöker tänka att kanske är detta bara ett resultat från de sex månaders osammanhängande sömn? Kanske är det precis nu, sex månader efter förlossningen, som adrenalinet helt och fullt lämnat kroppen!? Inte längre går man runt med superkraften, hög på sig själv och sin förmåga av massproduktion. Kan det vara så?

Kanske har jag bara glömt bort att jag alltid har en svacka just här och nu. Just precis nu när bebisen hunnit bli sex månader gammal. Och snart är även detta glömt, en helt betydelselös parentes i livet…

Det är januari månad och som på repeat plockar jag fram den lilla boken, Food Pharmacy!

Det är nytt år och hög tid att åter igen bunkra upp med allt det nyttigaste av nyttigheter. Dags att införskaffa alla dessa antioxidanter som jag lärt mig om. Det vill säga allt det som författarna av boken Food Pharmacy lärt mig om. För nu vet jag allt om grönkålen samt de antiinflammatoriska super kryddorna som gurkmeja, kryddnejlika och kanel… bland mycket, mycket annat. Börjar mitt ny/gamla liv med att damma av den crème färgade blendern som fått stå på pause där i sitt lilla kökshörn… och så är jag igång!

Hur länge ska detta hålla… det kan man ju då fråga sig. Hur snart kommer jag ligga där igen i soffan med handen långt ner i barnens lördagsgodispåse, och bara föda alla de dåliga tarmbakterier långt där nere i tarmen. Pick-and-chooes i kulörta färger och bara “moffa” in i munnen. Det kan lovas att det förmodligen kommer moffras redan fram åt helgen, om jag känner mig själv rätt.

Men trots mitt uppenbart dubbla levende, en fot i var värld. Den Nyttig världen samt den mindre nyttiga världen, skulle jag vilja slå ett slag för det här med tarmflora. Tarmfloran med alla dess snälla och inte så snälla tarmbakterier och hur de påverkar våra kroppar. Allt från cancer till psykisk ohälsa. När Food Pharmacy släppte sin bok för några år sedan blev jag helt frälst. Jag genomgick ett medicinskt uppvaknande! Berättelserna i boken och den fyndiga och lättsamma tonen fångade verkligen min uppmärksamhet.

Har ni inte läst bokan så gör det!! Tack Lina och Mia för allt ni lärt mig.

Idag blev gulle-pojken Bill 6 månader gammal! Det firar vi med att uppdatera the baby-bed-corner i vårt sovrum. Vill såklart visa er hur det blev!

För omkring två års sedan gjorde vi den stora rensningen. Alla babygrejer nere i förrådet skulle bort, och Blocket annonserna gick varma. Där och då var jag och Jonas fast beslutna om att vi Ej skulle skaffa några fler barn. Men djupt där inne hade jag ändå en känsla av att jag nog inte riktigt var färdig, färdig med att skaffa barn det vill säga. Fast just där och då var jag nog tvungen att bevisa för både mig själv samt Jonas, att här skulle det minsann inte göras några fler barn… där av den drastiska rensningen!

Men så står vi nu här ändå med ny bebis… och då utan babygrejer. Som tur var så har vi fått ärva en massa fina saker av våra vänner. Tack för det! Bland annat en vit enkel spjälsäng från Ikea. Beslutade oss för att måla den samma färg som väggen i sovrummet, en dimmig gröngrå ton. Jag blev sjukt nöjd med resultatet, se här!

Så var julledigheten över… phuu säger jag bara. Inser att semester för mig numera är när alla andra jobbar. Snälla lägg in mig på ett retreat nuuu!!!!

Julen började i alla fall med en tågresa. Hela familjen ombord på nattåget, med slutstationen Luleå… vår hemort. Och för er som inte vet hur lång den resan är så kan jag berätta att det tar 14 hela timmar. Ja ni hörde rätt! 14 timmar ombord på ett skramligt gammalt tåg. Men jag hade förberett oss på det värsta… de värsta tänkbara scenarier. Skrämd av historier om timslånga förseningar samt smittor som sprids genom ventilationen, och så de smutsiga tåg-filtar som aldrig blir tvättade. Såg framför mig två frustrerade barn, gnällandes igenom natten… samt en illröd skrikande baby. Eller den största skräcken av allt… att någon plötsligt skulle blir magsjuk!! Varningslapparna gällande “vinterkräken” hade nämligen hägrat på Nicoles förskola, bara dagarna innan vår avresa.

