Jag är barnsligt förtjust i Halloween, that is a fact!

Minns när man själv var liten, innan Halloween kommit till stan! Vår motsvarighet till detta event var väl Påsken då kanske. Skrattretande nu när man tänker på det! Jag berättar för Stella och hennes kompisar om denna uråldriga tradition. Va! Fanns inte Halloween när du var liten, säger de? Nä svarar jag… när jag var liten klädde vi ut oss till påsk-tant, och gick runt med en gammal rostig kaffepanna i handen. Röda kinder fullt med fräknar. Stella och hennes kompisar ser ut som frågetecken… klä ut sig till en tant? Ytterst märkligt! Jag berättar att även vi knackade dörr, men bara för att önskade tanterna och farbröderna i grannhusen en glad påsk. inget bus eller godis här inte… Hade vi då tur, fick vi en klementin som tack. Eventuellt att någon hade lite påskgodis hemma. Pastellfärgade ägg, det där syntetiska sockergodiset med vitt hårt foam inuti… vet ni vilka jag menar!? Finns ju även idag men det är väl knappast någon som köper dem?! Eller! Kan än idag känna socker-beläggningen på mina nya stora vuxenframtänder…

Som tur var har vi väl nu lagt påsk-tantandet åt sidan och helt till fullo ersatt med denna mörka och härligt högtid. Halloween!

Dagen efter discot fortsätter firandet i skräckens tecken. Jag packar in familjen i bilen och kör mot Skokloster slott, för Halloween-firande samt spökvandring.

Jag har googlat mig fram till detta event och är nu eld och lågor. Mamma-peppen är total. Alla andra i familjen är som vanligt tveksamt avvaktande. Alla tittar på mig, varför kan vi inte bara vara hemma och chilla. Jag vet vad de vill, de vill ligga i sängarna och kolla på Youtube men ingen vågar riktigt säga det rakt ut. Får i varje fall igenom mitt förslag och det bär av mot slottet.

Skokloster slott har denna vecka höstlovstema med Halloween och barnfamilj i fokus. Det erbjuds familjevisningar, pyssel och spökvandring. Vi signar upp oss på spökvandringen såklart! Trots att den rekommenderade åldern är från 9 år så smugglar vi in vår femåring.

Slottet är helt fantastiskt men självaste spökvandringen är medelmåttigt. Tyvärr levererar inte historieberättaren enligt mina extremt höga förväntningar. Det är en ung tjej som fumlar med orden, stakar sig igenom hela presentationen. Ser hur Stella och Nicole börjar flacka med blicken… de är uttråkade. Lyssnar förstrött! De förstår inte ett ord utav vad hon säger, och jag förstår dem. Även jag får anstränga mig för att på riktigt förstå vad det är hon försöker säga. Men omgivningen av slottet räddar hem alltihop. Rekvisitan är i varje fall storslagen och jag är hänförd.

Jag märker att någonting har förändrats. Stella har blivit stor!

Helt plötsligt sköter hon sig själv. Hon går och lägger sig på kvällen och stiger upp på morgonen. Hon gör sig iordning, packar sin väska och äter sin frukost. Allt gör hon själv. Inte länge sedan jag låg ändlösa kvällar och nattade, höll i handen varje steg hon tog. Men nu klarar hon sig plötsligt själv. Egen hemnyckel har hon såklart, och går till och från skolan. 07.30 ringer kompisen på dörren och så bär det av, mot skolan! Och jag… jag sitter i fåtöljen, med Bill på armen. Dirigerades från min plats. Frågar Stella om gympakläderna, och har du packat ner läxan!? Stella suckar, ja ja mamma allt är med!

Jag inser nu att ett små-barn är avklarat. Den första etappen av barnomsorg är i mål. Jag har lyckats uppfostrat en liten individ till en självgående människa som nu (nästan) klarar sig själv. Att ta hand om en bebis det vet jag mycket väl hur det går till, men detta som står för dörren känns mer ovisst. Livet med en liten tonåring är nu inte långt borta.

Hur som så tyckte jag och Stella att det var dags att uppdatera hennes rum. Uppdatera till att passa en liten pre teen eller en stor nioåring. Se här hur det blev!

Det är en helt vanlig söndag, och vi har inga direkta planer. Som vanligt sover vi fram till tio för att sedan driva runt som zombies. Det kollas på surfplattor, dricks kaffe och sorteras tvätt. Så brukar det se ut en helt vanlig söndag hemma hos oss. Men tillslut kommer jag ofta fram till en punkt där jag plötsligt säger, nä nu gör vi nått! Hallå!! nu åker vi iväg och kollar på någonting. Det får bli Zetas handelsträdgård. Vi åker dit och fikar och kollar runt i trädgården för lite inspiration, inspiration till vår egna trädgård. Min våta dröm är att få anlita en trädgårdsarkitekt, men än så länge får vi nöja oss med att bara inspireras här på Zetas. Kanske en dag kan drömmen om en arkitektritad trädgård blir sann!