Plötsligt där om natten, vaknade jag och trodde att min största skräck hade besannats. Jag hade blivit magsjuk!!

Tråcklade mig sakta upp från min hårda brits… paniken växte och tankarna snurrade. Började vanka fram och tillbaka längs den gungande korridoren. För att var och varannan kvart slänga mig in på den isiga och rostfria-tåg-toaletten. I tron om att någonting nu kommer att lämna min kropp. Framåt eller bakåt… allt kändes mycket oklart. Det som då var helt solklart var att jag mådde mycket mycket illa. När som helst kommer det komma en kaskad… vilken sekund som helst börjar det. Det plågsamma helvetet som jag helt ovärdigt hade framför mig. Jag var nu helt övertygad, jag hade blivit magsjuk!

Praktiskt nog hade jag dessutom valt byxdress som outfit, dagen till ära. En härlig mummy som reser i jumpsuit, lite hett och relaxed sådär. Kände mig helt rätt där och då när jag klev ombord på tåget med min tre perfekta barn. Allt var under kontroll! Föreställ er nu den dressen slängd på det äckliga tåg-toalett-golvet, var gång jag nu sätter mig ner. En naken överkropp kall och skamsen. Mammamagen som putar och benen som krampar för att hålla plagget på plats. Kämpandes för att den EJ ska toucha det äckliga toalettgolvet. Det var jag det, hela den långa natten. Men så plötsligt ljusnade det. Grantopparna skymtar i gryningen och jag börjar må lite bättre. Plötsligt förstå jag att jag inte alls blivit magsjuk. Jag är bara åk-sjuk…

Tack alla jul-grans-änglar i himlen!!!! Allt är inte förstört… det blir en jul trots allt.

Timmarna innan vi ska få gäster förvandlas  jag alltid till en “monster mum”.

Plötsligt blir jag en sjukt ohärlig person som stressar runt och plock-städar frenetiskt… samtidigt som jag skriker på barnen, neeeeej du får inte hjälpa tiiiiillll. INTE NU Nicole, mamma måste få göra det här sjäääälv. Mamma ska bara baka ut några helt perfekta pepparkakor till glögg-minglet, som jag lite spontant bjudit in till. Här Nicole, ta telefonen!! Så iväg med dig nu… sätt dig i soffan, mamma har inte tid med dig.  Med ledsna ögon vandrar hon ut ur köket och faller plikttroget in i surfplattans hypnotiska värld. Det dåliga samvetet sveper då över mig… men i den stunden bryr jag mig inte om något annat, än att allt måste vara heeelt perfekt tills gästerna anländer!

Panik-plockandes på väg ut ur köket ser jag Stella i ögonvrån. Stella har fått en ny inredningsidé till sitt rum, som jag bett henne städa lite snabbt. Nu ligger alla kuddarna från vardagsrummtsoffan på golvet och den perfekt färgkoordinerade pläden släpar hon längs golvet… påväg mot sitt rum. Jag skriker NEEEEEJJJJJ, vad gör du!!! Jag har ju precis ställt i ordning här nu… och vi får ju gäster i vilken sekund som helst! Så i nästa stund kommer Nicole ut från sitt rum med papper, sax och pennor i högsta hugg. Med sin gulliga lilla Nicole-röst frågar hon, mamma vill du pyssla med mig?? NEJ det kan mamma verkligen inte göra, vi ska ju få GÄSTER!!!!!

Här är jag alltid på vippen till ett närvsammanbrott!! Ångrar att vi överhuvudtaget bjudit hem någon. Vill gråta och strunta i alltihop. Varför utsätter jag mig för detta, tänker jag då.

Men så när gästerna väl anländer ler jag brett och låtsas som ingenting… VÄLKOMNA, GUU SÅ TREVLIGT säger jag då med en stel och knagglig röst. Ögonen är maniskt uppspärrade, allt för att inte avslöja sanningen… sanningen om vad som egentligen föregått här inne bara minuterna innan. För ingen får ju tro att vi inte alltid har det såhär perfekt städat och fint. Och barnen med kammade hår och naglarna klippta och rena. Så ser det ju ALLTID ut hemma hos oss… eller!?

Kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag hatar eller älskar julen… mixed emotions hela december ut. Men precis som varje år står jag nu här och jular mig för fullt! Förbereder, fixar och donar. Planerar julklappsinköpen. Klickar frenetiskt hem på nätet. Och detta år dessutom som mammaledig… så ni kan ju bara föreställa er. Jag har till och med fått till ett och annat julbak! Det ni!! Det hade ju aldrig 100%-jobb-mamman-jag lyckats få till. Men nu står jag här och gör min egna pepparkaksdeg, stolt som en tupp. 100%-jobb-mamma-jag hade också varit stolt. Ser framför mig hur hon står där borta på jobbet och ler mot mig.

Och tjejerna har julpyntat. Granen har de klätt och tomtarna och trollen uppradade på spishällen. Allt juligt krimskrams Stella och Nicole kunde hitta i jullådan är uppackat och utplacerat så som de själva önskar. Detta har såklart ej gått perfektionisten och kontroll freaket obemärkt förbi. Men Stella och Nicole är glada så jag bestämde mig för att låta det vara… Okej inte helt sant, lade tillbaka några saker i lådan när Nicole tittade bort…

Men igår åkte jag i alla fall till min kompis Karin för att hämta min krans som hon gjort bara till mig. Specialdesignad för min ytterdörr! Karins hem och smakfulla julpynt var så helt och hållet etthundra procent Insta-vänligt, så härifrån kan jag mer än gärna visa lite bilder…

Insåg precis att vi nattat barn i snart tio år nu! Oändliga kvällar av tjat, tvång och bråk. Man kan ju tycka att vi borde vara erfarna vid det här laget. Tre barn och allt. Men nej… trots alla barn har vi aldrig riktigt fått kläm på det här med kvällsrutiner.

Ibland kommer vi in på ämnet sömn i samtal med andra föräldrar. När jag berättar att våra barn inte somnar förrän halv tio om kvällarna, ser de ofta helt chockat på mig. Va! Halv tio!? Men när har ni er egentid då?? Våra barn somnar sju varje kväll, inte en sekund senare! Och vi skulle aldrig klara oss utan vår egentid där om kvällen.. den är sååå viktig för oss!

Ofta stannar samtalet där och jag ser på dem med avund i blicken. Vi börjar kanske prata om någonting annat men i mitt huvud fortsätter jag tänka. Fantiserar om de andra föräldrarna, mammor och pappor med all den där egentiden. Ser framför mig hur de skålar i champagne hela kvällarna, i skenet från ett tindrande stearinljus. De vältrar sig i all den där egentiden… de ser på Netflix, kanske äter de popcorn. Långa djupa samtal har de sinsemellan, och barnen de susar sött i sina sängar. Lätta var de att lägga också, för dessa familjer har skapat fantastiska rutiner så barnen somnar helt själva. De släcker bara lampan och säger Godnatt.

Vad har vi gjort för fel? tänker jag då med förtvivlan i mitt sinne…

Okej, nu ska jag försöka summera. Vad har vi för nattningsrutin då? Eller försök till rutin det vill säga… Rutinen slutar dock oftast vid att vi alla somnar, barn som vuxna. Allesammans i dubbelsängen kors och tvärs. Barnsben och armar som stolpiga skidor och stavar, otympliga och helt ohanterbara. Och den långa smala barnskroppen tung som bly, omöjlig att lyfta ur sin position. Och så jag och Jonas, allt eftersom utskuffade på var sida av madrassen. Sovandes på högkant, balanserandes för att inte ramla ur sängen.

Men innan det att vi somnar i en stor människo-hög försöker vi var kväll lyckas med att få till någon typ av rutin. Tänker att kanske denna kväll ska vi lyckas utan att behöva ta sats ända från magengropen. Men var kväll landar vi i ett tröttsamt virrvarr av tjat och gnat. Målet är att komma i någon typ av säng, och läsa någon typ av saga, innan tiden… typ halv tio. Och väl framme vid målet och barnet tillslut somnar kan det garanteras att även den vuxne fallit i djup sömn. För att sedan vakna 02.25, fullt påklädd med maskaran packad under ögonen.

Blir ni sugna nu? På familjeliv alltså? Haha nej tänkte väl det…

Men ibland händer det ändå. Att man får en sekund av Netflix-tittande. Och det gör vi liggandes i sängen med datorn på täcket. Alltid serien Mad Men, för vi orkar inget annat. Mad Men med Don Draper och gänget som vi sett så många gånger förut. Och vid denna tidpunkt klarar vi inga nya intryck, vi önskar inga överraskningar. Barnen har nu lyfts bort från dubbelsängen och bäddats ned i sina sängar. En lucka av egentid precis innan vi själva slocknar med datorn liggandes på magen. Alldeles strax är denna stund förbi och barnen är åter tillbaka i dubbelsängen. Nattvandrande hittar de tillbaka till the “Master Bed”. Och strax ligger vi där igen, packade som sillar och åter utskuffade åt var sida om sängen.