Dags att uppgradera baby garderoben! Bill har nu hunnit bli 3 månader gammal och den första mini-garderoben har fått sollas bort. Väljer varsamt ut de finaste plaggen att ge till min väninna. Hon har nämligen Bills kompis i magen. Och den lille kompis-killen kommer om bara några få månader nu. Så perfekt för dem att ärva från oss!! Det gillar man ju “conscious thinking” inte sant!

Så nu går Bill alltså helhjärtat in på storlek 68… Och jag vet ju hur känslomässigt det kommer att kännas, sedan när det gått en tid.  När man hittar de där mini plaggen och minns tillbaka. Just nu känns ju storlek 68 stort, men strax så vet jag ju vad jag kommer tycka. Att den storleken är pytte pytte liten. Jag är alltså redan sentimental över den tiden jag precis just nu befinner mig i. Bills spädbarnstid! Tittar på honom och får panik. Snart är denna stund förbi…

Fortsätter att utmana mig själv, som nybliven trebarnsmor. Denna helg är Jonas bortrest och jag är solo med barnaskaran.

Idag är det lördag och som i ett infall säger jag till tjejerna, ska vi åka till Leos lekland? Stella och Nicole tittar på mig med uppspärrade ögon. Ja! säger de i kör. Aningen osäkra på om jag verkligen menar allvar med förslaget. Kan det vara sant att mamma föreslår detta nu. Någonting så otroligt otippat och helt otänkbart.

Men jag har ändå en tanke med denna lite smått skräckinjagande plan. Tänker att risken med att bara driva runt här hemma själv med tre barn en hel dag kan orsaka ett limbo av skärmanvändning… och som sedan utmynnar sig i en allt mer gnällig stämning. En rastlöshet som bara kryper sig på. Bäst att ta kommandot över situationen direkt tänker jag nu. Ställer bestämt ner kaffekoppen på bordet, och stänger av TV4 morgon. Vi åker nu direkt, lika bra att vara där precis när de öppnar.

På vägen plockar vi upp Stellas kompis, dealen är att de ska ta hand om Nicole. Jag förklarar strängt att annars blir det inget lekland. Nicole ler finurligt, aningen retsamt. Stella suckar djupt och går motvilligt med på denna deal.

Till en början är allt lugnt och fint på leklandet… första timman går obemärkt förbi. Jag har det ganska mysigt ändå. Jag sitter med en kopp kaffe, upphälld i Leos egna pappersmuggar. Soffan jag sitter i är inklädd i praktisk galon. Lätt att hålla ren tänker jag, från eventuella mördarbasiller. Trots att jag vet att jag är först på plats så rör jag ingenting omkring mig. Det är väl på sådana här ställen man får alla dessa hemska smittor. Eller!? Är det inte så!? Okej, jag erkänner… jag är livrädd!

Vid timma nummer två märker jag att stämningen börjar trappas upp. Fler barnfamiljer tillkommer… ljudnivån ökar. De okända familjerna av mamma-pappa-barn kryper sig allt närmare. Plötsligt är jag omringad. De sitter vid alla borden precis intill och nu är det dags för lunch. Det skriks och det bråkas. En liten flicka skriker plötsligt rätt ut för fulla halsar. Pappan talar till flickan med bestämd och högljudd bebis-röst. Jag ryser till av denna syn och tänker, varför utsätter jag mig för det här!! Inser att jag föraktar andra barnfamiljer… eller det visste jag ju redan men nu inser jag det återigen. Jag föraktar alltså barnfamiljer trots att jag själv är precis det, en barnfamilj!! Vill inte tro att jag är som dem. Kan inte tro att jag är som dem.

Jag ropar in tjejerna, nu är det dags att åka hem! Hej då Leos lekland. Vi ses aldrig mer igen!

Orkar knappt ta upp detta ämna… Detta osexiga samt tröttsamma ämnet, pre-ven-tiv-medel. Blir helt matt och lak i hela kroppen av bara tanken. Återigen står jag nu inför valet, vilket preventivmedel ska jag nu välja… efter min graviditet samt förlossning.

Var nu i veckan på återbesök hos mödravården, som man vanligtvis gör ca 2-3 månader efter att bebis kommit ut. Här pratar man om sin upplevelse av förlossningen samt tar blodprov, blodtryck och så en liten titt i snippis om man så önskar… för att se att allt står rätt till där nere. Jag gjorde så klart det! Och inget framfall än så länge… min stora skräck! Tror jämt och ständigt att jag står på gränsen till ett påbörjat framfall, men så var inte fallet trots tredje barnet och allt. Phuu… skönt! Klarar mig lite till då kanske innan det ska hända, tror ju fortfarande att det bara är en tidsfråga!