Okej misströsta ej, denna historia är till smått överdrift. I perioder lyckas vi såklart bättre… rutinerna kring vår nattning går så klart upp och ned. Och nu har dessutom Stella blivit så stor så hon lägger sig själv. Så hoppet finns där i tunneln…  Men såsom denna historia utlöper sig skulle jag väl säga är en rätt bra summering av våra tio år som nattande föräldrar…

Vill ni ha ett recept av mig? Vågar jag mig på ett så kallat mat-inlägg!! Snälla säg ja, för här kommer ett nu i alla fall… En snabb och enkel lunch att bjuda andra ma-mas på. En soppa med topping, here it goes!

Green pea soup with topping

cirka 500 g frysta gröna ärtor

1/2 scharlottenlök

typ 8 dl vatten

2 grönsaksbuljongtärningar

cirka 2 dl grädde

lite chili flakes för sting

salt & peppar

Toppa soppan med vad du vill men här kommer några förslag…

ägg halvor

creme fraiche

fetaost

knaperstekt bacon

ugnsbakad lax

finhackad gräslök

Ursäkta mig men kan någon som kände mig för dryga ett år sedan gå tillbaka i tiden ge mig en rejäl reality-slap över kinden!

Jag citerar mig själv: Guuu så härligt att vara mammaleeedig asså! Fatta, så skönt att bara få vara leedig hela dagarna. Jag skulle kunna få tid till att förverkliga mig själv då plötsligt, finna meningen med livet helt enkelt. Jag skulle få såååå mycket tid över om jag bara inte hade ett jobb att gå till. Jag skulle börja måla… stora dramatiska och abstrakta tavlor. Och så det där vernissaget i trädgården som jag så länge gått och drömt om. Meditera dagligen skulle jag minsann också börja göra… ja, jag vet inte allt jag fantiserade upp för mig själv samt min omgivning den där sommaren 2018. Drömmandes, sittandes i min trädgårdssoffa. Sipprandes på ett glas vitt krispigt vin. Ser ni det framför er? Lätt som en plätt kommer det att vara också, bara ha en bebis på armen liksom. För jag är ju en sån där sköön och relaxed mamma.

För alltså, hur kunde jag vara så clueless? Jag inser ju det nu. Jag som dessutom redan har två barn borde ju ha vetat, att när man har en liten bebis hinner man absolut INGENTING.

Känner nu att jag har stor lust att vandra tillbaka i tiden, bara för att ge mig själv en rejäl reality-check. Hurru du, skulle jag säga… gulligt att du vill ha en bebis. Absolut kan du få en bebis om du vill, men kom inte och tro att det på något sätt kommer vara chill. Du kommer inte hinna måla några tavlor. Och absolut inget vernissage. Det du kommer göra är att städa, plocka, tvätta, natta barn, laga mat, handla, amma, natta barn och för att sedan göra allt om igen typ hundra gånger… Ghaaaaa wake up women!

Plötsligt ser jag nu framför mig hur alla mina vänner måste ha himlat med ögonen bakom min rygg. Jaja har de nog tänkt… hon kommer väl inse. Okej jag ger er rätt, allihopa. Jag fattade uppenbart ingenting den där sensommaren 2018. Ett tredje barn betyder alltså 33,3 % mer mamma-jobb och 33,3 % mindre tid för tavlor och annat. Det förstår ju de flesta smarta människor.. men uppenbart inte jag! Haha…

Men nu är det ju faktiskt tur att jag var så himla blåögd ändå, eller hur! Hade jag varit lite klokare och mer praktiskt lagd så hade ju faktiskt inte Bill blivit till… han hade inte funnits nu.  Jag kanske ska tacka alla ni vänner istället, alla ni som himlade med ögonen bakom min rygg. Tack för att ni bara nickade med och log inställsamt. Tack för att ni lät mig vara så clueless. För nu kan jag ju inte tänka mig ett liv utan min bebis, den gulliga fina lille pojk-bebisen Bill. Tack lille Bill för att jag fick  just dig. Tack för att det blev som det blev ändå.

Måla tavlor kan jag faktiskt göra sen… inte sant!