Så var det ju det här med preventivmedel. Jag läser åter igen igenom menyn av alternativ som min barnmorska presenterar för mig, och än en gång så känns ingen av alternativen särskilt lockande. Jag har testat i stort sätt allt! P-piller, mini piller, hormonspiral, kopparspiral… ja till och med Natural cycles. Så vad finns kvar? Det skulle väl vara p-stav då kanske.

Så som många andra kvinnor och tjejer slutade jag med P-piller för sådär 15 år sedan. Minns att trenden startade omkring då, trenden eller uppvaknandet av att bojkotta hormoner till varje pris. Den ståndpunkten har jag propagerat ända sedan dess. Men nu har jag börjat vackla i mina anti-hormon-teorier. Jag har nu börjar fundera på om jag kanske ska gå tillbaka till de gamla mossiga P-pillerna igen?? Är jag galen som tänker så?

Jag tänker att kanske är det på grund av att jag slutade med P-pillerna som PMS:en på riktigt tog sin fart. Jag minns att jag som 20-åring periodvis började må riktigt dåligt, i samband med att jag slutade med hormonpillerna. Jag hade ju då aldrig hört talas om PMS, visste absolut inte vad det var för någonting. Var det någon som visste?! Och i samma stund som jag slutade med P-piller uppkom även två andra besvär, som nu förföljt mig under ett och ett halvt decennium. Besvär nummer ett, vuxenacne (hade noll problem under tonåren, åt i och för sig P-piller då)! Besvär nummer två, handeksem. Sjukt deppiga och trista saker att behöva prata om, önskar innerligt att jag skulle kunna få slippa detta i mitt liv. Någon som känner igen sig? Snälla säg att det inte bara är jag…

Men nu har jag i alla fall bestämt mig, för att börja äta P-piller igen! Motvilligt ber jag min barnmorska att skriva ut ett recept. Bära eller brista nu testar jag det här!

Fick frågan om jag kunde visa lite fler bilder från vårt hus, så här kommer det.

Nu har vi bott här i 70-talshuset i lite över 3 år. Första året renoverade vi bara, allt från tråkiga saker som dränering av grund samt instalering av FTX ventilation… snark! Men jag uppskattar nu det förändrade inomhusklimatet. En torrare och fräschare känsla i hela huset. Det roligaste vi gjorde var ändå köket! Dock blev köket svindyrt… så när det projektet var klart var också pengarna slut. Resten av huset fick då bara vara som det var. Gillar i och försig retrokänslan i badrummen men drömmer om att få renovera dem en dag.

Idag var jag på badhuset, själv med tre barn. Ja ni hörde rätt! Jag åkte alltså till badhuset helt solo med en nio-åring, som i och för sig är simkunnig, samt en femåring (ej simkunnig) plus ett stycke spädbarn.

Att jag var där själv med tre barn var egentligen inte planen… Jag har nämligen bokat simskola för tjejerna nu under hösten. Jag tänkte att det skulle vara mysigt att ha något inplanerat varje vecka, som vi kunde göra tillsammans hela familjen. Höggravid som jag var när detta bokades tänkte jag att det nog kommer fungera om vi båda är där, både jag och Jonas. Men just idag blev Jonas sjuk. Övervägde att ställa in badbesöket denna vecka, men så blev det ändå att vi tog oss dit… måste väl vara det ultimata trebarnstestet, kan jag tänka?!

Idag är den tredje söndagen som vi är här och kör simskola. Nicole på nybörjarkurs och Stella på en fortsättning från grundkursen, för barn som kan simma 25 meter.

Men Nicole vill nu inte vara med på simskolan, det ville hon inte förra veckan heller för den delen…  Suck! Vad gör man? Inser att det inte finns någon mening att bli arg eller irriterad. Men såklart känner jag mig irriterad ändå. Vi blir sittandes på bänken, och tittar på Stellas grupp. Ett mycket ojämnt simgäng ser jag nu. Tänker att Stella nog kunnat gå en svårare grad! Ofta är det ju så med barn, att det inte riktigt blir som man tänkt. Uppgivet sitter jag nu här på en bänk, efter allt fix och trix för att lyckas ta mig hit. Och i knät har jag en envis och blöt femåring, som vägrar vara med på simskolan. Dessutom frågar hon efter mobilen var femte minut. Jag svarar argt, Nej! Det blir verkligen ingen mobil nu… nu ska vi minsann bara sitta här och ha det riktigt tråkigt.

Nicole lovar att hon ska vara med nästa vecka. Vet inte om jag kan lite på det…

Dagens känsla = dipp

I vanliga fall när jag inte är gravid eller ammar lider jag av PMS. Såsom typ nästan alla kvinns som jag känner gör. Det är ju ingen nyhet att PMS är någonting som hemsökt oss feminina varelser i generationer. Och att vi ganska nyligen blivit uppmärksamma på detta, vilket är mycket sorgligt.

Nu är min lille bebis två månader gammal. Minns inte hur jag kände de två tidigare gångerna jag hade en två månaders bebis. Men nu börjar jag känna att en molande tyngd sakta komma över mig. En orkeslöshet som liksom kryper in som ett regnoväder. Någonting är helt klart på G där inne i kroppen… dessutom har en och annan finne börjar visa sig i mitt tidigare spotless-rena ansikte. Jag börjar förstå att den fina och klara hyn som jag fått njuta av under graviditeten är strax ett minne blott.

Varför jag nu känner mig lite deppig har jag inget tydligt svar på. Det har man ju sällan… eller hur! Men jag känner helt klart igen denna känsla från menscykelns dagar. Tron på mig själv börjar sakta dala. Känna mig plötsligt orolig över att jag inte ska lyckas med allt jag önskar under denna mammaledighet. Jag hade så många och fina tankar och önskningar där innan bebis och graviditet… vad jag önskade att denna tid och pause från livet skulle ge mig. Men just nu känns mina mål och förväntningar på mig själv så otroligt långt borta och ganska ouppnåeliga.

Vi får hoppas att morgondagen känns bättre… peace!

Jag minns när jag var gravid med Nicole, mitt andra barn. Jag minns att jag hade så storslagna tankar kring att Stella nu äntligen skulle få ett syskon. Min målbild under hela graviditeten var just det ögonblicket, när Stella för förstå gången skulle få träffa sin efterlängtade lillasyster. Jag var då helt clueless kring hur en först-född faktiskt kan reagera när det plötsligt dyker upp en ny familjemedlem. Från att ha varit det enda barnet i familjen till att nu måste dela vår kärlek och uppmärksamhet.

Stellas reaktion var långt ifrån vad jag hade målat upp i mitt huvud. Jag trodde att hon skulle älska sin syster vid första ögonkast och sedan skulle vi gå hem från BB och leva lyckliga i alla våra dar. Nej, riktigt så blev det inte… Stellas första reaktion var sval, hon stirrade lite förstrött på bebisen som jag så stolt höll upp framför henne. Väl hemma växte hennes svartsjuka för var timma som gick. Stella reagerade med ilska. Mestadels riktades hennes ilska mot mig… och hennes svalhet och nonchalans mot Nicole fortsatte. Samtidigt som jag kämpade med amningen grät jag stora floder. Försökte dölja mina tårar för Stella, som klampade runt i lägenheten och upprepat smällde i dörrar… och med jämna mellanrum ställde hon sig vid min sida och blängde med ilsken blick. Hon var så arg och jag var så ledsen.

Känslan som växte i mig där och då när Nicole var nyfödd var att jag ville vara själv med bebisen… jag ville att Stella skulle försvinna bort. Jag ville att Jonas och Stella skulle lämna mig och bebisen ifred, så jag utan skuld kunde ägna mig åt att bara stirra på min nya puderfärska bebis. Det var som om Stella plötsligt kändes som ett hot. Blir så otroligt ledsen över dessa tankar nu när jag blickar tillbaka… Jag minns att de känslor jag kände där och då var så väldigt tunga att bära. Flera år senare har jag nu kunnat prata om detta och förstått att jag inte är ensam om att ha känt såhär. Med tiden blev allting bra igen och mina känslor för båda mina barn balanserades ut. Men Stellas svartsjuka höll i sig ett bra tag därefter…

En kompis till mig drog en liknelse… Hon sa, att få ett syskon kan ungefär jämföras med att ens man skulle ta sig en ny flickvän. Helt plötsligt kommer han hem med en ny donna och berättar glatt att hon nu ska flytta in och bo med oss, för all framtid dessutom… och att han kommer att älskar henne precis lika mycket som han älskar mig. Ungefär så kanske det känns för det äldre barnet när det plötsligt dyker upp ett nytt syskon.

Förlåt Stella för att jag hade så höga förväntningar på dig… jag skulle ha varit mer förstående och bemött dina känslor på ett bättre sätt.

Nu har det gått sju veckor sedan ytterligare en familjemedlem dök upp i vårt hem. Denna gång bestämde jag mig tidigt att inte ha några förväntningar alls. Som ett blankt papper presenterade jag lillebror för sina två systrar. Hur det blev denna gång är kanske för tidigt att sammanfatta just nu, men jag kan säga att reaktionerna har varit många och även denna gång har de förvånat mig. Dock känner  jag mig mycket mer balanserad och lugn och försöker hantera upp och nergångarna på ett bättre sätt. Men det är ju inte direkt en dans på rosor det här med att ha tre barn…  hehe… var väl ingen som trodde det heller kanske!?